Qvinnan med förmyndare/Kapitel 05

[ 33 ]

5 KAPITLET.

Det är min princip att just de (bagateller) äro hederssaker.
Kammarherre Rénaud Louis Ridderhamn.

För att kunna sätta förutsagda beslut i verkställighet företog sig Ida att ordentligt indela sin tid, så att hon hade vissa timmar undantagna för detta ändamål. En mästare i ritning — en talang för hvilken hon ej saknade smak och anlag — engagerades och ett litet bibliothek grundlades. Hennes nya sysselsättningar fingo snart för henne ett oändeligt stort behag. De ingåfvo henne ett nytt intresse, som allt mer och mer uppvägde förlusten af illusionen, och som långt ifrån att förjaga glättigheten från hennes umgängesväsende, endast gaf deråt en annan, en friskare jemnare karakter. Leendet trifdes gerna på hennes läppar och själens lif trängde mer och mer fram i blicken.

Emedlertid var Ridderhamn ingalunda kommen ”au bout de son latin” på balen, genom att hafva visat sina vackra händer och tournerat sina fraser så att [ 34 ]”min svåger Excellensen X” gjort parad i hvarannan eller hvar tredje. Få dagar efter den händelsen lät han presentera sig hos Presidentens, och förstod med beundransvärd finesse att göra sig vigtig för damerna genom en mängd småtjenster, hvarmed han öfverhopade dem. Var det fråga om ett tapetseriarbete, visste han att genom sin syster ”Excellensens Grefvinna,” skaffa adresse till den första mönster- och garnhandlare i Paris; var det fråga om att välja klädningtyger, upgaf han till färg och namn det som prinsessan vid det eller det tillfället burit, och knappast var någon toilettekalender synlig i bokhandeln, förr än han hade ”den äran presentera” den med anförande af något gynnsamt omdöme af ”min svåger Excellensen.” o. s. v. Härigenom, och genom en synnerlig behändighet att insamla nyheter för dagen och ledigt berätta dem, felade honom aldrig anledningar till besök och ämnen att göra dem underhållande. Liksom man ur den torra skalkaktiga silkeskokongen törmår utdraga smidiga trådar och sammanväfva dem till en frasande klädnad, ofta till en prydnad öfver en ful menniskoskapnad, så gifves det också en konst att af torra hvardagsämnen utspinna långa berättelser; hvilka på lika sätt skyla själens brist för uppfattning af något bättre. Ridderhamn gaf sig snart mine af att räknas till husets vänner och Ida, hvilken hans svaga sidor icke undföll, roade sig mången gång [ 35 ]åt hans beställsamhet, vackra händer och ”svåger Excellensen.” Hon gaf ofta sitt löje luft för Louise Br. som genom sina slägtskaps- och vänskapsförbindelser till Selménska huset, och äfven genom sitt milda, af godheten stämplade väsende fästat Idas tillgifvenhet — samt för Stjernsporre, hvilken hon räknade som Louises fästman, och för hvilken som sådan hon ansåg det tillåtet visa en viss förtrolighet. Den sednare, uppmuntrad deraf, fattade också gerna mera tillfälle att ge hugg åt Ridderhamns svaga sidor.

En förmiddag inkom Fru Selméns kammarjungfru med en kristallskål, i hvilken låg, på gröna friska blad, en ovanligt vacker och saftfull drufklase. Kammarjungfrun visste ej derom mer förtälja än att en främmande betjent aflemnat den med tillsägelse, att den var för ”Hennes Nåd.”

Kort derpå syntes Ridderhamn görande sin ”excuse” för den frihet han tagit sig att sända en liten drufklase till de nådiga damerna, emedan han hade lyckan veta att drufvor utgjorde deras delice och dessa egde den förtjensten att nyligen vara inkomna från Lissabon i en reqvisition för hans svåger Excellensens räkning. Ridderhamn hade sjelf, sade han, på morgonen varit närvarande vid deras upptagande.

