Professor F. och Studenten

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 8 (4 Dec. 1838)

Professor F. och Studenten.

(Fragment af ett större manuskript.)

Il en est de cette affaire,
comme de la plupart des
choses du monde.

För några år sedan, en kall Decemberdag kl. 9 på f. m., skyndade med snabba steg öfver Upsala torg en yngling med en hvit svartkantad mössa à la studentikos på hufvudet och för öfrigt insvept i en mörkgrön klädeskappa, fodrad med rödt chalong eller »rödt papper», som det då på spe kallades af ifrågavarande students kamrater. Ofvanom kappkragen framstack en frackkrage af sammet, som hade varit svart, och hvarpå nu hängde tvenne små silfverlyror, fastsatta med svart tråd, emedan nålarna, som med det rätta bort göra trådens tjenst, hade jemte strängarna långt för detta blifvit bortpetade. Öfver frackkragen reste sig en halsduk, som hade varit hvit, och hvarigenom den klarsynte utan svårighet kunnat upptäcka en hel dispatations afhandling, som nu, under form af halsvalk, slöt sig nedanomkring det hufvud, hvars öfre del troligtvis ej sett en enda bokstaf deraf. Ur denna dyrbara halsduk höjde sig åter; ompifvet af tvenne lösmanchetter, som för tillfället måst intaga låskragarnas ställe, ett ansigte, hvarpå den gladaste sorglöshet af gammal vana hade valt sitt hemvist. Ungdomens rosor hade visserligen ej ännu lemnat detta ansigte, men de hade dragit sin morgonglöd från kinderna, för att fira sin qväll på nästippen. Studenten kom nu från Juridiska fakultetens Notarie, hos hvilken han får sina sista fyrkar hade utlöst sitt kameralbetyg, och var nu på vägen till Rector Maqnificus, för att erhålla dess underskrift. Professor F. var då Rektor. Studenten stannade utanför hans port, bläddrade något i sin plånbok, hvaruti vid sidan af betyget öfver den stora Teologiska examen endast lågo en oliqviderad tvättnota och en utsliten roll ur Det delade hjertat af Kotzehue. Hastigt stoppade han med en suck plånboken hos sig, inträdde ödmjukt i Professorns rum och öfverlemnade, med den kröktaste rygg i verlden, Kameralbetyget i hans hand. Han mottog det med en glad och mild uppsyn, och satte sig derefter ned vid sitt skrifbord.

»Herrn har då slutat sin Akademiska bana?» frågade han.

»Troligtvis». svarade Studenten.

»Det blir således med en dubbel tillfredsställelse Herrn återkommer till föräldrahemmet.»

Studenten bockade sig och såg rörd ut.

»Jag önskar er lycka och Guds välsignelse på er nya bana», fortfor han, i det han steg upp, nalkades Studenten och räckte honom betyget.

Studenten gjorde en bugning så djup, att den långa hårluggen nästan sopade golfvet. Han kunde således ej märka, när han ur Professorns hand tog det vigtiga dokumentet, utan att i dess ställe lemna något för Professorn ännu vigtigare, den förändring, som dervid försiggick i Professorns ansigte; utan skred han mot dörren, hade hufvudet redan desutom och skulle som hastigast draga ryggen med tillbehör efter sig — då ett hemskt: »Min herre», ljöd bakom hans rygg.

»Ve! o ve min arma plånbok», mumlade han för sig sjelf, och gjorde ett sorgset högeromvänderer.

En dödlig gulhet hade trängt sig öfver Hans Magnificences bleka ansigte, som gjorde ett starkt afbrott mot den höga rodnad som öfverhöljde Studentens flata fysionomi. — Kontrast i ansigten! kontrast i hjertan! —

»Min herre», återtog Bektorn med en ihålig stämma, »ni har legat bra länge vid Akademien — tre år och blott en Kameralexamen.»

»Innan jag blef Kameralist, var jag redan Juridikofilare, Ers Maqnificence!»

»Ja så, Juridikofilare. — Ni har då blifvit illa affilad min herre.»

»Det är filens fel, Ers Magnificence.»

»Ni har ett vackert nationsbetyg, min herre.»

»Det gläder mig, att nationen gjort mig rättvisa, Ers Magnificence.»

»Stockholms Nation har alltid varit känd för sina öfversittare.»

»Det är smickrande att höra, det Ers Magnificence intresserar sig för min nation» genmälte Studenten och satte sig.

»Det skulle äfven ha smickrat mig», fortsatte Rektorn något förbluffad, »om min herre, under sitt vistande vid Akademien, något närmare hade introducerat sig i de för Akademien ännu gällande institutioner. Att vara okunnig i dem, är ett brott, hvarmed man ej särdeles väl börjar sin bana i det offentliga lifvet.»

»Jaz ber om förlåtelse; men jag förstår ej —»

»Ni förstår ej? — Vet ni då ej, att det är en Rektors ovillkorliga rättighet, att för sin påskrift på examensbetyget erhålla ett bestämdt arfvode?»

»Jag vet, att man hos Fakultetens Notarie skall utlösa sitt betyg: men känner ej den institution, som förbinder någon att lösa samma betyg två gånger.»

Lång paus.

»Är ut fattig?» började Rektorn igen.

»Fattig på ord att uttrycka min ledsnad öfver hvad som händt; men som jag nu känner förhållandet, tillät att jag straxt» — — Han steg upp och började rifva i sina tomma fickor.

Rektorns ögon följde länge handens rörelse från västfickan till byxfickan, och vidare från byxfickan till bakfickan: Slutligen talade han och sade:

»Jag vill ge er ett godt råd, min herre; som jag nu afstår min rätt till den Bankotrea, hvilken, såsom arfvode, bort tillkomma mig; torde ni vara god och lemna den åt närmaste fattigkassa.»

»Åt den närmaste, Ers Maguificence?»

»Åt den närmaste, min herre.»

»Den närmaste fattigkassan är min egen. O! den som bara hade någon trea att lägga deruti; ty det är just jemt mitt behof, för att med dubbel tillfredsställelse kunna återse föräldrahemmet», utropade Studenten, skyndade på dörren och lånade sig penningar, för att — resa till Stockholm.

—e.