Prästen från Wakefield/Kapitel 14

←  Kapitel XIII

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XIV

Kapitel XV  →

KAP. XIV.

Mina döttrars resa till London var nu beslutad, och mr Thornhill hade varit så vänlig och lovat att hålla ett vakande öga på dem och underrätta oss genom brev om deras uppförande. Men det ansågs för alldeles nödvändigt, att deras utstyrsel kom att svara emot deras stora förväntningar, och detta kunde naturligtvis inte ske utan stora utgifter. Av denna anledning hölls ett familjeråd, där den frågan dryftades, huru vi lättast skulle kunna skaffa pengar eller rättare sagt, huru mycket vi med minsta obehag kunde undvara. Frågan blev snart löst, ty alla tyckte, att vi nu inte mera hade någon användning för den återstående hästen, nu då hans kamrat var såld, ty plogen kunde han inte draga ensam, och för vagnen var den obrukbar, då den inte hade mera än ett öga. Det beslöts därför, att vi skulle försöka få den såld på första och närmaste marknad, och för att vi inte skulle bliva narrade, så skulle jag själv ge mig i väg dit med honom.

Fastän det var första gången, jag gav mig ut i en sådan affär, tvivlade jag dock ej på, att jag skulle skilja mig ifrån den med heder. Den mening, som en människa bildar sig om sin egen klokhet, rättar sig efter hans omgivnings, och som jag. mest var hemma i min familj, hade jag ingen ringa tanke om min världsvisdom. Nästa morgon, då vi tagit avsked av varandra, och jag kommit några steg från dörren, ropade min hustru mig tillbaka och rådde mig viskande att ha ögonen med mig.

Då jag kom till marknaden, lät jag hästen, som brukligt var, gå både i skritt, i trav och galopp, men på länge anmälde sig ingen köpare. Slutligen kom en månglare, men då han hade tittat på den från alla sidor och funnit, att hästen var blind på det ena ögat, ville han ej bjuda något för den. Så kom en annan; men då han märkte, att hästen hade spatt, förklarade han, att han inte ens ville ha den för omaket att skaffa honom hem. En tredje såg, att den hade stengalla, och så gick han sin väg; en fjärde kunde på ögat se, att den hade vindgalla, en femte förundrade sig över, vad tusan jag skulle på marknaden att göra med en häst, som hade spatt, var blind och hade vindgalla och som inte dugde till något annat än hundmat.

Jag började själv att hysa ett innerligt förakt för det stackars kreaturet och skämdes varenda gång, som en ny spekulant närmade sig; ty fast jag inte alldeles litade på, vad folket sade, tyckte jag dock, att de många vittesbörden gåvo en stor sannolikhet för, att man hade rätt.

Jag befann mig i en pinsam situationen, då en kollega, en gammal bekant, som också hade affärer på marknaden, kom bort till mig och skakade hand med mig; han föreslog, att vi skulle gå till ett värdshus och ta oss ett glas. Det var jag genast med om, och vi gingo in på en ölstuga. Vi blevo visade till ett inre rum, där det endast fanns en gammal vördnadsvärd man, som var fördjupad i läsningen av en mycket stor bok.

Aldrig hade jag sett något så tilltalande som denne man. Hans silvergrå hår låg som en gloria omkring hans panna, och hans friska ålderdom tycktes vara ett resultat av sundhet och godhet. Hans närvaro störde oss icke i vårt samtal; min vän och jag talade om de olika ödets skickelser, som hade drabbat oss, om den Whiststonska striden, om min sista broschyr, ärkediakonens svar och den hårda motgång, som drabbat mig. Men sedan stördes vår uppmärksamhet ett ögonblick därigenom, att en ung man trädde in och mycket vördnadsfullt viskade något till den gamle mannen.

»Gör inga ursäkter, mitt barn», sade den gamle, »att göra gott är en plikt, som vi skylla alla våra medmänniskor; tag detta, jag skulle önska, att det vore mera, men dessa fem pund skola kunna hjälpa dig i din nöd, och de äro dig väl unnade.»

Ynglingen fällde tårar av tacksamhet, men hans tacksamhet var knappt större än min; jag kunde ha tryckt den ädle mannen till mitt bröst, så rörd kände jag mig över hans godhet.