Under det drufvornas oöfverträfflighet ännu omordades, ankom Stjernsporre. De stodo ännu qvar på bordet i kristallskålen. Bladen som ut[ 36 ]gjorde deras bädd, upphöjde deras färg och aptitliga! anblick. Stjernsporre kunde ej vända sina ögon från dem, det vattnades honom i munnen, han bröt en och sög med synbar njutning dess saft. ”Nu äro förträffliga drufvor inkomna. Er emplette i morse Herr Kammarherre var ej indifferent.”

— ”Hvaba, hvad menar H:r Kammarjunkaren.”

— ”Jo, jag har haft den äran, se er förut i dag, fast ni ej blef mig varse; ni var så inbegripen i er commerce och rabatterade så obarmhertigt med den stackars bodmamsellen.”

— Parole d'honneur, Herr Kammarjunkare — — — Det måste vara ett misstag. — Jag har icke varit i någon fruktbod.”

— ”Jo min själ, och par distraction kunde det icke vara, dertill var ni alltför mycket inne i det merkantila värfvet, ha, ha, ha. När ni så duktigt prutar som köpare, hur högt skulle ni ej sätta pris som säljare? ha, ha. Ni hade blifvit ett handelsgenie, ha, ha, ha.

— ”Ni chicanerar mig, ni glömmer hvad jag är,” sade Ridderhamn förtretad.

— Alldeles intet, om slumpen låtit er födas i Genua i 15:de seklet hade ni kunnat blifva en stor man.

Ridderhamn började se blidkad ut, och sträckte opp sig.

[ 37 ]”Hade jag ej,” fortfor Stjernsporre haft äran af er bekantskap hade jag gifvit i banko, hvad ni prutade på i r:gld för den syperba drufklasen, den var just att comparera med denna.

Ridderhamns förtrytelse tilltog ånyo. Ida gaf Stjernsporre vinkar att upphöra, men det tycktes snarare uppmuntra honom att gå vidare. Fru Selmén sökte föra andra talämnen å bane. Förgäfves. Hvarje drufva Stjernsporre tog tycktes ge anledning till fortsättning, till dess Ridderhamn afgörande recommenderade sig.

Utsträckande sig i en fauteuil, uppgaf Stjernsporre höga gapskratt, då han fick höra hvarifrån drufklasen förskref sig. ”Ta mig tusan känna vi icke nu dess historia,” sade Stjernsporre. ”Det är klart det är den jag såg honom köpa. Emedlertid gjorde jag min sak ypperligt, rigtigt qvickt, som det varit öfverlagdt.” Och mellan det han talade hämtade han andan för nya skrattsalfvor, som likamycket röjde belåtenhet med hans egen qvickhet, som löje öfver den stackars Ridderhamn, som nu blifvit snärjd i sin egen fåfängas nät.

Detta Ridderhamns missöde bar han dock med en filosofs mod. Det gjorde ej ens så stort afbrott i gången af hans tjenstaktighet och uppmärksamhet i Selméns hus som ett komma i meningarne af ett fruntimmersbref. Allt gick liksom i detta, i fil. Ett bevis derpå torde följande lemna:

[ 38 ]Samma afton råkades Ida och Ridderhamn i ett mindre sällskap. Några visiter, som blefvo qvarbudna ökade kretsen, och snart manade de rullande tonerna från ett piano de unga till dans. Ridderhamn nalkades Ida med en riddares galanta manér, och anhöll om första françaisen.

— ”Jag dansar icke i afton, jag har hosta, mitt bröst är tungt.”

— ”Min nådiga, inga bröstplågor förvärras i dans. Françaiserna gå dessutom tout doucement.”

— ”Jag dansar ej i alla fall.”

— ”Implacable? En vägran från vackra läppar faller som en börda.”

— ”Ni är sjelfva försigtigheten, Herr Kammarherre.”

— ”Min nådiga krossa icke!” Och han räckte henne handen för att föra henne i dansen.

— ”Jag har lofvat min gamla faster (läsaren torde påminna sig att Idas faster äfven hade flyttat till hufvudstaden), som är orolig för min hälsa, att i afton icke, om dans komme i fråga, lemna min sylåda. Se der ett giltigt skäl till min förvägran.”

