Påminnelser

←  Hörsamt memorial

Påminnelser wid de af trycket nyligen utkomne Oförgripeliga tankar om fem stapel-städers inrättande i rikets norra provincer

Publicerat som bilaga till Författare:Anders Chydenius anonymt utgivna Källan til rikets wan-magt. Originalet är satt i frakturstil, med utländska låneord i antikva och schwabacher för emfas och citat. Ord i antikva återges här med fast teckenbredd och schwabacher med kursiv stil.

Påminnelser
Wid de af Trycket nyligen utkomne Oförgripeliga Tankar om Fem Stapel-Städers inrättande i Rikets Norra Provincer.

För någon tid sedan utkom af Hesselbergs Tryckeri en Afhandling, under namn af Wederläggning af de skäl, hwarmed man söker bestrida Öster- och Wästerbotniska samt Wäster-Norrländska Städer fri Seglation, som uptager och beswarar de förnämsta däremot anförda inkast; men några weckor därpå, utkom af Grefings et arbete, under namn af Oförgripeliga Tankar, om fem nya Stapel Städers inrättande i Rikets Norra Provincer, som på andra sidan wil ådaga lägga, den rätt och billighet Stockholm äger, at, så godt som ensam, handla med Norrlänningarna.

Wid dessas genomläsande och jämförande, kan det ej annat, än upwäcka Läsarens upmärksamhet, då han ser den senare af dessa, wara af helt stridigt innehåll med den förra, och ändå föga bruka andra skäl därtil, än de, som i den förra finnas granskade och wederlagde, utan at med minsta finger röra de där anförda motskäl.

Auctoren til den förra Skriften, wågar sig inför en uplyst allmänhet i enwiges kamp med sina motsägare; men den senare står med en skingrad Tropp, och wil efteråt öfwertyga åskådaren om sin seger, utan at wåga möte med dess Contrapart. Det ser ut, som han antingen setat i så djupa tankar, at han hwarken sett eller hördt, hwad nu i detta ämne kunnat förelöpa, ehuru Motskriften finnes på twänne Boklådor til köps, är notificerad i Awisorna, recenserad i Lärda Tidningarna, och utdelt i alla fyra Stånden, eller ock af fruktan at förlora drabbningen, om man komme til äntrings med hwarandra, hållit sig blott wid landet, och sökt förswara sig med ena laget allena.

I sådan händelse, råder wäl försigtigheten at spara skott, då man ej sjelf kan träffas, och imedlertid föra Flottan i fria sjön; men som det är minsta delen, som förstår sjö-operationerna rätt, och de fläste stå så långt ifrån, at de ej se deras werkan, utan märka blott på lösen, hwem som sköt sist, och sluta däraf om segren, tycks det ej wara skäl, at wara nogräknad på några skått, om de ock skedde med förladdning allena, när man därmed kan öfwertyga menigheten om tilgången.

Auctoren til den senare utkomna Skrift, wisar ifrån pag. 5 til 10, med flera i wåra uplysta tider utkomna Kongl. Förordningars ord, huru ej allenast fides publica, utan ock salus publica, genom handelens ställande på en annan fot, skulle märkeligen rubbas; men tycks hafwa förgätit, at så uplyst, som wår näst framflutna tid, på ena sidan hafwer warit för dem, som stått sjelfwe wid ljuset, så excessivt egennyttig har hon ock warit på den andra; så at jag måste tilstå det auctoritets-skäl, som däraf är tagit, wara et af de lättaste. Och hwad sjelfwa Förordningarnas ord beträffar, som beskrifwa närwarande handels-twång wara Riket gagneligt, försäkrar jag, at Allmänheten wore oförlikneligen bögd, at sätta tro därtil, om hon funne dylika intagande talesätt i dem allena, som röra denna handels-system; men när jag blifwer warse et Koppar- och Tjäru-Compagnie, Wäxel- och Salt-Contoiren &c. inrättas och förswaras i det längsta med lika behageliga termer, wet jag icke hwad man skal säga därom.

Men än swårare blifwer detta at tro, när man märker inga florerande Stater i werlden bära sådana bojor i sin handel som wi, eller göra några inskränkningar, utan at taga stöt däraf. Men aldraswårast då wi betrakte dess werkan hos oss, nämligen huru, från den stund den olyckliga skilnad upkom imellan Up- och Stapel-Städer, och utlänningen stängdes utur wåra hamnar, waru- och folk-mängden började at minskas, wårt mynt at storma ut, och ännu följa samma marche-ruta: huru wi blifwit pung-rene, wåra händer fyllde med repræsentanter, och wåra Köpmän utlänningens ProCent-Handlare.

