Psalmodikon/Slutönskan och Förklaring.

←  Om Sång i Stämmor.

Psalmodikon av Johan Dillner Slutönskan och Förklaring.

Slutönskan och Förklaring.

Hwar och en, som för Himmelriket är lärd, säger wår Frälsare, frambär gammalt och nytt ur sin skattkammare. Matth. 13: 52. Sådant blir utseendet, och måste bli, af allt grundligt, som göres i för den sak, som wi kalle Herrans.

Författaren är wiss om riktigheten af sin öfwertygelse och will, i sanningens namn och för allt hwad kyrkosången har heligt, bedja lärare i folkskolor, att icke nära fördomen emot äldre psalmmelodier, eller af de mot tidens wanor ^[1] starkt contrasterand ljudfallen i de gamla tonanterna låta afskräcka sig från deras närmare, ja som, hwar sången angår, kunde tillfogas Guds kyrka och församling. Det skulle lägga grund till en trång, ensidig, ytlig och uteslutande smak hos menigheten, i hwilken med wilkoret af yttre wälljud och sinlig behaglighet, men det för kyrkosången egentligen goda, heliga och helsosamma blifwa för alltid misskändt och undanhållet. Meningen är ingalunda att neka wåra Dur- och Mollpsalmer deras ofta stora och oskattbara wärde, så mycket mindre, som sinnet och äfwen den yttre formen af dessa tonarter låter uppwisa sig från de älsta tider. De hafwa sin tid och sitt rum, ehuru den sakkunnige måste bemärka, att detta redan öfwer höfwan och det naturliga förhållandet blifwit utwidgadt; men de intaga icke kyrkosångens hela omkrets, och uppfylla blott några, men icke alla dess behof och fordringar. Ett wisst ljus, en wiss frisinthet och öppenhet i lynnet utmärker dem ofta fördelatigt, der sådan egenskap betydelsefullt och harmoniskt sluter sig till och frid äga de månget uttryck, som de gamla icke hunnit wittnesbörd. För högheten deremot, och hemligheten, och i allmänhet för det heligaste af Religionskänslans innersta djup är deras stämma för späd. Deras tillbud, i detta fall, är att likna wid en Gudstjenst af barn, hwilken, genom yttre liflighet, som ålderdomens djup försmår, icke heller förmår, innerligen rör och förnöjer, men icke uppfyller hjertat.

Blott som konststycken betracktade, kunde man i allmänhet likna de goda bland wåra moderna psalmmelodier wid den tjusande bildningen af qwinlig skönhet; de gamla deremot wid den majestätliga anblicken af storwäxt och wälbildad mandom. De förre hinna äfwen ett majestät, men ett qwinligt, en mandom, men Amazonens. Måhända äro de just derföre swagheten närmare och älskligare. ”Hwad är täckt”? frågar Ehrenswärd, och swarar: ”Oredan”, hwartill bör läggas, af ett wackert. Detta omdöme är ej tadel, utan förklaring. Måhända att wårt moderna tonsystem, som nu för oss i formen är all reda, dock för kyrkosångens stora inre finne är endast den täcka oredan af det gamla. Eller skulle wi i sången wara de gamles mästare, under det wi i gerningen förmå så litet af det första allwaret?

Man ware sen att förkasta någon bland de åldriga psalmmelodier, som härstamma från tider och församlingar af en frisk werldsförsakelse och blomstrande christendom. Säkert är deras sinne stort och fördoldt, och fattas icke rätt, utan i återfödelsen och werklig erfarenhet af församling och brödraskap i Christo. I striden, och med bekännelsen för werlden af den i werlden Okändes Namn, uppgå andra känslor i själen, än de, som äro bekante för naturen och en wanlig fromhet. Öfwerlefwor af de gamles heliga konst äro dyrbarheter, äfwen i deras obrukbarhet, hwilka böra bewaras från förgängelsen. Det är lätt möjligt – sådant är ingen sällsamhet i folkens culturhistoria – att med en owäntad och dock i sig sjelf ganska obetydlig förändring i det allmänna tänkesättet, en helt annan fattning uppgår ^[2], i hwilken alla eller många bland dessa förmenta osmakligheter, i hast och såsom af ett underwerk förwandlas till lika många himmelska skönheter. En annan synpunkt, en annan grund för betraktelsen – och allt är förändradt och ett annat. Sedan ock wår nya Psalmbok bibehållit 200 nummer af den äldre, hwilken motsägelse kunde wara större, än den att utesluta melodierna? Sådant låter sig icke ens werkställas utan fullkomlig oreda.

