O! adjö och farväl,
Alla krabbor i land!
Nu tar sjön mig om hand;
Och från Mälarens strand
Styr jag ut lite grand,
För att vädra min själ,
För att bada min kropp
Uti vågornas dopp.
Jag har legat här nog,
Och min dag har gått fram
Som ett skepp, som har vind,
När det frusar för bog.
Frisk och röd blef min kind
Hos en skepparmadam,
Som höll spisning och krog –
Men si! menniskan dog!
Det förstås, man skall dö,
Om man sträfvar på sjö
Eller rotar i land;
Om man traskar i snö
Eller het som en brand
Trampar öknarnas sand.
Är man arm eller rik,
Skall man en gång stå lik.
Generös eller njugg,
Det gör aldrig ett dugg.
Ser man ut som ett lam,
Eller värre än skam,
Är man Kung eller Czar,
Är man fri eller slaf,
Har man alltid sin graf,
Fast man inte vet hvar –
Frid med Tuppens madam!
Nu välkommen, o vår,
Med din värme och sol!
Jag mår bättre i år,
Än jag mådde i fjol,
Då jag kom hem till jul
Från en blidare zon,
Rik på pengar, men gul
Som en gammal citron,
Torr och skrumpen och ful.
Vintern gjorde mig godt;
Nu har hyra jag fått.
Jag är kry som en vind,
Jag är lätt som ett dun,
Jag är knubbig och trind
Om båd’ mage och gump.
Jag är stark som en pump
Och bardun.
Vi ha lastat på Hull.
Vi ha fått proviant
Och klarerat i tull;
Och kapten heter Brandt,
Mycke snäll och galant,
Undersätsig och fast,
Och har ruff och respekt;
Håller snyggt som en qvast –
Annars snarlik i hast
Klöfverknekt. Om ursäkt!
Han har haft äfventyr,
Han som andra, gunås,
Som på verldshafvet styr!
Han blef gift, det förstås,
Med en engel så blyg.
Han var kär som en tok:
Hvad den kärleken är
För ett surr och besvär,
För ett helvetestyg,
Då man inte är klok –
Uj! det känner jag nog!
Jag ger kjortlarna hin.
Men att frun från sin man
Rymde bort med en ann
Och i Petersburg dog –
»Hör ej hit, sa’ Platin.»
Det är tjugu år sen.
Tiden rullar med fart,
Som man känner förut.
Men jag gillar kapten
I hans fasta beslut
Att ej gilja så snart.
Nu är lotsflagg i topp.
Nu skall ankaret opp.
Det är just mitt humör!
Vi ha ångbåten för,
Som skall dra oss till sjös
Ifrån stadslif och gräl,
Ifrån stadsgård och möss,
Ifrån krogar och stop.
Jag hör styrmannens rop:
»Kasta loss!» – O, farväl,
Alla krabbor i land!
Nu tar sjön mig om hand.
O, farväl, sköna fädernestrand!
E. S—dt.
