←  1 Kapitlet.
Qvinnan med förmyndare
av Sophie Bolander

2 Kapitlet.
3 Kapitlet.  →


[ 6 ]

2 KAPITLET.

Farväl J lundar, J gröna hus,
Jag har lekt inunder vid bäckens sus!
Tegnér.

Tidigt bemärkt på tjenstemanna-banan för grundliga insigter, ovanlig arbetsförmåga, redliga tänke- och osvikligt handlingssätt hade Severin Selmén, i mannaåldrens friska och kraftfulla dagar, före hunna 40 år, redan erhållit en af de högsta platserna i ett af statens embetsverk. Till lika grad, som han i det allmänna lifvet skattades och högaktades för sådana egenskaper, som utgöra tjenstemannens och medborgarens förtjenster, älskades och värderades han i det enskilta för dem, som tillhöra den bildade sällskapsmenniskan, den trefliga, angenäma umgängesvännen. Väl saknade han ej afvundsmän. Mången såg med missundsamma ögon på den lycka han gjort, tyckande sig sjelf mera förtjent dertill, och fann mycket att hos honom anmärka och häckla, men dessa [ 7 ]afundens enstaka skrän blefvo utan verkan, öfverröstade af sanningens rättvisa dom.

I pannans fria hvälfning, ögats klara blick, näsans höga bugtning och munnens leende dragning stod en ädel, öppen, mild, men något högsint karakter tecknad, i drag, läsbara för en och hvar, som aldrig så litet kommit betydelsen på spåren af de hieroglyfer, med hvilka naturen i menniskans ansigtsbildning beskrifvit hennes själs böjelser. Dragens vexlande, men aldrig till jemvigt-störande spänning stegrade uttryck vittnade om ett lifligt lynne, förenadt med mycken sjelfbeherskning.

Sådan var, i lätt teckning, den man, som Brukspatronen Willmer utsett till sin dotters förmyndare. Willmers val torde härigenom vinna läsarens bifall, helst Willmer genom en flerårig bekantskap och mången beröring med sin vän Presidenten Selmén hunnit öfvertyga sig om mannens halt, och, oaktadt olikheten i år och lefnadsförhållanden, räknade honom bland sina mest värderade vänner. Presidenten motsade också ingalunda det förtroende han erhållit, men visade snart, huru han förstod att uppfylla en döende väns önskan. Från den stund, denne ej mera var till, och Selmén såg sin unga myndlings öde hvilande i sin hand, bevakade han nitiskt alla angelägenheter rörande hennes förmögenhet, och uppgjorde planen för en förändring af vistelse och lefnads[ 8 ]sätt, hvartill förhållanderna nödgade henne. Presidenten Selmén hade en ung, förtjusande hustru, en präktig och rymlig våning i hufvudstaden, och lefde på en lysande fot. Han föreslog Ida att hädanefter räkna hans hus som sitt hem. Öfver sommaren qvarstannade hon dock på Elffors med Faster Beata, som tänkte på att äfven sjelf etablera sig i Stockholm.

Selmén förde snart sin unga myndling dit. Det var vid vintrens början, som Ida lemnade det nyss så sköna Elffors, hennes barndoms hem, der hvarje ställe påminde henne om en förr blomsterströdd lekplats och hvarje träd om en njuten svalka för den i nöjets lekar tröttade. Nu stodo dessa föremål stelnade under köldens isiga frostpell. Solen, som endast skickade matta blickar genom den gråa molnslöja, som betäckte hennes strålande anlete, framlockade ett blekt glimmer öfver det rimmiga landskapet. Dess ödslighet ökades ännu af strömmens svartgråa vattenmassa, som med vild fart och brusande svall strök fram mellan de hvita bräddarne, som utgjorde kanterna af dess bädd.

Denna dystra tafla var föga egnad att framkalla en glad sinnesstämning hos våra resande, i synnerhet hos Ida, som förut bar smärtan i själen öfver skilsmessan från sitt barndomshem. Hvem lemnade någonsin ett sådant utan att erfara en slitning i hjertats ömmaste fibrer, och hvem var [ 9 ]någonsin skild derifrån utan att längtande minnas dess ljumma luft, dess klara himmel?