Under en tid af mer än tjugu år, som det warit mig förunnadt att då och då umgås med grundlige wetenskapsmän i musiken, har jag, med stigande aktning för konsten såsom wetenskap, anmärkt och bewarat i kär åminnelse den lyckliga sällsamheten, att de alla, ehuru i wissa delar af skarpt motsatta tänkesätt om theorien för fornpsalmens harmoniska behandling, dock utan undantag warit ense om att högt wärdera den. Men allmänna inbillningen ställer oss, i musikaliskt hänseende, i samma belägenhet, som Phocion fordom befann sig i militairiskt, i en här af idel Generaler. Man förblandar wirtuosen och wetenskapsmannen, och tilltror den förre de egenskaper, som endast den sednare besitter och kan besitta. Så uppkommer en skara af gällande auctoriteter, hwilkas hela känsla och tänkesätt införlifwat sig med en motsats af kyrkosången, och denna, hwars sinne är andligt, blir bedömd efter samma grunder, som den werldsliga. Att den då icke blir mycket wärd, förlorar sin aktning och måste uthärda försök af reformer och omskapningar, sådant kan nu icke mer undwikas. Det måste hända i de länder, hwarest profana musiken har en wäl öfwad och fulltalig här till sin tjenst, men Tempelsången ingen, utom cantorn, organisten och en okunnig församling.

Virtuosen är icke, såsom sådan, wetenskapsman, och behöfwer icke wara det, lika litet, som wetenskapsmannen behöfwer att wara virtuos, De lefwa gemensamt för konsten, men skära hwar sin lager, i samma förhållande, som skådespelaren och författaren. Och hwad äro i allmänhet virtuosers compositioner? Till det mesta, idel tillfällighetsstycken, satte för dem sjelfwe att derigenom ådagalägga och härliggöra öfwermåttet af sin färdighet. Hwad konsten på detta författarskap lider, och den förstämning till tycke för galanteriet och lindanseriet, som det inger allmänheten, till betänklig fara för sedlighetens inre grund i folkets sinne och lynne, kan icke nog beklagas. Ack, att äfwen sångens rike ägde en konung! Men saken är himmelsk, och Majestätet får wäl icke wäntas, utan ifrån himmelen. Hwarföre hyllas icke wetenskapen, som skulle bereda dess födelse och fostran i konstens eget Paradis!

Man betänkte den wäsendtliga åtskillnaden i ändamål för kyrkosången och den profana. Den sednare begär endast att förnöja, och har uppfyllt all rättfärdighet när nöjet är obrottsligt, på sin höjd ädelt; den förra begär icke mindre än Guds werkliga log och läkedom af menniskosinnets krankheter ^[3]. Äfwen den will bidraga, med allt hwad den förmår, till den stora kuren af menniskans frigörelse från synden. Det förnöjande är icke för kyrkosången ändamål, utan medel, hwaraf den utwäljer eller förkastar, eftersom det tjenar för dess afsigt, hwilken för henne icke är skönheten, utan helsan. Det som wore ett missljud i profana sången, är derföre ofta ett wälljud i kyrkosången, och twertom. Det är denna, i egentlig betydelse, himmelswida åtskillnad ^[4], som wanligen alldeles förgätes. När man träffat en för örat behaglig melodie, tror man saken färdig, men förstår icke pröfwa, icke ens att fråga, om den är för hjertat, i christlig mening, fridgifwande och helsosam, och om så skulle befinnas, i hwilket sinne och under hwilka själens belägenheter den kunde wara det. När wi ur tonernas stjerndans ertappat några sengångare, tro wi oss genast hafwa funnit en psalm. Ack, nej! En sång må wara än så långsamt försmägtande och ljuf, den är icke derföre kyrkosång. Den är det blott på, när den stillar sinnet för högre och rena betraktelser, stämmer det för andagten och upplyftelsen, ger lif åt den glädje, som är from, eller röst åt den sorg, som förbättrar hjertat. Tonerna äro ock ett språk, hwilket likasom ordens förwandlar sig efter det ämne, hwarom de tala, och ett öfwadt sinne hörer klart när de tala om Gud eller werlden. De säga sin mening lika rent och uppriktigt, som orden, aflägsnare för begreppet, men närmare för sinnet och känslan.