Jag håller därföre rådeligt, då wi hädanefter tale om wår nu warande Handels-System, at lämna bårt det ordet nyttig, eller om det ändteligen skal stå där, då lägga et O framföre.

Hwad åter fides publica beträffar, så är wäl klart, at om Stockholms Handlande tro dem wara lofwat utan wilkor det, som med klara förbehåll är skedt, de i händelse af en större frihet i de andra Städers handels-rörelse, se sig i sin tro bedragne; men om det på andra sidan uti Wederläggningen pag. 17 til 23, wore wist, at Stockholm warit en orätt ränte-tagare af sina med-undersåtare, pag. 8 til 12: at hela wår frihet och Regements-Constitution, skulle genom däraf flytande öfwerlägsen styrka, sättas i äfwentyr, mon icke fides publica, grundad på §. 2. Regerings-Formen, skulle rubbas, om de öfrige Rikets Städer, i stöd af uttryckeliga förbehållet, i Regerings-Formens 51 §. ej finge nödig undsättning? Jag tror äfwen den förut nämnde 2 §., wara et så essentiale constitutivum uti wår Grund-Lag, at man hade swårt at känna igen Öfwerhet och Undersåtare då den wore bårta, och än swårare någon fides publica.

Konung JOHAN inskränkte år 1587 Norrlands utländska handel, at därigenom upmuntra Stockholms inwånare at bygga Sten-Hus; men nu när Staden är fullbygd med de präktigaste wåningar, och de särdeles wigtiga orsaker således uphördt, påstår man, at fides publica lider, om samma inskränkning skulle uphäfwas.

Grund-Orsaken til Ordinantien af år 1617, är handgripelig, hwad Norr-Bottens handel beträffar, nämligen, at sedan den Stålboviska freden slöts samma år, imellan Swerige och Ryssland, tänkte Konung GUSTAF ADOLPH sätta gränse-orterna i större rörelse och förswars-stånd, därigenom, at Kexholm och Nöteborg, som lågo ganska beqwämt til, at draga handelen åt sig från Safwolax och Carelen, gjordes til Stapel-Städer; men det är underligt, at nu när Ryssen äger dem och mera til, och Grannen suger märgen utur dessa Landskaper, wil man lika wäl, at wi i wåre handels-operationer skola följa samma plan. Det blifwer ju oemotsäjeligt, at ju mera handels-rörelsen dämmes åt Sinus Botnicus, ju mera drager den sig up åt Landet, och ju mera underhållas Lurendrägerier, och ju wissare kan Norrige och Ryssland rosa sin marknad.

I öfrigt bygger Stockholms Stad sina skäl på twänne så swiksama grunder, at den ena stöter omkull den andra. Man säger på ena sidan, at denna Stad wid en sådan friare handels-rörelse blifwer lidande, i det han sättes i mistning af victualier och nödiga trä-waror: på andra sidan påstår man, at de Städer, som finge Seglations-Friheten, ingen ting kunde winna därigenom.

Handelen liknar aldeles en ström: wattnet faller altid nederåt, och handelen drifwes af intet annat än winnings-lystnaden. Kunna icke de andre Städerne med större winst segla utomlands, än til Stockholm, så tycks Förbudet däremot wara lika onödigt, som at ställa wakt wid en älf, at han ej skal få löpa upföre, eller at bygga en kostsam damm i Norr-Ström, på det saltsjö-watnet ej skal storma in uti Mälaren och dränka Inbyggarena däromkring, och at bestyrka nödwändigheten däraf, anföra en ordentelig argumentation, af saltsjö-watnets myckenhet emot Mälarens.

Wi kalle wåra tider uplysta: de må så heta; men at man om ljusa dagen för hela Nation wil dölja sanningen, är nog dristigt. Man säger: Tjära och Bräder kunna aldrig med fördel exporteras utan Järn, och Järnet stannar qwar, om det icke får Bräder til stufning. Hwad tycker du min Läsare? Är det rimligt? I Norrige tilwerkas årligen wid pass 24000 Skep:d Stång-Järn, som faller denna Nation så dyrt, at det icke ens kan exporteras, utan måste alt i Norrige och de öfriga Kronan Dannemark tilhöriga Provincer, förbrukas, hwarföre äfwen alt utländskt Järn är til införsel förbudit, och likwäl utskeppas därifrån Bräder i större myckenhet, än ifrån Swerige, til de flästa Europeiska hamnar, utan minsta barlast af Järn. Twärt om utskeppas Järn från Petersburg til stor myckenhet, utan några bräder til stufning, och om jag ändteligen skal säga rent ut, så kunna goda Bräder aldrig brukas til stufning bland Järnet, utan at af Järnet blifwa stötta och skämda: man brukar därföre häldre kastwed därtil. Äro icke desse hemligheter sådane, at de i wåra uplysta tider äfwen måste komma för en dag?