Då tvenne personer äro nödsakade att, i det nära granskap, till hvilket en vagns trånga utrymme tvingar, tillbringa en hel dag tillsamman, och detta i en årstid då naturen ej ger några behagliga intryck, någon angenäm förströelse , blifva, till förkortande af tidens längd, conversationens hjelpkällor af högsta nöden, och då komma deras ämnens rikhaltighet att pröfvas. Då våra resande en stund sutit tysta i hvartdera hörnet af vagnen, började Presidenten något af dessa ämnen, som vanligen intressera unga flickor och sätta dem i språksamhet, nemligen baler, moder, bodarnas lyxartiklar m. m.; men dessa för salonglifvet så outtömliga materialier til en, ofta qvick och lekande conversation, som skickligt döljer bristen af bättre ämnen och skyler djupet af mången inre tomhet, liksom snön markens håligheter — voro främmande ämnen för Ida, som, genom det enkla landtliga lefnadssätt hon hittills fört, ägde föga sinne, eller kanske rättare, föga bekantskap med deras vigt och värde. Hennes svar blefvo af det fåordiga slaget, som vanligen verkar på den talande som sourdinen på en sträng; men den verldsvana, som Selmén ägde, den öfverlägsenhet, som den bildade manner, den utmärkte samhällsmedlemmen, den med fadersväldet utrustade förmyndaren skulle känna öfver den unga, oerfarna flickan, hans [ 10 ]myndling, förtog all sådan verkan deraf, och han öfvergick lätt till försöket af ett nytt samtalsämne, litteraturen. Dock äfven häruti kunde Ida ej gå långt. Hennes far hade visserligen, tillsamman med en af grannarne i församlingen, hållit Läse- och Kabinetts-bibliotheken, af hvilkas innehåll åtskilligt fallit som en dagg öfver brodden af de dunkla aningar och oförstådda känslor, som med en fin rosenstrimma, på lifvets karta, tecknar gränsen mellan barn- och qvinnoåldren; men hon hade alltför litet objectivt tagit det lästa i betraktande, för att deröfver kunna ha något att säga. Böckernas författare och tendens voro henne främmande, men hon visste att citera åtskilliga ställen derur, och om hon ej varit för blyg att anföra dessa citater och Presidenten Selmén varit en man, som skänkt någon synnerlig uppmärksamhet åt qvinnans intellektuella gåfvor och sympathier, skulle han hafva kunnat finna, att hans unga myndling ägde de förra i icke obetydligt mått, samt de sednare för hvad som var rent, ljust och innerligt.

Under samtalet kom Presidenten att föra sina tankar tillbaka till den tid, då han med ungdomens enthousiastiska hänryckning läst de gamla klassiska författarne och känt sitt bröst vidgas af deras stora tankar, samt den, då han sedan sjelf besökte och trampade den jord, som är helig af deras minnen, då han med oförgätliga känslor betraktade de skönheter, hvilka naturen och konsterna [ 11 ]der tyckas täflande slösa, liksom för att pröfva hela måttet af menniskosjälens och sinnenas njutningsförmåga. Hans tal fick härunder en lifligare och högre kolorit. Han talade ej mer för att tala. Minnen, som nedmyllats i glömskans djup, under hopade verldsbestyr, uppstodo på en gång ur sina grafvar och togo lif i ord.

Ida förlorade icke ett enda af dessa. Hennes själ var i hennes ögon och dessa häftade vid talarens ansigte, som nu lyste. i en hög glans af manlig skönhet. Det förekom Ida, som om hans tal utgjorde en ljusstråle ur de bildande konsternas tempel och en sydlig flägt med orangedoft, förljummande Novemberdagens kyla i vår nord.

Efter skildringen af en, ett längesedan försvunnet tidehvarfs ypperste författare sade Selmén: ”Jag vet knappast någon man, hos hvilken jag står i större förbindelse än hos denne.”

”Han lefver då ännu, bor kanske i Stockholm?” frågade Ida, men fann dock snart sitt misstag och rodnade öfver den okunnighet som framkallat det. Presidenten upplyste henne om dess vidd på ett sätt, som icke sårade henne. Ingen rörelse i hans ansigte, ingen förändring i hans röst förrådde någon öfverraskning af hvad Ida sjelf kallade sin ”dumhet.” Det var som han varit beredd derpå, som han ej väntat något bättre, och det var just detta som, utan att hon förstod utreda hvarföre, förödmjukande smärtade henne.

[ 12 ]Selmén tillade, sedan han uppgifvit den prisades dödsår: ”Men det stora snillets lifslängd är verldens. Och, till hvilken har mannen större förbindelser än till den, som lifvat hans känsla för det rätta, det ädla, det sköna; utvidgat hans begrepp om sina pligter och rättigheter och derrigenom lyftat honom till humanitetens sanna ståndpunkt?”

Dessa ord funno en genklang i Idas själ och fyllde den med en beundran för hennes förmyndare, hvilken hon ännu aldrig erfarit för någon menniska. Den egde nästan karakteren af den vördnad, hvilken man egnar ett högre väsendes omätliga egenskaper. Ida tyckte att ingen dag i hennes lefnad hade varit så innehållsrik som denna; den var att anse som inledningen till ett nytt kapitel i hennes lefnadshistoria.