Våren arbetar allt hvad han förmår:
Fyra par lärkor jag såg väl i går,
Och sipporna trollas
Ur mossa och mull,
Och skyarna fållas
Med gull.
Vårsolen löser, beställsam och varm,
Silfverne pantsar från fjällarnas barm;
Och lyrorna knäppas
I björk och i tall,
Och bäckarna släppas
I vall.
Trastarna skratta åt ekorrens språng,
Torndyflar gäspa vid myggornas sång,
Och myrorna pusta
I svettiga fjät,
Och spindlarna rusta
Med nät.
Hafvet sig mornar i vårsolens brand,
Ligger på rygg med sin spegel i hand,
Och molnen de segla
Som »långskepp» förbi
Och näpet sig spegla
Deri.
Fisken, som vintrat i djupaste dyn,
Tittar ur vågornas fönster mot skyn.
Så glada och trygga
De plaska vid strand,
Och hugga en mygga
Ibland.
Måsarna komma från varmare bad,
Bleka om näbben och smala om vad.
Och strömmingen sätta
De efter i ett,
Och aldrig jag mätta
Dem sett.
Maj och hans sköna, förträffliga fru,
Flora, ha mycket att pyssla med nu;
Ty jorden skall städas,
Se’n vintern har flytt,
Och blommorna klädas
På nytt.
Men tiden har brådt, allt skall gå i galopp,
Och vårsolen kältar på blad och på knopp.
Damborste och viska
Tar zephyr i hand,
Och böljorna diska
I strand.
På Guds magt är vintern nu långt härifrån,
Och långnäst i Lappland står »Vindsvales son».
Och hafsörn och ärla
Och småkryp i mull –
Allt mår nu som perla
I gull.
Ja, mjukis! du sköna, du herrliga vår!
Välkommen med solsken, herdar och får!
Blif hos oss nu stadig
Och häfda ditt namn:
Kom, låt mig få ta dig
I famn!
E. S—dt.