Genom sammansättning af bokstäfwer, hwilka hwar för sig säga till swagheten af wår fattning nästan intet, få wi ord af klar betydelse, och med flere ord en i sig sluten uppenbar mening af ett i sjelfwa ordbildningen danadt språk. Detta har werkstaden för sin inre, första och omedelbara fattning i hufwudet och förståndet. Genom ljudens ordnande i proportionela förhållanden uppkomma toner, och i flere toners samklang eller succession (följd på hwarandra) en röst af klart sinne, hwilken genom örat har werkstaden för sin inre, första och omedelbara fattning i hjerta, bröst och känsla, i sjelfwa lifwet och känslan af lifwet. Denna känsla bildar sig i konstens öfning till sinne för tonernas hemligaste betydelse, som här, liksom wid orden, kan wara både egentlig och symbolisk, och sinnet mognar till en sinnets ande, som nu, i gemensamt råd med sin födelses grund i känslans och lifwets förnimmelse, alstrar äfwen för tonernas mångfald och omwexling ett förstånd och omdöme, hwilket uttalar sig, genom tonerna sjelfwa, distinct och med klar urskillning. Nu äro tonerna ett werkligt språk, och wetenskapsmannen är Filolog. Det han nu bildar sitt sinne och sin ande, der ernår han sin förnimmelses fullkomning och mästerskap. Bildar han det för skönheten, så förnimmer han skönheten och besjunger henne; för heligheten, så förnimmer han helighet och prisar Gud. För skönheten äge wi ett werkligt Tempel i Operan; för heligheten ägde den första Christenheten ett sådant, som alla påföljande tider mer eller mindre saknat. Låtom oss icke förblanda detta sednare med det förra eller medgifwa att det, som mindre är, uttränger det högre, som angår wår ewiga salighet! Operan blir dock aldrig kyrka, ty den kan icke bikta synden på fullt allwar. Låt henne då behålla sitt i frid och på sitt rum, men icke intrånga der, hwarest det heliga Majestätet begär ordet. Skönhetsbilden kan wäl djupt nog tjusa och förnöja, men icke mycket lugna, och litet eller intet rena och helga hjertat, wore den än himmelskt ädel, och från synden kan den ej frigöra oss. Den anwändes i Guds sak blott som en krydda för wår swaghet, på sanningens bittra spis.

Psalmen är ett mästerstycke af helig enfald. Den som inser hwilka swårigheter den segrande bär och genomgår måste häpna för dess makt och tillerkänna den ett högre upphof. Detta låter äfwen historiskt uppwisa sig. Det war fornålderns helige fäder, älste och prester, som uppfunno den såsom andagts- och offersång af församlingen i det hela, i motsats emot bruket hos Hebreerna, enligt hwilket folket åhörde och sången fördes af deruti kunnige och öfwade Leviter. Psalmen är Wishetens morgongåfwa till sin Christenhet på stridens och ärans första dag. Fruktan och warsamhet! Det är alltid tweksamt, när fornpsalmen misshagar oss, om wi i djupet fattat dess sinne. Denna helsobrunn för wår bildnings öfwerdrift af försining till weklighet, är ännu af ingen på allwar drucken. Huru wilje wi bedömma det wi icke pröfwat? Låtom oss dock försöka, i trots af wår fördom, att något litet utwidga wår synkrets. Det skall rikt belöna sig. I stället att till grunden rifwa den heliga ålderdomens Tempel, och bygga ett nytt för efterkommande, hwilket wi ej förmå att i wälsignelse utföra, låtom oss bese det gamla närmare och noggrannare undersöka det. Måhända är ej allt så obrukbart, som det wid första ögonkastet förekom oss. Det war i skuggan af detta Tempel, som Herren besökte och wälsignade wåre Fäder; Måhända bor ock det för oss, och allena der, den snart på sjelfklokheten och småwettet af oss alla förlorade helsan och friden. Ställen eder på wägarna, är Guds eget ord, och sen eder om, och utfrågen på ålderdomens fjät den goda wägen, och beträden honom; och I skolen finna eder själs hwila. Jer. 6: 16, efter urskriften.

