Pastor Hallin/20
| ← 19. |
|
20.
Och ett år gick. Ett nytt år med
födelse och dödsfall, bröllop och
begrafningar, sorger och glädje, arbete,
kyrkobesök och gästabud gick stilla
öfver Gammelby stad och stift. Och
som alla år förändrade det i sin mån
människor och förhållanden, bidrog
till den ständiga omdaning af karaktärer och
lynnen, som aldrig slutar, förrän döden satt en
gräns för lidelsernas spel, omformade seder och
förhållanden på detta omärkliga sätt, hvilket vi
människor aldrig hinna iakttaga, förrän det har
skett, och med denna gradvis skeende utveckling,
af hvilken vi alla gärna vilja berömma oss.
Lektor Hallin och hans hustru ha icke undergått någon märkbar förändring. Men i deras familj har en förändring skett, som är stor nog. Gabrielle har nämligen fått en ny fästman, och det sägs, att lektorn är ännu mindre belåten med honom än med den förre, ja, att han understundom rent af är frestad att önska löjtnanten tillbaka.
Den nye fästmannen är pastor Simonson.
Pastor Simonson hade nämligen märkt, att han för sin ecklesiastiska befordran behöfde ett fastare stöd i Gammelby, än han kunde få genom att enbart vara vikarierande lärare vid skolan och understundom få tillåtelse att gratis predika i domkyrkan. Platsen som domkyrkosyssloman stod ledig, och han visste, att han vida lättare skulle kunna gå förbi sina äldre medsökande, om han till biskopens personliga bevågenhet kunde lägga vigten af personliga, ömmare band, hvilka oåterkalleligen knöto honom till staden och dess intressen.
Gabrielle var visserligen icke den maka, han hade drömt sig som vårdarinna af den husliga härden i ett alvarligt presterligt hem. Men då hon i andra afseenden uppfylde hans fordringar på en maka, och då hon framför alt — tack vare den uppslagna förlofningen — efter all sannolikhet stod att få, så friade han och kände sig icke als öfverraskad, när han fick ja.
Fröken Gabrielle å sin sida betraktade i början den nye fästmannen med litet underliga blickar, aldeles som om hon gjort jämförelser. Men hon vande sig så småningom vid honom, och dessutom voro både hon och lektorskan uppriktigt glada, öfver att hon återigen var förlofvad. Ty det fins ingenting värre för en ung flicka, än när hela världen vet, att hon en gång varit förlofvad, utan att förlofningen ledt till något resultat.
Men efter denna händelse förlorade fru Hallin hela sitt intresse för pastor Simonson, och skref ut till sin son, att pastorn undergått en förändring. Han var förvärdsligad, skref hon, och det var obegripligt, att biskopen kunde gynna en sådan person.
Hos adjunkten Hallins åter hade förändringarna varit större och mera ingripande.
Adjunkten läste som förut i de gamla klasserna i skolan, han arbetade och sparade, plågades af den oupphörliga tanken på pängarna, som aldrig ville räcka, och hade sina anfall af dåligt lynne, hvilka regelbundet kommo i samband med pänningbekymren.
Fru Hallin hade åldrats på detta år. Ansigtet hade fått flera rynkor och munnen — ännu mera utprägladt än förut — detta inbitna uttryck af vaksamhet, som kvinnor gärna få, när deras mesta tid upptages med att spara på utgifterna, så att mannens små inkomster måtte räcka till inom hushållet.
Men detta hade dock icke gjort henne gammal. Gammal hade hon blifvit, därför att hon altmer kände, hur hennes barn drogo sig ifrån henne.
Efter prestvigningen hade hon haft ett uppträde med dottern.
Selma kom in en afton blek och upprörd. Hennes stora kraftiga gestalt darrade, och hon vred näsduken mellan händerna för att ej brista i gråt.
»Jag har sökt en plats i Stockholm och fått den,» sade hon.
Fru Hallin kände sig så förödmjukad och så ond, att hon först ej vågade tala. Ty hon kände, att hon ej kunde tala, utan att förgå sig. Hon böjde sig djupare ned öfver sybordet, som om hon böjt sin rygg under ett slag.
»Jaså,» sade hon enstafvigt.
»Jag kunde icke annat,» sade dottern.
»Kunde du icke annat?»
Fru Hallin såg upp igen.
»Du kunde åtminstone haft det förtroendet för dina föräldrar, att du inte handlat bakom deras rygg.»
»Ni skulle ha hindrat mig.»
Det kom hastigt och hårdt. Och båda tego en stund. Modern kunde icke svara. Hon kände, att dottern hade rätt. Men vreden jäste inom henne, och med vreden blandade sig känslan af att vara besegrad.
»Jag kunde icke annat,» upprepade Selma.
Och hon rätade upp sina kraftiga lemmar, medan en brännande rodnad färgade hennes kinder ända upp till hårfästet.
»Jag börjar bli gammal,» fortfor hon med en nervös darrning på rösten. »Kanske skall jag dö som en gammal fröken, utan att hafva älskat, utan att hafva burit på mina armar ett barn, som jag kan kalla mitt. Men skall jag det, så vill jag åtminstone ha fått lära mig att arbeta, att lefva mitt eget lif, att blifva så bra och så duglig, som jag kan drifva det till. Det blir illa nog ändå. Men här blir jag en dålig människa, om jag stannar.»
Modern såg förvånad på henne. Hon blygdes rent af, öfver att hennes dotter kunde yttra sådana önskningar, och Selma lämnade hastigt rummet, innan fru Hallin hunnit att finna ett ord till svar.