Han började åter att läsa, och vi fortsatte vårt samtal, tills min kollega kom att tänka på, att han hade flera saker att uträtta på marknaden och därför måste gå. Han lovade emellertid att snart komma tillbaka igen och tillade, att han gärna ville vara så mycket som möjligt tillsammans med dr Primrose.

Då den gamle herrn hörde mitt namn, såg han uppmärksamt på mig en stund, och då min kollega hade gått, frågade han mycket artigt, om jag möjligen var släkt med den store Primrose, den oförskräckte monogamisten, som hade varit kyrkans fasta stöd.

Aldrig hade jag känt en sådan hänryckning i mitt hjärta som i detta ögonblick. »Sir», utbrast jag, »bifallet från en så god man, som jag är viss på, att ni är, gör den glädje fullkomlig, som er välgörenhet i förväg har väckt hos mig. Ni ser framför er, sir, den doktor Frimrose, monogamisten, som ni varit nog vänlig att kalla stor. Ni ser här, den olycklige andlige, som så länge — det skulle illa passa mig att säga så framgångsrikt — har bekämpat det rådande månggiftet.»

»Sir», utbrast främlingen, slagen av vördnad, »jag har visst varit alltför familjär; jag ber er om ursäkt för min nyfikenhet.»

»Sir», svarade jag och fattade hans hand, »det är så långt ifrån att er familiaritet misshagar mig, att jag vill bedja er att taga emot min vänskap, liksom ni redan har min aktning.»

»Jag mottager ert tillbud med största tacksamhet», sade han och tryckte min hand, »ni, den orubbade rättrogenhetens ärorika pelare, och ser jag —»

Här avbröt jag honom, ty fastän jag som författare kunde smälta en hel del smicker, så förbjöd mig min blygsamhet att taga emot mera. Emellertid har intet älskande par i någon roman hastigare knutit sitt ömma band än vi gjorde. Vi talade sedan om åtskilliga saker. Först trodde jag, att han var mera from än lärd, och att han föraktade alla mänskliga lärosatser som orena. Dock högaktade jag honom inte mindre därför; ty jag hade på senare tiden själv börjat att hysa samma uppfattning. Jag tog mig därför anledning att påpeka, att världen i allmänhet började att bli sorgligt likgiltig för religiösa saker och hängav sig åt alltför mycket värdsligt filosoferande.

»Ja, sir», sade han, som om han hade sparat all sin lärdom till detta ögonblick, »ja, sir, världen går i barndom, och dock har kosmogonien eller skapelseläran kommit alla tiders filosofer att bry sina hjärnor. Vilket sammelsurium av åskådningar ha de inte kokat ihop om världens skapelse? Sanconiathon, Manetho, Berosus och Ocellus Lucanus ha alla förgäves försökt att lösa problemet. Den sistnämnde yttrar dessa ord: Anarcon ara kai atelutaion topan, vilket vill säga, att allt är utan begynnelse och ända. Även Manetho, som levde ungefär på Nebukanezars tid — ezar är ett syriskt ord, som vanligen brukades som efternamn av konungarna i detta land, som t. ex. Tiglath Pelezar och Nabonezar — han säger jag, kom fram med ett påstående, lika dumt; ty medan vi vanligtvit säga; »Ek to biblion kubernetes», vilket betyder, att världen aldrig kan läras genom böcker, så sökte han att hävda — men förlåt, sir, jag kommer ju alldeles ifrån ämnet.»

Det gjorde han visserligen, och jag kunde inte, om det kade gällt mitt liv, förstå, vad världens skapelse hade att göra med det, vi talade om; men hans ord hade övertygat mig om, att det var en lärd man, och därför ärade jag honom ännu mera. Dock beslöt jag att ytterligare sätta honom på prov, men han var för mild och blygsam för att vilja besegra sig i dispyt. Varje gång, som jag kom med en anmärkning, som kunde egga honom till motsägelse, smålog han bara, skakade på huvudet, men svarade ingenting, varav jag kunde förstå, att han kunde ha sagt en hel del, om han hade funnit det lämpligt.

Vårt samtal vände sig därför så småningom från forntidens filosofer till det, som hade fört oss till marknaden. Jag skulle sälja en gammal häst, sade jag honom, och det ville sig så lyckligt att han just skulle köpa en till en av sina arrendatorer.

