←  Kapitel I
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel II
Kapitel III  →


[ 11 ]

KAP. II.

Familjens ekonomiska angelägenheter hade jag huvudsakligen överlämnat åt min hustrus omsorger; men de andliga övertog jag helt och hållet själv bestyret om. Mina inkomster av tjänsten, vilka gingo till omkring 35 pund om året, avstod jag till föräldralösa barn och änkor efter präster i vårt stift; ty då min förmögenhet var tillräckligt stor, för att jag skulle kunna leva på den, och jag inte brydde mig om att samla pengar, kände jag en hemlig glädje över att sköta min tjänst utan att mottaga någon lön därför.

Jag hade föresatt mig att inte hålla någon hjälppräst, såsom de flesta av mina rika ämbetsbröder annars gjorde, och då jag så småningom hade lärt känna varenda människa i min socken, kunde jag med god verkan förmana de gifta männen till nykterhet och de ogifta till äktenskap. Efter några få års förlopp blev det därför ett allmänt talesätt, att det fanns tre märkvärdiga brister i Wakefield: det fattades prästen stolthet, det fattades de unga männen flickor att gifta sig med, och det fattades ölkrogarna gäster. Äktenskapet var ständigt ett av mina käraste ämnen, och jag skrev flera predikningar för att påvisa lyckan därav, men det var en särskild sats rörande detta, som jag gjorde mig till förespråkare för; ty liksom den bekante teologen Whitston hävdade jag på det bestämdaste, att det icke var tillåtet för en präst inom engelska statskyrkan att ingå nytt äktenskap efter sin första hustrus död, eller med andra ord: jag berömde mig av att vara en sträng monogamist.

[ 12 ]Jag blev tidigt invecklad i den strid, som vid denna tid, med stor häftighet fördes i denna fråga, och om vilket det blev skrivet så många digra verk. Jag utgav själv några avhandlingar härom. De blevo aldrig sålda; men jag hade åtminstone den trösten att tänka, att de dock voro lästa av det lyckliga fåtalet.

Några av mina vänner kallade detta för min svaga sida, men ack! de hade icke som jag gjort det till ämne för långvariga betraktelser. Ju mera jag tänkte på det, dess viktigare föreföll mig saken. Jag gick till och med ett steg längre än Whitston i att framhålla mina principer. Han hade låtit sätta på sin hustrus gravvård, att hon var William Whitstons enda hustru; men jag lät göra ett liknande epitafium över min hustru, fast hon ännu levde. I detta lovprisade jag hennes förstånd, sparsamhet och lydnad intill döden. Jag skaffade en vacker avskrift, som jag lät infatta i en elegant ram och hängde upp över eldstaden, där den på flera sätt gjorde förträfflig nytta. Den påminde, min hustru om hennes plikter emot mig och mig om min trohet mot henne, den väckte hos henne en stark åtrå efter berömmelse och påminde henne ständigt om hennes ändalykt.

Kanske var det därför, att han ständigt hörde äktenskapet så starkt lovprisas, som min äldste son, just vid den tid, då han slutade vid universitetet, gick och förälskade sig i dottern till en av mina kolleger, som inte bodde långt ifrån oss. Han hade en mycket hög ställning inom kyrkan och var i sådana omständigheter, att han kunde giva sin dotter en stor hemgift.

Men pengarna voro långt ifrån den enda fördel, hon ägde. Alla — med undantag av mina två döttrar — måste medgiva, att miss Arabella Wilmot var en fulländad skönhet. Hennes ungdom, friskhet och oskuld förhöjdes ytterligare av en hy så bländande och en blick så själsfull, att till och med gamla män inte kunde se henne och förbli likgiltiga.

Då hennes far, mr Wilmot, visste, att jag kunde avstå en ganska vacker summa åt min son, hade han ingenting emot partiet, och därför började det nu utveckla sig mellan de bägge familjerna ett sådant harmoniskt samliv, som plägar föregå ett väntat giftermål.

Då jag av erfarenhet visste, att förlovningstiden är den lyckligaste i en människas liv, hade jag inte något emot, att denna period drogs ut på längden, och de omväxlande nöjen, som det unga paret dagligen delade i varandras sällskap, tycktes blott öka deras kärlek till varandra.

[ 13 ]I allmänhet väcktes vi på morgonen av musik, och när det var vackert väder, redo vi gärna ut på jakt. Timmarna mellan frukost och middag använde damerna till att klä sig och till läsning. Varje gång, de skulle vända om ett blad, sågo de sig i spegeln, som — enligt vad till och med filosoferna måste tillstå — ofta visade långt vackrare saker än bokens sidor.

