Det yrar och det ruskar
Omkring palats och tjäll,
Och Bore-gubben kuskar
Kring våra gamla fjäll.
Min fönsterruta fryser,
Som nyss var spegelklar;
I skorsten stormen nyser –
Gud hjelp oss lite hvar!
Skall man nu tänder hacka?
Jo, det blir ej så fritt.
Hvad spår min almanacka?
Hon spår ju regn och blidt.
Man räknar och man ritar,
Och ljuger för kontant:
Jag tror jag mera litar
Uppå min gamla tant.
Jag ärar lagerkransen,
Men sanning framför allt.
Då katten satt opp svansen,
Skrek gumman; »Vi få kallt!»
Hon utom dess ej grundar
Sin tro på någon dikt:
När väderskifte stundar
Får hon igen sin gikt.
Jag vet nu ej hvarföre
Jag almanach skall ha,
Jag spar ju fjorton öre,
Oeh tant spår lika bra.
Att uppå stjernor akta –
Hvad rör mig deras traf?
På månsken har jag fakta,
Då jag tar hatten af.
Men apropos om tanter,
Jag min berömma vill!
Ty gumman har kontanter,
Och det gör mycket till.
Jag söker göra redig
Den satsen alla dar:
»Ju mer du delar med dig,
Dess mera har du qvar!»
E. S—dt.
