Prolog vid Artistklubbens högtidsdag 1882
| ← Ett gammalt ämne |
|
Silfverbruden → |
Prolog
vid Artistklubbens högtidsdag 1882.
Men hvad nu? Ett under händt sig . . .
tredje Gustaf smidigt vändt sig
på det blanka underställ,
och han vinkar lätt med handen
öfver hit till andra stranden,
där i kulen vinterkväll
tända kronor festligt glimma
från vår sal på Grand Hôtel . . .
I den sena aftontimma
tycker kungen sig förnimma
rytmisk klang från sångarmund;
och helt nyss han kunde höra
vinden hviska i hans öra
om artisternas förbund . . .
»Skalder finnas där i ringen»
— vinden hviskade som så —
»andar, hvilka lyfta vingen
dristiga mot soligt blå;
konstens söndagsbarn, som skänka
stora syner lif och röst,
som när rampens lågor blänka
skaka häpna mänskobröst;
mästare, hvars penslar mana
fram i färger kött och blod;
unga krafter, som sin bana
vandra fram med hopp och mod . . .»
Kungen lyssnar . . . Och han glömmer
långa tiderna som flytt;
fast i bronsen fängslad drömmer
han sig lefvande på nytt.
Skalder? Klingar Kellgrens lyra
i den festligt ljusa sal?
Är det Bellman, som i yra
sjunger lifvets backanal?
Dånar utur Karstens lunga
sångens djupa tordönsljud?
Tolkar Thorild för de unga
sanningens och rättens bud?
Sluta snillena sig samman
kring fru Lenngrens kanapé?
Byter Sergel där i gamman
kvicka infall med Desprez?
Skymta ej af Armfelt dragen
bakom afundsjuk gardin?
Syns hon, systern till behagen,
sånggudinnan fru Olin?
Kungen lyssnar . . . Och med handen
vinkar han till andra stranden,
där i kulen vinterkväll
tända kronor festligt glimma
från vår sal på Grand Hôtel . . .
Stackars konung! Disig dimma
sjunker våt på bronskoloss,
och de bleka stjärnebloss,
när de se ditt öga flamma,
blicka neder medlidsamma,
medan vågen i Norrström
sorgset suckar åt din dröm.
Därför vänd dig för att somna,
vänd dig att i bronssömn domna,
ty, o! kung, din tid är all,
gliden hän på seklens svall;
döda äro dina snillen,
sprängda deras glada gillen;
omildt kring din fina kind
sveper bister nordanvind,
och en nytänd måne skiner
öfver Haga slottsruiner . . .
Sof, kung Gustaf . . . Nya släkten
draga fram sin vandringsgång:
»andra tider, andra fåglar,
andra fåglar, annan sång!»