←  Kapitel XXI
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel XXII
Kapitel XXIII  →


[ 103 ]

KAP. XXII.

Följande morgon satte sig min dotter upp bakom mig på hästen och vi begav oss på hemväg. Medan vi redo, sökte jag på allt sätt trösta och lugna henne samt att inge henne mod att visa sig för sin kränkta mor. När vi redo genom en vacker trakt, tog jag mig därav anledning att påpeka, hur mycket vänligare himlen var emot oss, än vi voro emot varandra, samt att de olyckor, som naturen vållade oss, endast [ 104 ]voro få. Jag försäkrade henne, att i min kärlek skulle hon aldrig finna nägon förändring, och att hon, så länge jag levde, och det kanske bleve länge, skulle ha en beskyddare och vägledare i mig. Jag väpnade henne mot världens dom, visade henne, att böcker äro vänliga och överseende kamrater för den olyckliga, och att de åtminstone kunna lära oss att fördraga livet, även om de ej kunna förmå oss att njuta av det.

Hästen, på vilken vi redo, skulle samma afton sättas in i ett värdshus vid vägen, ungefär en mil från mitt hem, och då jag ville förbereda familjen på min dotters hemkomst, beslöt jag att låta henne stanna i värdshuset över natten och vända om i sällskap med min dotter Sofia — för att hämta henne nästa morgon. Det blev mörkt, innan vi hunnit till vårt bestämda mål; men sedan jag hade skaffat henne ett trevligt rum och beställt lämpliga förfriskningar åt henne hos värdinnan, kysste jag henne till avsked och fortsatte min väg.

Mitt hjärta kände en allt större glädje, ju närmare jag kom min fredliga boning. Lik en fågel, uppskrämd ur sitt näste, flög min kärlek långt före mig själv och kretsade med all förväntningens hänryckning kring den egna härden. Jag förberedde mig på alla de kärleksfulla ord, jag skulle säga, och njöt i förväg av det välkomnande som jag skulle få. Jag kände redan på förhand min hustrus ömma omfamning, och smålog åt mina barns glädje. Som jag blott kunde gå helt långsamt, hade det redan blivit sent. Dagsverkarna hade för längesedan sökt vilan, i alla stugor voro ljusen släckta, intet ljud hördes utom en hunds dova skall i fjärran. Nu närmade jag mitt kära, lilla hem, och då jag ännu var några hundra alnar därifrån, kom min trogna hund springande för att välkomna mig.

Det var redan midnatt, då jag knackade på min dörr; allt var tyst och stilla — mitt hjärta svällde av outsäglig glädje, då jag till min stora förskräckelse ser huset stå i eld och lågor och varenda fönsteröpppning lysa röd av eld. Jag utstötte ett högt, krampaktigt skrik och störtade medvetslös ned på stenläggningen.

Detta skrik väckte min son, vilken hade sovit ända till nu, och då han upptäckte elden, väckte han genast min hustru och min dotter. De sprungo ut nakna och vilda av fasa, och vid deras klagan väcktes jag till medvetande. Men jag vaknade blott till en ny förskräckelse, ty nu hade lågorna nått husets tak; den ena delen efter den andra störtade in, medan hela familjen stod i tyst ångest och stirrade därpå, som om de njöto av flammorna.

[ 105 ]Jag såg på dem och jag såg på huset, och så såg jag mig om efter mina två små, men de syntes ej till. Oh, vilken olycka! »Var», skrek jag, »var äro mina barn?»

De ha brunnit inne», sade min hustru lugnt, »och jag vill dö med dem.»

I samma ögonblick hörde jag de smås skrik därifrån, ty först nu hade de väckts av elden, och nu kunde intet hindra mig. »Var, var äro mina barn?» ropade jag och störtade in i lågorna och sprängde dörren till det rum, där de lågo; »Var äro mina kära små?»

»Här, pappa lilla, här äro vi bägge två ropade de, just som elden nådde deras säng. Jag grep dem båda i mina armar och förde dem ut ur lågorna så fort jag kunde, och just som jag hade kommit ut, störtade taket in.

