Prästen från Wakefield/Kapitel 09

←  Kapitel VIII

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel IX

Kapitel X  →

KAP. IX.

Knappt hade mr Burchell tagit avsked och Sofia lovat att dansa med kaplanen, förrän mina två minsta kommo springande och berättade, att godsägaren hade kommit med ett stort sällskap. När vi kommo hem, funno vi vår patronus jämte ett par andra herrar av lägre rang, och tvenne unga damer, elegant klädda, som han presenterade för -oss som ett par mycket förnäma damer från London.

Det visade sig, att vi inte hade stolar nog åt hela sällskapet, och mr Thornhill föreslog genast, att var och en av herrarna skulle få sitta i knäet på en dam; men detta motsatte jag mig bestämt, fastän min hustru gav mig en mycket missbelåten blick.

Moses blev nu skickad att låna några stolar, och som det fattades ett par damer till kontradanserna, så gingo ett par herrar med honom för att skaffa några. Både stolar och damer kommo snart; herrarna kommo tillbaka med min granne Flamboroughs rödblommiga döttrar, som strålade med röda band i håret; men det var en olycklig omständighet, som inte blivit tagen med i räkningen, att fastän flickorna Flamborough räknades som de bästa dansanta damerna i hela socknen och fullkomligt kunde sin schottish och vals, så kände de inte alls till kontradanserna. Detta åstadkom en smula förlägenhet, men efter några försök och slitningar gick det hela snart förträffligt.

Musiken bestod av två fioler, en flöjt och en trumma. Månen sken klart. Mr Thornhill och min äldsta dotter anförde balen, till stor förnöjelse för åskådarna; ty då grannarna hörde, vad som försiggick, skyndade de dit i stora mängder.

Min dotter förde sig med så mycket behag och livlighet att min hustru inte kunde underlåta att i sitt hjärtas stolthet säga, att nog gjorde den lilla ungen sin sak bra, men varje rörelse var också stulen från henne själv.

De båda damerna från London ansträngde sig att vara lika graciösa, men utan att lyckas. De svansade, hoppade, trippade och nego, men det tjänade ingenting till; åskådarna tyckte förstås, att det var vackert, men grannen Flamborough sade, att fröken Livys fötter voro som ett eko av musiken.

Då man dansat omkring en timme, önskade de båda damerna att sluta, emedan de voro rädda att förkyla sig. Den ena av dem uttryckte sina känslor på ett mycket ohyfsat sätt, tyckte jag, då hon sade, att hon »min liv och själ var så varm, att hon kände sig som en riktig svettpöl».

När vi kommo in, funno vi bordet dukat med en läcker, kall supé, som godsägaren låtit föra dit. Samtalet var inte så livligt som förut. De två damerna fördunklade helt och och hållet mina döttrar, ty de talade inte om annat än sällskapsliv och fina bekantskaper samt om modesaker, såsom målningar, om den rådande smaken, om Shakespeare, och om glasharmonikan (som nyligen uppfunnits). Visserligen stötte de oss vid ett tillfälle för huvudet genom att komma fram med en ed; men å andra sidan taget trodde jag, att det var bevis på verklig förnämitet (ehuru jag sedan fått veta, att det numera är alldeles omodärnt att svära).

Emellertid kastade deras utsökta dräkter en slöja över plattheten i deras konversation. Mina döttrar tycktes med avund se, huru fulländade de voro; och allt, vad som föreföll oss opassande, togs för att vara högsta modet och bevis på den finaste uppfostran.

Damernas nedlåtenhet övergick emellertid deras förnämitet. En av dem anmärkte, att om miss Olivia hade varit litet mera med i stora världen, så skulle hon ha varit fullkomlig; vartill den andra bifogade, att en enda vinter i London skulle göra den lilla Sofia till en annan människa.

Min hustru höll naturligtvis med dem om allt detta, och tillade, att det var ingenting, som hon hellre önskade, än att hennes döttrar skulle få en sådan vinters avpolering. Men härtill svarade jag, att deras uppfostran redan stod en hel del över deras ställning, och att en större förfining endast skulle tjäna till att göra dem löjliga och giva dem smak för nöjen, som de inte hade rätt att njuta.

»Och vilken glädje», utbrast mr Thornhill, »förtjäna de ej att njuta — de, som ha så mycket att giva? Vad mig beträffar», fortsatte han, »så har jag en stor förmögenhet, kärlek, frihet och glädje; det är mina principer; men jag försäkrar på min ära, att om hälften av mina ägodelar kunde giva min förtjusande Olivia någon glädje, så skulle den bli hennes, och den enda gunst jag skulle bedja om i gengäld, vore att hon värdigas taga mig själv också på köpet».

Jag var inte mera okunnig om världen, än att jag förstod, att detta var det modärna sätt, på vilket man dolde oförskämdheten i ett nedrigt förslag; men jag försökte att undertrycka min harm. »Min herre», sade jag, »den familj, vilken ni är nog nedlåtande att göra ett besök, är uppfostrad till en hederskänsla lika så ömtålig som er egen, och varje försök att såra den, kan få mycket allvarsamma följder. Äran, sir, är det enda, vi äga, och denna vår sista skatt måste vi vaka över med den största omsorg.»

Jag blev emellertid ledsen över den häftighet, varmed jag hade sagt detta, när den unge herrn grep min hand och svor på, att han högaktade mina grundsatser, ehuruväl min misstanke gjorde honom ont.

»Och vad beträffar det, som ni häntydde på», sade han, »så försäkrar jag er, att intet kan vara längre än det från mina tankar. Nej, vid allt vad som är frestande, den dygd, som är i stånd till en regelmässig belägring utan att giva sig, har aldrig varit i min smak; ty alla mina erövringar ha gjorts genom en dristig kupp.»

De båda damerna, vilka låtsat, som om de ej hade hört den första delen av samtalet, tycktes bli mycket förnärmade av det sista fria uttalandet och började att mycket förnuftigt och allvarligt tala om dygden. Kaplanen, min hustru och jag slöto oss till dem, och godsägaren var tvungen att till slut säga, att han ångrade sina tidigare utsvävningar Vi talade sedan om återhållsamhetens glädje och om solen i den själ, som var ren och skuldfri. Jag var så belåten härmed, att jag lät de båda minsta vara uppe långt över deras sovtid för att få höra det lärorika samtalet.

Mr Thornhill gick ändå längre än jag, ty han frågade mig, om jag hade något emot att hålla en liten andaktsstund. Jag gick naturligtvis med glädje in på detta hans förslag, och på detta sätt gick aftonen mycket behagligt, till dess gästerna började att tala om att återvända hem. Damerna tycktes ha mycket svårt att skiljas från mina döttrar, som de hade blivit så förtjusta uti, och förenade sig i böner om att följa dem på vägen. Godsägaren instämde i förslaget, och min hustru bad även därom. Även flickorna sände mig några bedjande blickar, och de undanflykter, som jag för ögonblicket kunde hitta på, avvisades genast av mina döttrar, men slutligen ansåg jag mig tvungen att giva ett bestämt avslag — för vilket jag följande dag endast fick surmulna ansikten och knapphändiga svar.