Jag är lycklig, som får tyst och stilla
Här vid fönstret sitta och se på,
Och onödigt ej min tid förspilla
Att i drifvor och bottforer gå.
På Guds väder kan man aldrig lita.
Spela molnen oss ej spratt på spratt?
Se för roskull huru qvickt de rita
Hvita prickar på syrtut och hatt.
Snön sig stockar uti mun och öra.
Paraplyer tjena föga till.
Lilla vän! hvad skall hon ut och göra,
Vinden gör med henne hvad han vill.
Oförskämde! hur han lyfter kjolen,
Och mot skyn han krinolin har vändt,
Jag skall inte sqvallra utur skolen:
Gå, min sköna! »ingenting har händt!»
Krig och örlig! Här blir luft i luckan:
Snö och pojkar sämjas i vårt land.
Här ej hjelper qvidan eller suckan,
Snöbolls-krig är blodigt nog ibland.
Silfverkulor stöpas blott hos Bore,
Minsta puttifnask dem sköta kan.
Hurra gossar! Om ej rutan vore,
Skulle ni en hacka ha per man.
Men i Herrans namn, hvem rår om gumman!
Och hvart vill hon, eller skall hon hän?
Frun skall bort, och det är hufvudsumman,
Fastän drifvan famnar hennes knän.
Känner hon ej nu hur nordan piskar,
Då har gumman ej förstånd och sans,
Eller också (hvad jag nu blott hviskar)
Väntar kaffepannan någonstans.
Der stöp en! Ack, det var han ni känner,
Advokaten kallad rätt och slätt.
Sällan han väl råkat på, go vänner,
Ett så slående bevisningssätt.
Stormen kunde han ej hålla stången,
Fast han annars ger sig ej så snart.
Det var också aldraförsta gången,
Som jag vet han tappat såsom part.
På mångfaldigt sätt man sig fördjupar,
Än i snö och än i luntors damm.
Se på presten, hur på knä han stupar,
Mjölad hvit, men tålig som ett lamm.
Heders gubbe! mer än dina likar
Visar du vårt andliga behof:
Af den ödmjukhet, som du predikar,
Vill du praktiskt ge oss några prof.
Jag sett nog af gatupromenaden,
Öfverallt man samma äflan ser.
Stormen rullar öfver Mälarstaden,
Det blir tyst på gatan mer och mer.
Qväll och mörker smyga på oss sakta,
Och lykttändarn tänder gasen re’n.
Verldens gång kan jag ej mer betrakta –
Fäll gardin och tänd min fotogén!
E. S—dt.