— Bah, min nådiga, det löftet kan eluderas; arbetslådan följer med i dansen, je m'en charge. Således är er Tante satisfierad och ni…”

Nu visade sig Ridderhamns vis-à-vis med otålig mine i dörren. En tour af françaisen var redan slutad, Ida fann Ridderhams förslag roligt [ 39 ]nog, hängde på hans arm den vackraste sylåda i verlden, hvars form något påminde om korg, och följde honom i dansrummet.

Med den säkerhet, hvarmed stundom öfverlägsna personer, i medvetandet af sitt företräde, tillåta sig saker, från hvilka vanliga menniskor gerna afhålla sig i känslan af bristande mod att möta den uppmärksamhet de derigenom ådraga sig, intog Ridderhamn sin plats i françaisen, med den vackra troféen på armen och den ännu vackrare arftagerskan vid handen. Ett sakta sorl af munterhet spred sig bland de unga kavaljererna. De illasinnade visionärerna! de sågo alla en korg i stället för en sylåda. Som nämt är, fantomiserade den en sådan, och grepen gjorde väl sitt dertill, men den påtagliga likheten var dock en synvilla.

Ridderhamn sjelf anade intet ondt, var högst lycklig och upprymd. ”Min nådiga,” sade han,” egennyttan gör oss fintliga, med fintlighet kan man tournera allt till sin fördel. Ni uppfyller ert grymma löfte till er Tante, och jag har ändå den lyckan att med er dansa en française.

— ”Med er fintlighet, Herr Kammarherre, fruktar jag, att hvarje löfte endast skulle blifva en chimére.”

— Tout au contraire, — men, chimére, tout au contraire. — Hör bara hur lätt och lyckligt jag finner rim till edra ord. Jag märker jag blir helt [ 40 ]poetisk i er närhet min nådiga. Min svåger Excellensen sade väl en gång att jag hade anlag, men manque d'inspiration har jag sjelf ignorerat dem till nu.”

I denna ton fortgick conversationen under det öfriga af dansen. Det hände Ridderhamn då, hvad som troligen någon gång händt en och hvar, nemligen att han under den högsta belåtenheten med sig sjelf gifvit de omgifvande största anledningar till stickande anmärkningar och bitande skämt.

Det är temligen vanligt att personer med medelmåttiga själsegenskaper ega en omåttlig inbillningsförmåga i afseende på deras eget värde, och att de liksom målaren, som merändels på en mörk grund främhåller hufvudpersonerna på sin tafla, på grunden af andras svagheter söka göra sina egna inbillade förtjenster så mycket synbarare, eller till och med, på fältet för en annans nederlag resa sin egen segerfana, om de ock aldrig varit med i striden.

I likhet med dessa begagnade Stjernsporre det löje, för hvilket Ridderhamn utsätte sig, till ett ämne för sitt skämt och sina infall, hvilka i brist af udd dock hade tyngd, och det skratt med hvilket Stjernsporre beledsagade dem gjorde dem mera sårande än de egentligen sjelfva kommo ut med att vara. Stjernsporre höll sig denna afton alltför flitigt eller kanske blott allför märkbart — emedan Louise genom dansen var skiljd från Ida, [ 41 ]som ej mer deltog deri — i denna sednares närhet. Ridderhamn likaså. Han kunde ej länge undgå att känna sig förolämpad af Kammarjunkarens railleri. Och detta i Idas närvaro , till och med under det Stjernsporre en och annan gång skickade henne en förtrolig blick som vore en complott å bane! Denna, just denna omständighet förtretade Ridderhamn till den grad att endast hans chevalereska sinne och ”usage du monde,” förmådde honom hålla contenance för tillfället.