Men jag märker det är för ömt, at röra på den strängen. Man ropar med en mun: det är ogrundadt. Jag swarar: må göra. Lät det wara omöjeligt, at trä-waror med fördel kunna utskeppas allena: lät det wara lika omöjeligt, at Stockholm med fördel kan afsätta Järnet, utan at hafwa Bräder til stufning: mon det ändock icke wore långt lättare, at ifrån Öster- och Wäster-Botten införskrifwa Bräder, som de sjelfwe wore förlägne med så mycket som åstundas, än ifrån Ängland och andra utländska orter skaffa in victualier och andra waror; det senare se wi wara möjeligt utan ordinantie, hwarföre icke då det förra?

Förledit år 1764, blef Stockholms Stad från utländska orter försedd med 7133 lissp. Fläsk, 1046 Gås-Halfwor, 242212 T:r Salt Kött, 291 lissp. Torrt Kött, 4038 st. Metwurstar, 1336063 skålp. Surmjölks-Ost, 34907 skålp. Sötmjölks-Ost, 875 st. Skinkor, 19476 lissp. Smör, 19318 lissp. Talg och Ox-Tungor för 84 R:dal. utan någon ordinantie. År 1763 är til Swerige inskeppadt Caffé-Bönor 239,720 skålp. Spannemål och mjöl 414484716 T:r. Win af diverse sorter, tilsammans 1533912 Åmar, Socker 2267351 skålp. Tobak 1047348 skålp. och Silke 13106 skålp., och i fjohl Caffé 438599 skålp. Spanmål 64499314 T:r. Win 1050934 Åmar. Socker 3017175 skålp. Tobak 1196556 skålp. och Silke 26333 skålp., utan at någon Lag, utom winnings-lystnaden, som i all handel är den rätta och sanskyldiga drif-fjädern, kunnat nödga utlänningen därtil. Säg då min Läsare, hwad är orsaken til den onaturliga misströstan hos Stockholms Handlande, at de wid en fri handel hos med-borgare, frukta för at både swälta och frysa ihjäl? Är det deras alfware, böra de beklagas, hwarom icke, så lät ej skräma dig.

Jag wet icke någon ordinantie, som pålägger Allmogen omkring Stockholm, at förse honom med Trä-Käril, Såll och Sop-Qwastar, och likwäl ser jag dageligen af dem lass-tals på Torget. Tänk hwad bryderi, om man wille räkna ut, huru mycket årligen åtgår af dessa Waror i Stockholm: huru äfwentyrligt det wore, at låta alt ankomma på Böndernas egen frihet, när och huru mycket de wille föra af dessa Waror til Staden, och bewisa huru ömkeligt det skulle se ut i alla hus och på gator, när inga sopqwastar mera skulle fås, at göra dem rena med, och grunda därpå en ordinantie i denna lilla närings-gren? Och det är wisst, at om Stockholm aldrig tilförene saknat dessa behof, skedde det då.

Herr Auctoren til de Oförgripeliga Tankar, wil pag. 11, af köparenas antal bewisa, huru den Norrländska Handelen icke arbetar under något twång; men blifwer icke warse den märkeliga skilnad, som finnes imellan antalet af köpare utaf mat-waror och utrikes exporter. De förre finnas til myckenhet, fast största hopen tillika så fattig, at den ej äger förlag til någon större uphandling, utan nödgas häldre köpa det styfwertals af Hökare, så at wåra victualiers pris, äfwen til större delen regleras af denna sammansättning. Men af de senare finnas åter så få, som äga styrka och tiltagsenhet, at influera på export-warornas pris, at de ej äro öfwer 15 eller 20 stycken. Tänk! när nu wid pass 200 Skeps-Laddningar af export-waror, måste årligen falla i så få mäns händer, hwilka hwar dag associera sig med hwarandra, hwad frihet kan man då wänta i en sådan handel? Se widare härom pag. 27 til 33 i Wederläggningen.

