Per Enebom, Per Enebom,
Ack, skona oss, jag beder!
Slå svenska Pindens helgedom
Ej i din grymhet neder!
Per Enebom, om bön har rum,
Hör denna suckan bara:
Det är ej nog att vara dum,
Man bör ock nådig vara.
Per Enebom, Per Enebom,
Vem kunde tro slikt om dig?
Till kryddbo’n fick du re’n din dom,
Men, fan i dej, du kom dig.
Per Enebom, du liknar nog
Den skepparen på skutan,
Av vilken åskan huvu’t slog,
Men seglade se’n utan.
Aj, gunstige Per Enebom,
Nå, tvi den harm och skaden!
Mot tablaturen vilken bom!
Där flög ett som ur raden!
Per Enebom, din gunst bete,
Var oss en blid magister;
Förlåt vår ordbrist, som vi le
Åt dina tankebrister.
Först kvad du stolt, Per Enebom,
Odödlighetens ära.
Nu skrålar du i andanom
Om gudlighet hos kära.
Per Enebom, jag säger dig,
Blir du, när sången stannat,
Ej av Guds nåd odödelig,
Ej blir du genom annat.
Per Enebom, Per Enebom,
Därnäst vi nödgas lasta
Den gärningen, så föga from,
Att en, som dör, antasta.
Per Enebom, du veta må,
Den hårdaste av öden
Är det att slåss mot kämpar två,
Mot en skribler och döden.
Per Enebom, Per Enebom,
Du har ej kärligt sinne.
Förstånd blev ej din rikedom,
Men kanske har du minne:
Per Enebom, du minns då nog,
Hur åsnan lopp att sparka
Det sjuka lejonet, som dog,
Och skrek: så gör den starka!
Den gärningen, Per Enebom,
(Som Gud dig tillge ville!)
På religion är likså tom
Som ditt poem på snille.
Per Enebom, som Änglars bror,
Får du ej bättre seder,
Gör du visst aldrig, som jag tror,
Familjen mycken heder.
Du hånas väl, Per Enebom,
Av varjom och av enom,
Men ej på en dag byggdes Rom:
Du slår dig nog igenom.
Per Enebom är ej en narr,
Han kväder för de unga;
Se här, I ädle ynglingar,
Också en stump att sjunga.
