Qvinnan med förmyndare/Kapitel 01
|
2 Kapitlet. → |
1 KAPITLET.
Il y a des folies de diverse espece.
Fenelon.
I en romantiskt skön trakt låg det täcka, men något dystert beskuggade och af ansenliga höjder på ett par sidor begränsade Elffors. En viss Brukspatron Willmer, en hederlig, något till åren kommen man, som af sitt fäderneslands intressen aktade inga högre än jernhandteringen och åkerbruket, och genom dessa vunnit en betydande rikedom, bodde der med sin enda sjuttonåriga dotter Ida, och sin, ur ungdomens alrasista period långt framskridna syster, Mamsell Beata Willmer, som förestod hans hushåll och för Ida borde ersätta förlusten af den moder, hon redan i vaggan förlorat.
Ida var från sitt lifs början sin faders afgud och ett föremål för hela husets fjäs. Aldrig blef hon som barn tvingad till någon sysselsättning; aldrig blef någon hennes vilja motsagd; aldrig någon önskan anad utan att bli förekommen. Detta enligt fadrens vilja. Med en otrolig svaghet hade han från hennes spädaste barndom fordrat, att de henne omgifvande personer skulle rätta sig efter hennes barnsliga nycker, och icke tålt se henne gråta. Hennes vilja beherrskade derföre också ganska tidigt hela huset, under det hon sjelf blott med pullor och namnam lockades att uppfylla fadrens önskningar, då han ville se henne dansa, eller öfva någon af de små konster, till hvilka han ”dresserat” henne, — om detta uttryck får användas — och hvaråt han roade sig med en godmodig förnöjelse; han skrattade då, fann dottren vacker, söt och qvick, och uttalade högt sin förtjusning. Med ett ord, ett barn skulle aldrig hafva kunnat blifva mer systematiskt bortskämdt än Ida, och likväl, Gud vet huru, blef hennes sinne godt och älskeligt. Medgångens inflytande befinnes ofta likna klimatets i åtskilliga länder: oskadligt för de infödde, men menligt för inflyttande främlingar. Ehuru den upphunna harmonien i hennes anletsdrag, de rundade mjuka formerna af hennes gestalt, och dess stadgade, lediga hållning utvisade, att hon lemnat barnaåldren bakom sig, tyckte hennes far sig ännu alltid ha henne qvar der, och kallade samt behandlade henne alltjemt som ”lilla flickan.” Först när ofta förnyade anfall af gikt i bröstet väckte Willmers tankar på sin förestående, troligen snara bortgång och sin dotters kommande öden, tänkte han sig henne som qvinna och tog då mått och steg för att i enlighet dermed förordna om hennes betryggande för en framtid, den han sannolikt ej sjelf skulle se.
Emedan Ida var Willmers enda rättmätiga arftagerska och den rike hedersmannen ej till någon annans förmån ens tänkt på att beröfva henne en enda skilling af sin ofantliga och kära förmögenhet, behöfde ej något särskilt testamente för hennes arfsrätt komma i fråga, men man fann efter hans död, bland de papper, som innehöllo tillkännagifvandet af hans sista vilja, en högtidlig kallelse till Presidenten Selmén att blifva hans dotters förmyndare, åtföljd af här nedan anförda anledningar och förbehåll.
”Min dotter är mig kärast på jorden; hennes väl mitt högsta ögonmärke. Alldenstund jag icke tycker om något nyhetsmakeri och med gramse sinne hört omtalas, huru man både i tal och skrift börjar yrka den avita satsen, att qvinnan kan förvalta sin förmögenhet sjelf; kan och bör ensam bestämma om sitt öde och sin lycka; har lika stort förstånd som mannen, med flera dumheter och galenskaper: och alldenstund det är min öfvertygelse, att om hon väl komme till styret, skulle affärer, öde och lycka förstöras; och att hon, i alla lifvets förhållanden är att anse som ett bräckligt käril, hvilket behöfver hållas uppe af en stark och klok mans hand: alltså har jag til förmyndare för min enda kära dotter utsett Presidenten Selmén (förhoppandes att han ej måtte förvägra att uppfylla mitt förtroende), såsom en man, den der har nog både förmåga i affärsväg och redbarhet i karakteren att samvetsgrant och förmånligt förvalta hennes förmögenhet, samt för öfrigt äger nog kloka åsigter och sunda omdömen — öfverensstämmande med mina egna — för att med oförvillade ögon, i faders ställe, betrakta hennes sanna bästa och dervid råda och besluta. I denna öfvertygelse anbefaller jag henne således åt hans vård och omtanka, såsom vore hon hans egen dotter, och ålägger derjemte min älskade Ida att städse anse ofvannämde President Selmén, såsom befullmäktigad med fadersväldets hela myndighet.”
”Vid det, framför allt för en flicka med förmögenhet, kinkiga valet af man bör hon isynnerhet anlita sin förmyndares omdöme och råd. Anbud skola ingalunda komma att fattas henne; ty speculanter på pengar med en fru äro ej sällsynta i våra dagar; och bland dem äro de fleste unga, belefvade ”snushanar ,” som ha sjelfve ingenting, men med smicker och snömosfraser veta sätta grillor i qvinnornas hjernor. Till någon af dessa får ej min Ida ge sin hand. Hennes olycka blefve min grämelse i grafven. Derföre skall hennes förmyndares uttryckeliga vilja åtfölja och bestämma hennes förbindelse. Emellertid önskar jag dock af hjertat, att föremålet för hennes eget tycke måtte kunna vinna detta bifall. Min vidare önskan är äfven, att hon icke före fylda 20 år måtte bestämma sitt val. Om qvinnorna ha något förstånd, plägar det gemenligen vid den åldren vara så moget, att man kan räkna på bruket deraf, sådant det är är.”
”Och detta efter nogaste öfvervägande, vid rediga sinnen och full sans skrifvet af en öm fader och redlig man.”
Namn och sigill och vittnens underskrifter gåfvo lagenlig giltighet häråt.