Min oförgripliga öfwertygelse är den, att ingen i wår tid förstår psalmen psykologiskt (efter det inre sinnet) nog djupt för att reformera den, men att wi närme oss sanningen ju mer wi i rena begrepp förmå att med urskillning återgå, icke alltid till det gamla, men till det älsta och ursprungliga. Så länge intet göres i Seminarierna för blifwande presters musikaliska bildning, wetenskapligt nemligen, för kunskap i alla delar af harmonien, hwilka angå kyrkosången, icke mekanisk, till färdighet i något annat, än sången af psalmerna och mässan, äfwen i stämmor – så länge är icke att i naturlig ordning wänta något rätt förstånd om grunden för kyrkosången, hwilken lättast af den, som sjelf lägger kraftig hand wid prestaembetets werkliga utöfning kan i djupet upptäckas och uttalas. Härtill fordras, jemte lefwande och grundlig religionskunskap, klar och genomförd wettenskap om tonernas symbolik, ty desse, såsom sjelfwe ur naturen, kunna, likasom orden, endast symboliskt tala om Gudomen. Hörde wi, i denna mening, hwad tonerna säga, och förstode deras poest och symbolik, hwilken är det språk, som den rätte konstnären förnimmer och talar, då skulle wi, med wilkoret af werklig fromhet, snart förstå att bygga Israels Gud lofwet, ja, ett nytt, heligt och odödligt lof, För detta förstånd skulle, wid en god composition, paradisbilder uppstiga i wår föreställning, men wid månget berömdt spel, som dock emot sanningen närer werldssinnet med jordisk lust och jordiska begär – spökelser ur natten, för hwilkas widrighet wi skulle träda tillbaka med afsky. Nu sammanbo ofta begge i ett menlöst sinne, lika okände och lika hyllade, så framt de icke i bönens och gudaktighetens werkliga öfning af en högre ande åtskiljas, som wet att freda menniskans hjerta, äfwen der hon ej sjelf förstår att begära det.

Författaren hade tänkt att sluta här, och bjuda sina läsare ett för kyrkosången ömande farwäl, men ett påströmmande begär will icke förlora anledningen och tillfället att säga några ord af den sak, hwilken har rätt till rum allestädes och, enligt en helig utsago, sin tid äfwen i otid.

Af samma orsak, som den högre kyrkosången är symbolisk, äro alla Bibliska och rent Theologiska uttryck för Dogmatiska sanningar äfwen symboliska, och kunna ej wara annat. Orden, såsom bildade i naturen, kunna ej gripa och fasthålla Gudomen i wäsendet, men den fromme besitter med ordet (teknet) wittnesbörd och wäsendet, som han åtnjuter, och hwarom Guds ande med teknet (ordet), såsom sitt werktyg, talar till hans sinne, hjerta och förstånd. Utan fromhet är Dogmatiken ewigt obegriplig. Ofromheten, om än så skarpsinnig ^[5], fastnar på orden, som i sig, efter bokstafwen och dess naturliga sinne, endast äro bilder, och stannar i oupplösliga motsägelser, eller, om den har mod der till nog olyckligen stort, diktar, wetande eller owetande, ett inbilladt sammanhang och utgifwer sin menniskomening för Guds ord.

Af förstnämnde förhållande har den Christna kyrkan aldrig gjort någon hemlighet. Oförtäckt har den af ålder kallat formerna för uttalet af Dogmatiska sanningar Symbola, men kräft aktning derföre, såsom för en dyr och den dyraste Guds gåfwa, med hwars förlust man förlorar sjelfwa den frälsande sanningens af nåden beskärda fattningsmedel, och wakat för de enfaldiges frid ^[6].

Af hwilket skäl skulle det wara Guds sak, mer än all annan förnekadt att til sin tjenst upptaga konstrikheten? Ingen har någonsin utan genom den förmått att i jordens tungomål concentriskt och kort teckna ett mysterium.