Jag fick brått att föra min häst dit, och handeln blev snart beslutad. Det återstod nu endast betalningen, och han tog fram en trettiopunds not och bad mig att giva tillbaka på den. Det kunde jag emellertid inte; han bad därför värden att hämta hans tjänare, och denne visade sig strax därpå i ett mycket vackert livré.

»Här, Abraham», sade han, »gå och växla den i guld; du kan försöka hos vår granne Jackson eller någon annan.»

Medan pojken var borta, underhöll han mig med beklaganden om bristen på silver, jag svarade klagande, att det inte heller var lätt att få fatt i guld, och då Abraham kom tillbaka, hade vi kommit överens om, att det aldrig hade varit så dållga penningetider som just nu.

Abraham kom med det besked, att han hade varit hela marknaden runt, utan att kunna få sedeln växlad, fast han hade bjudit ett kvarts pund för det.

Detta var mycket olägligt; men då den gamle herrn hade funderat en stund, så frågade han mig, om jag möjligtvis kände en viss Salomon Flamborough, som bodde i min trakt.

Jag svarade, att det var min närmaste granne.

»När det är så», sade han, »kan saken lätt ordnas. Ni skall få en anvisning på honom, betalbar vid uppvisandet, och jag försäkrar er, att det finns ingen på fem mils omkrets, som sitter så säkert som Salomon. Vi ha känt varandra i många år, den hedersmannen Salomon och jag. Jag minns, att jag alltid kunde slå honom i trespring, men han kunde hoppa längre än jag på ett ben.»

En anvisning på min granne var för mig detsamma som reda pengar, ty jag var säker om hans soliditet. Anvisningen skrevs under och lämnades till mig, varpå den gamle herrn, mr Jenkinson, hans tjänare Abraham och min häst, gamle Blackberry, gåvo sig i väg, nöjda och belåtna med varandra.

Sedan jag tagit mig en funderare, fick jag emellertid klart för mig, att jag visst handlat oklokt, då jag tagit emot en anvisning från en vilt främmande människa, och jag beslöt därför att följa efter köparen och få min häst tillbaka. Men det var för sent. Han var redan långt borta. Jag begav mig därför strax hem för alt få pengar på anvisningen så fort som möjligt.

Min hederlige granne satt utanför sin dörr och rökte en pipa. Jag gav honom anvisningen, och han läste den noga flera gånger. Ni kan väl läsa namnteckningen, Efraim Jenkinson?» frågade jag.

»Jo», sade han, »namnet är nog tydligt skrivet, och jag känner nog den herrn också, det är den största skurk som solen skiner på. Det är just samma slyngel, som sålde glasögonen till oss. Var det inte en vördnadsvärd gammal man med grått hår och utan ficklock? Och kom han inte med en lång, lärd ramsa om grekiska och kosmogoni och världens skapelse?»

Jag svarade endast med en suck.

»Ser ni», fortsatte min granne, »det är det enda stycke lärdom, han har, och det drar han alltid fram, så snart han träffar på en människa med kunskaper; men nu känner jag den skurken och skall nog få fatt i honom också.»

Fastän jag redan var tillräckligt förödmjukad, hade jag dock det värsta kvar, när jag kom hem till min hustru och mina döttrar. Ingen skolkande skolpojke kunde vara mera rädd för att komma tillbaka till skolan och inför magisterns ansikte, än jag var att komma hem. Jag beslöt emellertid att förekomma deras raseri genom att rasa själv.

Men ack! När jag kom hem, fann jag familjen allt annat än stridsfärdig. Min hustru och mina döttrar summo i tårar, ty medan jag var borta, hade mr Thornhill varit där och meddelat dem, att mina döttrars resa till London helt och hållet måste uppgivas. Ty de två damerna hade av någon illasinnad person hört mycket ogynsamma saker om oss och hade därför samma dag farit tillbaka till London. Han kunde varken få reda på, vem personen var eller vilken avsikt han hade haft, men hur det än förhöll sig, kunde vi vara övertygade om hans vänskap och beskydd.

Jag fann därför, att de togo min motgång med stor resignation, då den helt och hållet ställdes i skuggan av deras egen, som var mycket större. Men det, som nu mest upptog oss, var frågan om, vem som hade kunnat vara så nedrig och svärta en oskyldig familj som vår, vilken var för ringa för att uppväcka avund och för oförarglig för att vålla hat.