Men på hösten flyttade Selma till Stockholm, och i hemmet lämnade hon kvar den bittra känslan, att dottern icke kunnat trifvas där.
Nu var Gustaf ensam hemma. Men på våren tog han studentexamen, och sedan skulle också han bort. Han hade öfverraskat de sina med förklaringen, att han ville gå igenom en landtbruksskola, och med en suck gaf adjunkten sitt bifall. Han var på ett sätt glad öfver detta. Ty det var billigare, än om sonen skulle legat vid akademien. Men det grämde honom ändå, att hans son skulle bli en tarflig landtbrukare.
»Blir han en bra karl, så gör ju ändå rästen detsamma,» brukade han säga, när ämnet kom på tal.
Men fru Hallin visste, att denna son hade hon förlorat liksom dottern. Och hon kände altmer, hur åren började tynga henne, åren och ensamheten.
Sin äldste son hade hon dock kvar, och tanken på honom var altid tillräcklig att väcka en känsla af glädje hos henne, äfven när hon kände sig som mest nedtryckt. Han hade öfvervunnit sin retlighet och lagt bort sitt grubbel. Det sista året i Sollösa hade gjort honom till en helt annan människa, och man spådde honom almänt en framtid i kyrkans tjänst.
Men fru Hallin hade dock en annan känsla för honom nu än förr. Hon skulle aldrig velat erkänna det. Men hon höll mera af honom, sådan han var förr, än sådan han var nu. Det var, som om presterligheten tagit bort just något af det, som hon hos honom alra högst hade älskat. När han var sjuklig, retlig, plågad och orimlig, när han pinade henne genom att draga sig undan hennes förtroende, eller gjorde henne sorg genom att låta sin häftighet bryta ut mot henne, då hade hon älskat honom som alra mest, älskat hela hans varma, ursprungliga natur. Men nu, när han var en stadgad, själfsäker och färdig ung prest, som altid bemötte henne med sonlig vördnad och kärlek, aldrig gaf henne skäl till missnöje, altid var vänlig, glad och meddelsam, nu var det inte fritt, att hon ibland kände sig litet främmande för denne son. Ty hon förstod icke den förändring, han hade undergått.
Det var på våren, strax efter Gustafs studentexamen. Selma hade kommit för att tillbringa sommaren hemma. Ernst hade rest in ifrån Sollösa, och medan alla barnen voro hemma, hade fru Hallin öfvertalat sin man, att det skulle vara en liten ungdomsbjudning hemma hos dem.
Det var pastor Simonson och Gabrielle Hallin, ett par af Gustafs kamrater och ännu några andra. Eva Bauman hade också kommit — på Selmas särskilda begäran.
Det hade uppstått en liten dispyt mellan de nyblifna studenterna å ena sidan och pastor Simonson å den andra. Tvisten rörde sig om möjligheten för en ung man i våra dagar att blifva prest utan att medvetet hyckla eller också vara hemfallen åt omedvetet själfbedrägeri, och Gustaf hade här yttrat sig på ett sätt, som retat presterna, gjort fru Hallin ledsen och fört en viss oro öfver hela sällskapet.
Ernst Hallin hade hela tiden setat tyst. Ämnet hade inte lockat honom.
Men efter broderns uttalande såg modern på honom med en blick, som han icke kunde undvika. Och han kände på sig, att det ej längre gick an att tiga.
»Det fins många svårigheter,» sade han, »för dem, hvilka i en ond tid som vår vilja viga sitt lif till Herrans tjänst.»
Hans röst var klar och beherskad och han såg lugnt brodern i ansigtet. Det syntes på honom, att landtlifvet gjort honom godt. Han hade blifvit fetare, ansigtet hade fått färg, och mot kinderna aftecknade sig en bestämd skäggbotten.
»Men,» fortfor han, »svårigheterna äro ej oöfvervinneliga; och den, som med rent uppsåt ingår i det presterliga ståndet, honom skall ock Herren hjälpa till en rätt tro, om han än först är svag och vacklande. Men är tiden ond, är otron också så stark, att — om möjligt äfven de utvalda — hota att förförde varda, så står också så mycket mer Herrans löfte fast, att åt dem, hvilka trägnast hafva arbetat i Hans tjänst, åt dem är också i himmelen beredd en plats, som motsvarar deras arbete på jorden.»
Fru Hallin nickade åt sin son, och hon gladdes igen, att ett af hennes barn hade dock Herren bevarat.
Men i detsamma mötte Ernst Hallin en blick, som hade ett annat uttryck. Det var Eva Bauman, som betraktade honom. Hennes blick var kall, frågande, nyfiken. Han hade under det sista året träffat henne mer än en gång och han hade inom sig undrat på, hur hon kunnat visa sig så likgiltig. Aldeles som om ingenting någonsin passerat dem emellan.
Och nu kände han denna forskande blick hvila på sig. Den uttryckte intet intresse för hans person, endast en obetvinglig vetgirighet. Det såg ut, som om hon bara ville komma underfund med, hur han hängde ihop invärtes. Och samtidigt såg han ett nästan omärkligt ironiskt leende på hennes läppar.
Pastor Hallin kände sig illa till mods. Han sade sig själf, att han icke hade ljugit. Det var verkligen sin öfvertygelse, han uttalat, och han var glad, att han gjort det.
Men han steg upp och bytte om plats, och han kunde icke hindra sig själf från att rodna.