Ett exempel, äfwen för kyrkosången af hög wigt, kan upplysa detta. Hwar kunnig Theolog wet, att Treenighet är det Namn, som är alla Himlars dyrkan, och genom hwilket, i tiden redan, hwar ädel menniska fattar och utför allt det stora och goda, som jorden ser och af wördnad stundom såsom för Gud nedfaller. Det är dock för wäl bekant för att kunna döljas, att läroformen af Trinitetsdogmen warit, och för mången äfwen from och förståndig man ännu är – man måste ju säga det – anstötlig. Den ena såras af ordet person, en annan af den påstådda treenheten, i synnerhet hos personer, som dock äro blott en Gud, icke tre, ehuru hwar person för sig betraktad, kallas Gud. Allt detta, om det skall för fel anses, är ett fel af språkets swaghet, icke af saken. Fattar man den ^[7], så finner man läroformen wara den enda möjliga, och ett mästerstycke, och har i den en skatt för tiden, kärare än lifwet och tusende lif i naturen; ty Guds Ande talar genom det heliga ordet i dens hjerta, som i tron fattat och besitter det. Hemligheten, är icke hemlighet i sig, utan just det af Gudomen uppenbara, och kallas hemlighet endast med hänsigt till menniskan i fallets tillstånd. Om wi söke den, icke i orden, utan i saken, så skall den snart upptäcka sig, så mycket som behöfwes för trons frigörelse från all motsats af en swag fattning. Man upptage icke illa ett försök för friden af så dyrt mål!

Här bemärkes icke det bedrägeri, som inbillningen spelar wid ordet person. Man föreställer sig tre menniskobilder, hwarefter hela läran, ifrån så låg synpunkt, måste förefalla oförklarlig. Meningen är icke person, i denna betydelse, utan personlighet. Har man bemäktigat sig begrepp om hwad personlighet är, så förswinner denna swårighet. Men ingen ofrede den fromma enfalden i dess hwila! Gud är underlig öfwer allt wårt förstånd. Se 1 Mos. B. 18.

En lika orsak till förwillelse inwerkar med begrundningen af treenheten. Man glömmer Gud och sig sjelf, och tänker på ziffrorna, eller efter dem. Ett är en enhet och tre äro tre enheter; detta är en sanning, som icke nekas af den lära, hwilken säger oss, att Gud är den, som satt allt i mått, tal (antal) och wigt. Ordet treenhet om Gud är icke egentligt tal, utan en hieroglyf, ett heligt symboliskt ord, eller såsom wi på wår moders språk bruka uttrycka det, en sinnebild. Man plägar ej förebrå en sådan dess yttre orimlighet, ty man wet att sinnet deraf är ett inre. Den yttre motsägelsen är en förtjenst hos en sinnebild, när det är af wigt att för ögat och begreppet utskilja det yttre från det inre. Treenigheten sjelf ligger icke i ordet treenig, eller dess betydelse efter bokstafwen, utan i Gud, Huru will man då finna förståndet i ordet allena och forskningar derom? Ziffrorna äro ej treeniga, Gud är det.

Wi kunne icke fatta Gudomen, utan genom anden, i återfödelsen, wid inre erfarenhet af dess till den fallna menskligheten i Christo wända barmhertighet; men wi äre sjelfwe Guds beläte och afbild, och en werklig treenhet, ehuru icke den helige Gudens. Såsom wedermälen deraf kunne wi hos oss sjelfwe bemärka, wilje, känsla och tanke. Min wilje är personlighet, min känsla är personlighet, min tanke är personlighet. Der jag will, der will jag, der jag känner, der känner jag, der jag tänker, der tänker jag, således trepersonlig, och dock en. Här kan från en lägre reflexion göras det inkast, att detta icke bewisar någon treenhet i menniskan; ty man säger ock säkerligen riktigt: Jag ser, hör, går m. m: men detta jag uttrycker icke menniskans egentliga och inre perpersonlighet. Utan syn, hörsel och lemmarnas fria bruk m. m., kan en menniska wara till sin ädlare och ewiga mensklighet wälbehållen; men så widt henne fattas wilje, känsla och tanke af kraften, lifwet och sanningen, så widt lefwer hon ej som menniska, utan är andeligen död. Annat är likwäl, att dessa beståndsdelar af hennes tillwarelse slumra, eller att menniskan icke bemärkt dem, eller för tillfället icke har medwetande deraf. Sådant kan ofta under korssbördan wara fallet, ja ock med ett helgon. Ju innerligare och ifrigare man ser till Gud, desto mindre bemärker man sig sjelf.

Måtte dessa få, men grundade ord lyckas att hos enfalden återwinna och freda det Trefalt Helig, som i synnerhet sången med utmärkt kärlek will tillegna sig. Lofwet kan icke gå med kraft, utan genom öfwertygelse och tro.

Medborgare och Bröder!