Vid middagen var det min hustru, som förde ordet. Hon höll alltid på, att hon själv skulle skära för allting, ty det hade hennes mor gjort, och vid samma tillfälle gav hon oss varje rätts historia.

När vi hade ätit, lät jag ofta för att få damerna att stanna hos oss flytta bort bordet, och med musiklärarens hjälp gåvo de unga damerna oss ofta en mycket underhållande konsert. Återstoden av dagen tillbragte vi med att promenera, dricka te, med att dansa och leka sällskapslekar, dock utan kort, eftersom jag hatade allt vad spel hette med undantag av bräde, vilket min gamle vän och jag ofta spelade med två pence poängen. Jag kan inte förbigå ett olycksbådande fall, som hände allra sista gången, vi spelade med varandra. Jag behövde blott få upp en fyra, men vad hände: hela fem gånger å rad fick jag blott dusess.

Flera månader gingo på detta sätt, tills det slutligen ansågs för passande att bestämma det unga parets bröllopsdag; ty de ville nu ogärna vänta längre. Jag behöver väl knappt beskriva min hustrus beställsamma viktighet under förberedelserna till brölloppet eller mina döttrars skälmaktiga blickar. Mina tankar voro på helt annat håll, ty jag höll på att lägga sista handen vid en avhandling, som det var min mening att snarligen ge ut till försvar för min älsklingsprincip.

Då jag betraktade denna avhandling som ett mästerverk, både vad argument och stil angick, kunde jag i mitt hjärtas stolthet inte låta bli att visa den för min gamle vän, mr Wilmot, ty jag hyste intet tvivel om, att den skulle vinna hans bifall. Dessvärre upptäckte jag för sent, att han med den ytterligaste envishet hyste en motsatt mening, och det av goda skäl, ty han stod just vid den tiden på friarfot till sin fjärde hustru.

Som man bör kunna förstå, gav detta anledning till en häftig dispyt, kryddad med icke så litet bitterhet, som hotade med att avbryta vår tilltänkta släktskap; men dagen före brölloppet enades vi om att diskutera frågan riktigt på allvar.

Det skedde med särskild eldighet å bägge sidor. Han [ 14 ]påstod, att mina åsikter voro kätterska, och jag gav honom beskyllningen tillbaka; han svarade, och jag svarade igen; men när striden var som hetast, blev jag utkallad av en av mina släktingar, som med bekymrad min rådde mig att uppgiva tvisten och låta den gamle gentlemannen få övertaget, åtminstone tills min sons bröllop var överståndet.

»Vad för något», utbrast jag, »uppgiva sanningens sak och tigande åse, att han gifter sig igen — han, som redan tillräckligt har gjort sig till narr. Nej, du kan lika gärna råda mig till att avhända mig min förmögenhet som att uppgiva mina argument.»

»Din förmögenhet», svarade min vän, »ja, jag blir dessvärre nu nödsakad att underrätta dig om, att den har smält ihop till så gott som intet. Den affärsman i London, vilken du hade dina pengar hos, har rymt för att undgå följderna av en konkurs, och man tror, att det inte blir mera än fem procent till kreditorerna. Jag ville inte meddela dig detta hårda slag, förrän bröllopet firats; men nu kan det kanske göra dig litet mera medgörlig i striden. Ty jag antar, att ditt eget förnuft kan säga dig, huru nödvändigt det är att hålla god min i elakt spel, tills din son försäkrat sig om den unga damens förmögenhet.»

»Nåväl», svarade jag», är det sant som du säger, och skall jag verkligen bli en tiggare, så skall detta dock aldrig göra mig till en skojare, eller få mig till att svika mina principer. Jag skall ögonblickligen gå in och underrätta hela sällskapet om mina förändrade förhållanden, och vad mina argument beträffar, så vill jag till och med taga tillbaka, vad jag förut har medgivit den gamle herrn, och jag skall fortfarande stå fast vid, att om han gifter sig, så blir det inte, på något sätt ett giltigt äktenskap enligt Guds lag!»

Jag skulle aldrig komma till slutet, om jag sökte att beskriva de två familjernas olika känslor, då jag meddelade dem underrättelsen om vår olycka. Dock var alla de andras sorg intet att räkna med jämförd med de båda älskandes. Mr Wilmot, som förut hade varit tillräckligt stämd för, att förlovningen skulle brytas, blev vid detta slag fast besluten därtill. En dygd ägde han ända till fullkomlighet och det var världsklokhet — blott alltför ofta det enda, som vi ha i behåll, när vi blivit sjuttiotvå år.