»Må nu lågorna förtära allt och alla mina jordiska ägodelar förstöras», ropade jag, »här äro de, jag har räddat mina skatter. Här, mina käraste, här äro våra skatter, och vi skola ännu bliva lyckliga». Vi kysste våra små älsklingar väl tusen gånger, de hängde oss om halsen och tycktes dela vår glädje, medan deras mor skrattade och grät på samma gång.

Jag stod nu och. betraktade lugnt elden; men straxt därpå märkte jag, att min ena arm var förfärligt svedd ända upp till axeln. Jag kunde därför icke hjälpa min son med att försöka rädda något av vår egendom eller att hindra elden att sprida sig till vårt sädesupplag.

Grannarna hade nu blivit väckta, och de kommo springande för att hjälpa; men allt vad de kunde göra var att liksom vi stå såsom overksamma åskådare av olyckan. Min egendom, däribland de sedlar, som jag sparat ihop till min dotters utstyrsel, blevo lågornas rov med undantag av ett skrin med några papper, som stod i köket, och ett par andra obetydliga saker, som min son bergade strax i början.

Våra grannar gjorde, vad de kunde för att lindra vår nöd. De kommo med kläder till oss och ställde i ordning ett av uthusen med köksgeråd, så att vi vid dagens inbrott hade en annan, om än mycket eländig bostad att taga vår tillflykt till. Min präktige, närmaste granne och hans barn voro inte minst hjälpsamma med att förse oss med allt vad vi behövde ock genom att giva oss den tröst, som endast obegränsad välvilja kunde erbjuda.

Då familjens förskräckelse hade lagt sig, började nyfikenheten att få veta orsaken till min långa bortovaro att göra sig gällande, och sedan jag hade gjort reda för alla detaljer, övergick jag till att förbereda dem på att mottaga vårt förlo[ 106 ]rade barn, och fast vi nu blott hade elände att dela med henne, ville jag dock gärna, att hon skulle bli välkommen till det, vi hade.

Denna uppgift skulle ha blivit ännu svårare, om icke den nya olyckan hade drabbat oss, men den hade böjt min hustrus stolthet och avtrubbat den med en mera stingande bedrövelse,

Då jag själv genom min brända arm var ur stånd att hämta mitt stackars barn, skickade jag min son och dotter, vilka snart återvände, stödjande det stackars felaktiga barnet, som ej hade mod att se sin mor i ansiktet, och trots alla mina övertalningar kunde jag ej heller förmå min hustru att skänka henne fullkomlig förlåtelse; ty kvinnor äro vida strängare i fråga om kvinnliga felsteg än män.

»Åh, min fru», utbrast hennes mor, »det är bara ett tarvligt ställe, ni kommer till efter all den ståt, som ni nu är van vid; min dotter Sofia och jag äro allt för simpelt sällskap för personer, som endast umgås med förnämt folk. Ja, miss Livy, er far och jag ha utstått mycket på sista tiden, men jag hoppas att himlen skall förlåta er».

Vid detta mottagande stod det stackars offret blekt och skälvande, ur stånd att gråta och att svara; men jag kunde ej fortfarande tyst åse hennes sorg och därför tog jag på mig en sträng min och en stämma, som alltid framkallade ögonblicklig lydnad:

— »Jag ber dig, hustru, att en gång för alla lägga märke till mina ord; jag har här fört till dig en stackars bedragen vandrerska; hon har återvänt till sina plikter och har därför rätt att fordra, att vi mottaga henne i kärlek, Livets verkliga motgångar ha vi nu lärt att känna, låtom oss inte föröka dem med inbördes split. Leva vi tillsammans i frid och förståelse, så skola vi ännu bliva lyckliga, ty vi kunna undvara den fördömande världen och ömsesidigt hjälpa varandra. Gud har lovat den ångrande sin kärlek, låtom oss följa detta exempel. Det är oss sagt, att det är större glädje i himlen över en ångerfull syndare än över nittionio, som icke hava vikit av från den rätta vägen, och detta är rätt, ty ett enda försök, som vi göra att stanna på fördärvets väg, är ett större bevis på dygd, än hundrade rättfärdiga handlingar».