Låtom oss icke twista längre i heliga ting: Det förkolnar kärleken, och drifwer Guds ande ifrån oss, ty det har endast wår egen ära till grund, näring och begynnelse. Göre wi sanningen, så finne wi den utan djupa forskningar och frågor. All strid om trosläran är endast en strid om ord; om saken kan icke stridas. Låtom oss åtminstone icke frambära wår twist inför allmänheten, på det att folkets bild måtte stå ren för menniskor, och wälbehaglig för Fadersögat i höjden, att Herren icke bortwänder sitt ansigte ifrån oss. Swea folk! se der, hwarest solen för dig uppgår hwarje morgon, det alltid hotande molnet, och tänk, att Du behöfwer din Gud.

---

Den benägne läsaren behagade icke misskänna afsigten med denna slutönskan och förklaring. Måtte de wara månge, för hwilka den är öfwerflödig! Utgifwarens swagt utförda afsigt har warit den, att af sanningen befästa en öfwertygelse hos lärare i folkskolor, hwilken, om möjligt, icke kunde omdrifwas, icke ens oroas af tidens allehanda lärdomswäder. Är något ord för en eller annan swårfattligt, om än för andra icke nog djupa, så är förlusten deraf, att det ej förstås, af ingen wigt för sången i sig sjelf, och i allt fall icke större, än saknaken warit, om det lemnats osagdt.

Må detta swaga, men wälwilliga försök att tjena Gud och wår Swenska församling, hwilket, på nitälskande ståndsbröders begäran, under beständiga afbrott af trägna embetsgöromål, är nedskrifwit, blifwa af landsmän och christendomsbröder med öfwerseende bedömt, och upptagas i samma fridens sinne, som det är tänkt och författadt! Der intet finnes åtgjordt, är ock en swag början icke utan wärde. Måtte, af dessa skäl, den goda och heliga saken få framgå i frid, utan att lida af bristerna och de alltför möjliga misstagen i utförandet! Denna önskan och bön är författarens afskedshälsning till sina landsmän från ett offradt hjerta.