Hwad åter den förmenta öfwerwigten42 anbelangar, hwaruti Auctoren tror Norrbottningarna stå uti sin handel, och de däraf dragna slutsatser, ser jag det icke wara framfördt med nog moget betänkande. Ty i et land där intet mynt slås eller sedlar utgifwas, och flera Tunnor Gull genom Ränte-Kamrarna flyta öfwer sjön tilbaka, blefwe ingen ting nödwändigare för inbyggarena, än årligen öka sin skuld hos Kronan, förlora sin skatt-rättighet, och lämna hemmanen i skatt-wrak, om icke så många penningar årligen genom handelen komme öfwer igen. Men om Norrbottningarne äfwen wore i öfwer-balance emot Stockholm, kunde de dock ej annat, än förlora, genom gränse-handel och lurendrägerier, hwilka i samma mån wäxa til Rikets skada, som handelen är trög omkring Norrbotten; ty då krafsade grannarne åt sig wår förmögenhet uti redbara stycken, och skummade gräddan af wår möda. Således blifwer det obewist ännu, om Norrbottningarne i wår nu warande ställning, winna uti Handels-Wågen antingen med Stockholm eller utlänningen. Men om det åter alt wore sant, följer dock däraf aldrig det som Auctoren wil sluta, näml. at näringarne ej stå under twång, eller sakna upmuntran.

Spanioren kommer som oftast med Silfwer-Flottan från America, och likwäl ligger hans jord i linda. Wi winne årligen uti Handels-Wågen med Ängland stora summor. År 1763 war Riket 19895,119 dal. K:mt i öfwer-balance; men mon wi icke därföre kunne wara hans Commissions-Handlare, eller mon däraf följa, at Swerige har mera frihet och upmuntran i Handel och Näringar?

Bland annat plägar äfwen emot en friare handel anföras wår brist på tjänliga och lönande exporter, at drifwa utländsk handel med. Et rätt magert skäl. Mon man fruktar, at de nya Stapel-Städer skulle segla lika wäl, fast de hwarken hade exporter, eller kunde winna utomlands något på frakter? eller hwarföre är man då prutsam i denna deras begäran, som dock i sig sjelf betyder nästan ingen ting? men lät oss likwäl tala alfwarsamt.

Mon det icke är rörelsen som ökar exporter? eller mon man först i några år skal samla exporter, och sedan först begära lof, at få exportera dem? Måste jag icke se ungefärligen, hwad nytta jag kan hafwa af mitt arbete, om jag skal hafwa hog därtil? Waran skal sökas och efterfrågas innan hon blifwer tilwerkad. Är det icke dårskap, at i år med force lägga sig på Krydd- och Trägårds-Frukters frambringande, för at efter 6 år på må få, wänta export-frihet därpå?

Slut-Konsten blifwer härwid altså denna: emedan wi ej finne någon werkan af de medel, som nu ej fått brukas, därföre skola samma medel för framtiden äfwen wara landtförwiste. Wore det icke ömkeligt, at döma en Skräddare förlustig sitt Mästare-Bref därföre, at han i fängelset, utan sax och fingerbor, ej kunnat göra goda kläder? Eskar du mera ljus häruti, så fås det i Wederlägg. sid. 45 til 48.

De wälsignade Steg, Riksens Höglofl. Ständer widtagit, at hjelpa Riket från sin skuld, och härställa säkerheten i wåra publica Cassor, är oss allom så fägnesame, at et genljud af wårt frögde-rop redan swarar oss från Fin- och Lapska Fjällar; men slipper icke winnings-lystnaden tillika fri, at draga skatter tilhopa af wåra grannar, blifwe wi så wisst i wår förra wan-magt, som en curerad sjuklinge aldrig kan taga hull på sig med watten och bröd allena.

Rätt så! jag blef ändock för widlöftig, fast jag tänkte sluta på första sidan. Herr Auctor til de af Trycket utkomne Oförgripeliga Tankar, har werkeligen handterat ämnet på den sidan så wäl, at en swag sak ej kunnat få bättre anseende. Arbetet hedrar werkeligen sin Uphofs-Man. Men finner du min Läsare, dig öfwertygad om annat, och ändock icke gör alfware af, at hjelpa din Foster-Bygd, för at ej wilja stöta någon; så är wisst din Patriotisme så swag, at den föga förtjänar det namnet.