Psalmodikon/Om Sång i Stämmor.

←  De öfriga interwallerna i Doriska Tonarten.

Psalmodikon av Johan Dillner Om Sång i Stämmor.

Slutönskan och Förklaring.  →

Om Sång i Stämmor.

Sedan interwallerna, så wäl genom sång, som läsning, äro öfwade till färdighet, – en ganska måttlig möda, hwilket hwar och en, som med uppmärksamhet genomgått denna uppsats, lärer inse – är sången i stämmor, hwad swårigheten angår, en småsak, hwilket, med god wilje, gör sig sjelf. I församlingar, som äga wexelskola, hwarest ofwannämde skicklighet blifwit ungdomen bibragt, och inom hwilkas område, i följd af läge och wana, de fleste qwarstanna, som i skolan blifwit underwisade, är den fyrstämmiga sången redan möjlig inom 6 eller 8 år, när karlrösterna genomgått målbrottet och bildat sig till Bas och Tenor, och kan sedan wäxa årligen i wärdighet och makt, genom öfningen och rösternas stigande talrikhet, intill en af socknens folkmängd ungefärligen bestämd gräns. I början och till dess saken kommit i gång, kunde, å landet, de, som blifwit i skolan underwisade och sjunga i samljud, den blidare årstiden församla sig på Helgens morgon, en timme före Gudstjenstens början, för att en eller annan gång genomgå sina stämmor i gemensamhet med skolungdomen, som då tills widare, finge på sin del de båda öfwerstämmorna. I stad likaså, eller måhända dagen förut, efter sjuringningen. Anförare af sången kan icke saknas i en församling, hwarest wexelskolan upptagit sången.

De första åren torde man få bära någon olägenhet af brist på Basröster, eller kanske rättare hos Basröster, ty dessa utbilda sig i allmänhet icke fullständigt, förr än emot medelåldern. Denna swårighet kan likwäl wid många psalmer skickligen afhjelpas derigenom, att Basen sjunger de djupaste interwallerna i högre octav. Flere psalmer låta sig sjungas fyrstämmigt med tillgång af röster, som hinna det djupa A, och framför allt den af himmelsk mildhet och frid, i stilla andagt och kärlekssorg försmältande nattwardssången: O Guds Lamm! hwilken ock, om rösterna behöfwa det, kan utan skada höjas en hel ton, från a till b. Der orgelwerk finnes, är ofwansagde brist öfwerskyld dermed, att pedalen något förstärkes.

Jag har stundom hört djuptänkte och aktningswärde män frukta någon skada för andagten af sång i stämmor, och har sjelf i många år delat deras tänkesätt; men jag har upptäckt, att det blott war en irring af min oerfarenhet. Annat är en chör af köpte, för tillfället hyrde och beställde sångare, om än med goda röster, dock utan hjerta för sången, i synnerhet under Gudstjenst, och för hwilka sången blott är handtwerk och näringsfång; annat församlingens eget fria offer för sin Gud. En chör sjunger för att bli hörd af dem, för hwilka den sjunger, men församlingen sjunger för att sjunga. Denna skilnad är wäsendtlig, och ger sången en helt olika stämpel, det förra af ostentation, det sednare af enkelhet. Om wi icke tro oss böra åsyfta att uppsåtligt bedraga oss sjelfwe, så måste wi ock tillstå, att wår kyrkosång för närwarande har ingen andagt att blottställa eller förlora. Måhända är det just sången i stämmor, som kunde skaffa någon begynnelse dertill.

En annan tanke, som hade rotat sig till öfwertygelse, uppfyllde mitt sinne i flere år. Alla stämmor, utom den egentliga melodien, psalmen måtte wara än så wäl författad, syntes mig dock icke wara sjelfständiga melodier, utan smaka hwar och en af något sin stämma eget twång ^[1]. Huru, tänkte jag, kan med sådant förhållande, en sång i stämmor blifwa en sång med andagt? Måste icke tre fjerdedelar af de sjungande alltid förbli trälar för den återstående fjerdedelen, och tjena, icke anden och sig sjelfwa, utan blott det sinliga wälljudet? Jag ansåg, på denna grund, all sång i stämmor Gudstjensten owärdig, och såsom något af heligheten förbudet, utom med wilkor af den högre contrapuncten, som i hwarje stämma kunde inlägga werklig melodie.