---

1. Dessa kunna lätt af andra wanor mildras, och bringas till fördragsamhet för andra kyrkosångens arter, af icke mindre wärde.
2. Man påminne sig, såsom ett litet bewis, det widriga sinne, som orden from och härlig hade i språket för icke många år sedan, och jemföre det med deras nu stadgade betydelse. Huru angeläget för reformationsnitet war det icke för några år tillbaka att modernisera wåra gammalmodiga Tempel; men huru allmänt är nu de församlingars beröm, som offrat sin förmögenhet på dessa storwerk?
3. Den allmänna sedan är att bedömma psalmmelodier endast som konststycken, ehuru af ett eget slag, som tillhör kyrkosången; men detta är alldeles oriktigt. Ingen wet hwad som är i en psalmmelodie, förr än han i werklig andagtsöfning pröfwat den. Mången psalm förekommer platt wid claweret; med pröfwa honom i nöden, i sorgen och bedröfwelsen, och du skall finna den rik af ande. Meningen är icke med en psalm, att den skall sjungas för roskull, utan på fullt allwar, med den sjungandes uppoffring af sig sjelf, af hjerta, lif, kärlek och lust åt sanningen, som är Christus, det will säga konungen, åt hwilken Gud gifwit att wara menniskans och alla menniskors ende werklige och ewige Herre, helsa och salighet.
4. Man kunde kalla den ena himlen Wenus Urania; den andra är Jesus Σοφια.
5. En wiss art af föregifwen Theologie har af ålder arbetat med skarpsinnigheten så uteslutande, som henne och henne allena wore af Gud gifwet att weta hans rikes hemlighet; men det är twertom, (Matth. 11: 25) och måste så wara, att egenheten icke må insätta sig i det heliga och missbruka det. Med en skarp blick kan icke kreaturet se upp mot sin Skapare, utan endast med en ödmjuk och öfwerlåten. Ordet skarp ger tydligen tillkänna, att en sådan blick ser mot det onda, ej mot det goda. Skarpsinnigheten är offerknifwen i prestens hand, hwarmed han för slagtoffret dödar djuret, det will säga den djuriska lustan, men icke hans öga. Detta är enfalden och ett rent hjerta. Luce 10: 21. Matth. 5: 8. En skarp blick ser endast sönderskärande och urskiljande, och fattar intet annat än urskilningen. Den ser egentligen intet, men urskiljer för ögat. Detta är en oskattbar sak der det behöfwes; men hwilken urskilning behöfwes det, hwarest allt är ljuset, sanningen och lifwet, och den mest obetingade hängifwenhet, den snaraste ingång till uppenbarelsen? Det är med skarpsinnigheten, der den är oss till werklig tjenst, såsom med mikroskopet. Ju skarpare det är, desto klarare urskiljes det, men synfältet förminskas ock i samma mon, och mikroskopet är icke ögat. I naturens förwirring behöfwer ett swagt öga förberedelsen af mycket distinction för att skönja något; men ett godt, det är, ett i Gud enfaldigt öga behöfwer den icke för att se allt. Om ditt öga är enfaldigt, så är hela din kropp ljus, säger wår Frälsare. För anatomien af den under fallets insegel tillslutan naturen är skarpsinnigheten wår swaghet en god nödhjelp; för kännedomen af det lif, som man endast erfarande och genom lifwet sjelf kan fatta, är den till ingen direct brukbarhet. Skarpsinnigheten har det felet, att den är skarp, och i följd af sin natur icke kan wara from – ett stort fel i Theologien. Theologen bör noga se till huru han nyttjar en så farlig gåfwa. Wid bildandet af språkformen kan skarpsinnigheten tjena honom mycket, om han känner saken, och kan bruka werktyget, utan att af det beherrskas: Wid uppsökandet för bestraffningen af den fallna menniskonaturens förderf öppne han detta öga med warsamhet och låte det tjena sig i fridens sinne; Wid frågor af högre dogmatisk grund, som rör Gud, Treenigheten, Christum, Återlösningen, Nyfödelsen m. m. gripe han till Tron, Bönen, Ödmjukheten och Korssbördan, att han icke i blind owetenhet må, om än emot sin wilje, wända det hwälta äggjernet, mot Christum sjelf, hans får och lamm i deras menlöshet under sin Herde. Skarpsinnigheten är en god dräng, men en dålig husbonde. En Theologie, som blott är skarpsinnig, är ett missbruk af Guds Namn. Theologien måste wara from; i annat fall har den förwerkat all rätt till namnet. Wi wete mer än wi beskrifwe, låtom oss dock en gång börja med tron och gerningen! Hwarföre fortfare wi att spela Guds och sanningens rike såsom en fiendes land, likasom meningen kunde och borde wara, att med wåld anfalla och eröfra det? Är icke Gud wår fader och wi hans barn? Den som tillåter sig tycka att han något wet, han wet ännu icke huru honom bör weta, säger Paulus. Icke blomstringen af allt förwett och all egen ära, utan försakelsen deraf är sak för Theologen. Låtom oss nedstiga att tjena menskligheten, ringheten och wåra bröder. Der wäntar oss Herren, och will gifwa oss sin Ande, för hwilken all wår kammarwisdom och wårt bskwett skall förwandlas till en matt skuggbild, emot det ljus och den frid, som bekännelsen af Herdens namn och troheten för hans sak skola skänka oss. Är det icke, näst naturens rika wälgörenhet, af menighetens swett och möda, som wi alle lefwe? Det är billigt, att den skördar någon återtjenst af wårt arbete. För wår egen ära och nöje äge wi ingen rätt att beskatta dem; Men för Guds, mensklighetens, wår och deras gemensamma sak.
   Den som fattar sinnet af dessa ord, inser klart, att här icke åsyftas wissa personer, utan alla och mig sjelf. Det är Westerländernas urgamla hemsynd att göra lärdom af Christendomen, och det är denna olyckliga sjukdom, som af ålder warit och är den äkta religiositetens död och dane.
6. Här afses den första christna kyrkan i dess renhet, och Guds werkliga hus, som tror i dess sinne, icke den sedan till papism förfalskade kyrkan, som missbrukat namnet, och för hwilkens låga herrsklystnad och omättliga penningkärlek de heligaste san- ningens wittnen fallit offer. Denna åtskilnad måste ömt och diupt behjertas, att Christi för Gud och menskligheten offrade Församling ej måtte påbördas Antichristi blodskulder. Det är ensidigt att skylla Rom allena för denna papism. Den har ofta funnits inom protestantismen lika blodig, fast bristen af werldslig makt förnekat den att der uppenbara sitt sinne i yttre mordgerningar af lika hög brottslighet.
7. Detta will säga att erfara Gud, hwilket är mycket, men icke skräckligt, som det förekommer oss, så länge wi äre bundne i synden. Det är i Christo lättare än wi tro. Joh. 14: 23, 26. I Gud lefwe wi röras och hafwe warelsen. Ap. G. 17: 28.