←  Kapitel XXVI
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel XXVII
Kapitel XXVIII  →


[ 121 ]

KAP. XXVII.

Morgonen därpå talade jag om för min hustru och mina barn den plan, jag hade uppgjort att omvända fångarna. De gillade den emellertid inte, ty de sade, att den var både outförbar och olämplig, och tillade, att mina försök inte skulle göra det minsta till fångarnas förbättring, men möjligen kunna bli till skada för mitt kall,

»Förlåt», svarade jag, »men om dessa människor äro aldrig så djupt sjunkna, så äro de dock människor, och alla människor skyller jag kärlek. Goda råd, vilka försmås, komma tillbaka till givaren och göra honom rikare, och om än den lära, jag predikar för dem, icke gör dem bättre, så skall den dock säkert förbättra mig själv. Om dessa elända, mina barn, voro furstar, så skulle tusen stå redo att hjälpa dem; men enligt min uppfattning är det hjärta som försmäktar i fängelset lika dyrbart som det, som sitter på en tron. Ja, mina kära, jag skall förbättra dem, om jag kan; kanske skola ej alla förakta mig, kanske jag dock skall bli så lycklig att kunna draga upp åtminstone en ur avgrunden, och redan det skall vara en stor vinning; ty finnes det väl här på jorden en så kostlig klenod som en människosjäl?»

Med dessa ord lämnade jag dem och gick in i fångarnas gemensamma rum. Dessa, som väntade, att jag skulle komma voro allesammans mycket muntra, och var och en av dem hade förberett sig på att spela doktorn ett puts, Då jag skulle börja, var det en, vilken liksom av en händelse, drog min peruk ned på örat, varefter han bad om ursäkt. En annan, som stod längre bort, kunde spotta mellan tänderna, så att det stänkte över min bok, en tredje sade »Amen» med en så tillgjord röst, att alla de andra brusto ut i skratt. En fjärde hade oförmärkt tagit glasögonen ur min ficka. Men det var dock en, vars knep gjorde mest lycka, ty han hade med stor behändighet snappat bort en av mina böcker från bordet; där jag hade lagt dem och lagt dit en av sina egna i stället, en oanständig anekdotsamling.

[ 122 ]Jag brydde mig emellertid inte om, vad dessa elaka skälmar hittade på, utan fortsatte min läsning i den fasta övertygelsen att det löjliga i mitt försök kanske kunde väcka munterhet den första eller de första gångerna, medan allvaret i det skulle verka bestående. Min plan lyckades också, och efter sex dagar hade flera blivit ångerfulla och alla uppmärksamma.

Jag måste nu berömma min uthållighet och flit i försöket att göra, att dessa människor, vilka voro berövade varje moralisk känsla, mera mottagliga för samvetets röst, och jag började nu också att tänka på att också göra dem världsliga tjänster genom att göra deras ställning lite mera behaglig. Deras tid hade hittills varit delad mellan svält och omåttlighet, mellan stojande supgillen och bitter grämelse. De hade inte gjort annat än grälat med varandra, spelat »lathund» och skurit pipstoppare. Med anledning av denna sista tämligen onyttiga sysselsättning tog jag mig anledning att låta dem, som ville arbeta med att skära pligg åt skomakare och tobaksfabrikanter. Träet, som behövdes, köptes för pengar, som de sköto tillsammans, och pliggen såldes genom min bemedling. På så sätt förtjänade de alla lite för varje dag, visserligen litet, men dock nog till uppehället.

Jag lät mig emellertid inte nöja härmed, utan fick dem att ena sig om böter som straff för omoraliskhet samt belöningar för synnerlig flit. På så sätt fick jag dem under loppet av några veckor omdanade till en anständig mänsklig liten skara och hade glädjen att kunna se mig själv som en lagstiftare, genom vars hjälp dessa människors medfödda vildhet hade förvandlats till vänskap och lydnad.

Det vore högeligen önskvärt, att den lagstiftande makten på så sätt bemödade sig att förbättra hellre än att gripa till stränghet och att den insåge, att förbrytelser inte så lätt förebyggas genom att göra straffen allmänna som genom att göra dem fruktade. I stället för våra nuvarande fängelser, som finna eller göra människor brottsliga, som inspärra lagöverträdare, emedan de ha begått en förseelse och skicka dem ifrån sig — om de äro vid liv — färdiga att begå tusentals förbrytelser, i stället för sådana fängelser skulle vi då, liksom i andra länder i Europa, ha förbättringsanstalter, där allt kunde vara ordnat med det mål i sikte att förvandla förbrytarna till nyttiga samhällsmedlemmar. På så sätt och icke genom att öka straffen är det, som man förbättrar människorna och på samma gång staten.