Prins Aladin av Lampan
har ingen lampa kvar,
han trevar under manteln,
där lampan var,
han söker efter Ringen,
men ringen finner ingen,
som inga ringar har.
Prins Aladin den Store
har tappat sitt förnuft
och trevar blint i luft.
Han manar ur det vida:
"Kom, feslottet mitt,
med pärlor och rubiner
i salen, som skiner
av guld och av vitt!
I andar, I gören
er plikt och er flit,
I fören mig, I fören
prinsessan Belbrududur,
den månemilda, hit!"
Så raglar framåt gatan,
där trängseln är stor,
prins Aladin i trasor
och trasiga skor:
"Se fånen, hör på fånen,
den galne skräddarsonen,
ni vet, ni vet han tror
han är sultanens bror!"
— I skräddare och tiggare,
I kännen icke anden,
man gör en vink med handen
och ropar sakta blott:
"Kom slott, kom slott, kom slott!"
Han ser åt himlaranden,
han spanar efter anden,
han väntar på sitt slott,
då småler folk smått:
"Ditt slott är allt i månen,
se fånen, se fånen!"
Ack, den som ägt Lampan
har aldrig mera ro,
och den som burit Ringen
vill aldrig mer tro,
att ocke undertingen
från fordom äro kvar,
fast villorna bedraga
och tvivel honom gnaga
och inga ting han har.
Ty Lampan, det är skaparkraft,
som gör till makt en man,
och Ringen, det är troskraft,
som allting kan.
