En tid som nu, bedröflig.
Jag aldrig såg,
Och lyckan är ohöflig
Mot hög och låg.
En tappar millioner,
Der minst det tänks;
En skeppslast med citroner
Af isen stängs.
Emot hvarannan stångas
Lokomotiv,
Och krossade bli mångas
Båd’ lem och lif.
Allt tycks af tidens brådska
Till ofärd vändt.
Om de had’ åkt i droska,
Har slikt ej händt.
Jemt hör man isen brister
Och folk förgås.
På krogarna gardister
Af flickor klås.
Bäst är, förr’n kriget ryter
Till vår ruin,
Att könet byxor byter
Mot krinolin.
Man hundfatt är på hyra
För rum, fast små.
Spektaklen äro dyra
Att gå uppå.
Man icke bör förgäta,
Att man förstör
Hvad en familj kan äta
En vecka för.
Man arm och ben kan bryta
På trottoar,
Ty sand och aska tryta
På en och hvar.
Fast sädesköp man slutar
Till billigt pris,
Har bagarn samma snutar
Som förr precis.
Att folk vill högre hoppa
Än rimligt är,
Och att så många stoppa,
Och »tocke der»;
Det vållas utaf tiden
För lyxens skull:
Det finns för mycke siden,
För lite ull.
Vårt land i fördom suckar
På många sätt.
Månn’ nya året ruckar
Förståndet rätt?
Månn’ titelsjukans smitta
Förgöras kan:
Skall hatten nu få sitta
Och Ni tas an?
Skall man nu hejda lyxen
Uti dess fart?
Skall man ej sätta yxen
Till roten snart?
Skall folk ej få idéer
Med sundt förnuft,
Och sluta med supéer
Och qvalmig luft?
Skall man få pris på maten,
Och slippa storm?
Skall under året Staten
Få sin reform?
Skall vagnen längre streta
På fyra hjul?
Det skall Ni allt få veta
Till nästa jul.
Men dag och timmar fara
I fröjd och strid.
Må tiden hygglig vara,
Och lyckan blid!
Vi alla framåt rycka
Mot lyckans port:
Godt år och mycken lycka
I smått som stort!
E. S—dt.