Stackars Ridderhamn! Sista ätteläggen af en gammal farmilj blef han utan förmögenhet och utan uppfostran vid föräldrarnes tidiga död lemnad ensam i en verld, som fått så stora fordringar på båda delarne. En hans onkel tog honom i sitt hus för att låta honom uppfostras med sina söner. Men här insög han mången gammal fördom som den nya tiden beler. Hans onkel var en rik, förnäm man. Hans söner, bestämda för den militäriska tjenstebanan och uppväxande på en tid, då anspråken på vetenskaplig bildning voro så olika nutidens, blefvo uppfostrade i enlighet demed. Jagt, ridande och dylika öfningar voro deras hufvudsakliga sysselsättningar. Ridderhamn hade ingen håg för dessa, hvarföre hans muntra kusiner ofta gjorde spe åt honom. Förtrytelsen deröfver, känslan af sitt beroende lefnadsläge och tvånget af den eftergifvenhet, som considerationerna under ett sådant ålägger, gjorde att han [ 42 ]drog sig så mycket som möjligt från deras krets sig till damernas; der blef han beskedlig, lärde sig afteckna mönster och stämma guitarr och trodde sig en högst vigtig person. Att studera vapenboken och samla adliga sigill blefvo hans favorit-sysselsättningar, och hans ära var hans namns och familjs höga ålder. Kring denna punkt concentrerade sig all hans stolthet och ömtålighet.

Allt sedan den tid han börjat reflectera öfver sitt öde, hade han tänkt, att ett rikt parti skulle kunna godtgöra hvad lyckan i afseende på förmögenhet mot honom brutit, och sätta en ny förgyllning på sista telningen af den respectabla stammen. Att denna tanke ej långt för detta gått i fullbordan var sannerligen icke Ridderhamns eget fel. Nu hade han sänkt sina blickar till den rika borgerliga arftagerskan, icke betviflande att ju hon skulle anse hans namn och slägtskap med Excellencen fullt uppvägande den förmögenhet hon hade att öfverlåta och, vore hon rätt klok, till och med anse sig göra ett briljant parti.

Men, efter förflutna aftonens uppträde, hvad hade han väl att vänta sig? Ett mål för Idas åtlöje! han kände sig sårad, och det från alla håll. Förtrytelse och förödmjukelse satte honom i låga. Redan kl. ½ 8 var han följande morgonen vid sin toilett.

”Richard, skynda dig till dentisten J— och bed honom för Guds skuld göra sig mödan kom[ 43 ]ma hit genast, med en ny framtand i stället för den som lossnat. Men säg honom, att ingen tid är att förlora. Köp mig äfven ett par bastanta handskar, som tåla att taga ett duktigt tag med, men se efter att de för all del ej äro grofva på insidan. Allt skall ske fort, ty kl. 9 måste jag vara färdig!” Och precist kl. 9 gick Ridderhamn efter lycklig tandoperation att söka Stjernsporre.

— ”Ert förhållande i går afton Herr Kammarjunkare fordrar förklaring och jag vå-å-gar tillägga upprättelse,” började Ridderhamn i det han inträdde.

— ”Mjukaste tjenare, var god sitt ned!” svarade Stjernsporre, ej mornad efter den djupaste sömnro. Snart fick han dock förspörja, att det ej var fråga om någon ting mer eller mindre än att — slåss.

— ”Min herre;” sade Ridderhamn, hackande tänderna, ”jag är adelsman och bär en värja för att försvara mig och hämnas hvarje försmädlig chikan!” Den beskedlige Ridderhamn! Gud vet om han dock haft hjerta att fläcka sin blanka Kammarherre-värja med någon sin likes blod.

— ”Är det ert fulla allvar att ta saken från denna sida, så vill jag visserligen icke undandraga mig att möta er på hvilket ställe ni sjelf behagar utsätta. Men ”tillade Stjernsporre, som hade allt för mycken savoir vivre för att så plötsligt vända sina sinnen till döden ”tillåt mig dessförinnan få [ 44 ]utsätta ett litet möte hos Ryssviks. kl. 11. Jag har dit bjudit några vänner på frukost. Der serveras veritabla bergostron, och på min heder så stora, friska och magnifiqua, att jag aldrig ätit dem ypperligare på vestra kusten. Hummern var slut med gårdagen. En f—ad förlust. Vi kunna der bland våra vänner välja secundanter. Det är alltid roligt att dö i godt sällskap och efter en glad stund.”

Bjudningen blef antagen. Frukosten var munter och räckte till kl. 1, då Stjernsporre och Ridderhamn, arm i arm begåfvo sig derifrån till. — sina hem; den ene för att utsträckt på sin soffa med en sultaniskt lång tobakspipa digerera de förtärda ostronen, den andra för att i nummerordning insätta några sigill i sin utomordentligt fullständiga samling.