Det är onekligt, att en sådan sång wore så wäl den wackraste, som mäktigaste, för andagten fruktbarast och Gudstjensten wärdigast. Erfarenheten har likwäl upplyst mig, att fyrstämmig sång i wanlig harmonie är med andagten förenlig och högt befordrar den, endast med wilkor, att de sjungande öfwat sina stämmor till den grad af färdighet, att sången af dem faller sig lika naturlig, som den af melodien. Efter någon, icke mödosam öfning sjunger jag lika gerna hwilken som helst af understämmorna, som melodien, å de psalmer, som jag högst älskar, och de förre med en egen art af uppbyggelse, hwilken förekommer sinnet såsom en aning om accordernas symboliska innehåll och betydelse. För anden äro tonerna af alla stämmor lika tjenliga werktyg, endast med wilkor af fromhet å wår sida. Till dess de psalmer, med hwilka det utan för mycket twång kunde låta sig göra, eller nya blifwit i den ofwannämnde högre stilen utarbetade, må wi derföre, såsom mig synes, sjunga wåra psalmer i den harmonie, hwaruti wi redan äge dem! Den inre arten af en sådan sång skall snart röja sig i rörda hjertan och tårfulla ögon. Om ock någon sinlig tjusning hos den enfaldige, som icke känner konstens enkia och naturliga grund, skulle åtfölja sången i stämmor, när satsen icke är på tjusning anlagd, så skadar detta intet. Der saken är god, gör tjusning för och af densamma intet ondt. Trons höga föremål begär wisserligen och förmår i allt och för allt sanning och öfwertygelse; men dess rika och wälgörande ande förmenar ingalunda det trötta menniskodjuret, mer än öket och åsnan en förtjent och menlös hwila på Sabbatsdagen.

Wid utsigten till ett sådant skick och sådan ordning, hwilken, om den finge intaga den allmänna wiljan, icke kunde undgå att djupt träffa hjertat och beweka till fromhet och Gudsfruktan, förekommer mig Swea Folk, såsom ett litet Israel för sin Gud, tidigt uppgående i Hans hus att lära sig lofwet och sin Guds dyrkan, förnimma Hans seder, lagar och rätter, och öfwa sig att älska och bewara dem. Mig tyckes, som såge jag wåra fromme Förfäder, upplefwande i deras efterkommande, med tro och ärlighet af de gamla dagar, wandra ännu, som förr, i stilla och helig gemensamhet inför sitt folks Skapare och Fader. Enfald, frid och ewig förtröstan trycka åter stämpeln af sin storhet på alla dess företag och göra dess lif till lycka, och dess död till ära. Hwad kunde yttre fiender, om än så mäktige, emot ett sådant folk, hwars gränsor, såsom dess wälfärd bewakades af Herrans härar? ^[2].

Den som icke wågar att anse föreställningar af denna art annorlunda, än såsom ett fromt swärmeri, uppmanas att öppna sin Bibel och påminna sig hwad Gud aldrig upphörde att göra för sitt Israel, så länge det ännu trodde Hans ord och ärade Hans Namn, med någon uppriktighet. Månne Juda i förebilden hade för sig ett mäktigare och trognare förbund, än Christenheten i wäsendet? Eller är det gamla Förbundet större, än det Nya, och löftet mer än uppfyllelsen? Eller har det högre, allt omfattande glädjebådet, hwilket så segerrikt intog alla fornwerldens samhällen, ingjöt sin ande i alla dess former och lifwas af en så allmän menniskokärlek, någonsin från sin omsorg uteslutit naturen, samhällsskicket och folkens wälfärd? Christenheten har förgätit sin Gud och sig sjelf, och känner icke mer, hwarken sin rätt eller sin förmåga genom tron och de werk, som Herren behaga.

1. En irring, uppkommen af den egentliga melodiens öfwerwägande förtrolighet med sinnet och känslan.
2. Swenska Folket är, mig weterligt, det enda, hwilket såsom folk har ett werkligt offer för Gud att uppwisa. Ett sådant war det trettioåriga kriget, hwilket för oss, såsom folk, grundar en ewig rätt emot alla wåra fiender. Ware fredad och wälsignad wåre store förfäders åminnelse!