Qvinnan med förmyndare/Kapitel 04

[ 22 ]

4 KAPITLET.

Dies alles ist mir unterthänig,
Gestehe, dass ich glücklich bin.
Schiller.

Det föreföll Ida, vid hennes inträde i det nya fremmande hemmet, som portarne öppnats till en ny fremmande verld, i hvilken hon skulle inflyttas, och det var så; det var Stockholms-verlden, kanske, i förhållande till afståndet, ej mindre olik en, några mil derifrån aflägsen landsort, med sina af menniskohand oupputsade naturskönheter, sina enkla seder och sitt etikett-fria lif, än vår planet månen. Men, alla djupa undersökningar och hypotheser åt de lärde vid nattlampan. Hvad som är en så klar sanning, att den kan ses vid ljusan dag, är, att denna Stockholmsverld, då den plötsligt och som i ett panorama utbreder hvad den har mest bjert och förbländande för en ung, vid den landtliga enformigheten vand flickas ögon, måste, till en början, till någon grad förbrylla henne.

[ 23 ]Första aftonen efter Idas ankomst till hufvudstaden bevistade hon operan, den andra Fru Bishops concert, och den tredje var hon utstyrd att göra sin debut i societeten, på en souper. Då hon efter slutad toilette inträdde till fru Selmén och i en ”psysché” (stackars ”psysché,” en möbel i de rikas rum!) såg i en enda blick sin hela bild, var hon nära att tro sig se en främmande person, och göra en djup ”reverence”. Hon såg så modern, så ”comme il faut” ut i den nya drägten, som samma dag kommit från symamsellen, att det var som en ny menniska framstått, som ej ännu kände sig sjelf.

Den huslighet, som Ida af första aftonen i Presidentens hus, lofvade sig blef ej mer att finna. Bjudningar, offentliga nöjen , visiter m. m. undanträngde den. Det var dagar, då Ida ej såg sin förmyndare hemma mer än morgonen vid kaffebordet, men genom sin närvaro tycktes han alltid framkalla en ”våln” af familjesällhet inom sitt hus. Dertill bidrog mycket, att lilla Lina med sin kärlek, sina smekningar och sitt joller så gerna slöt sig till honom och liksom fängslade honom för denna. Sin hustru egnade han mera älskarens förtjusta hyllning och uppmärksamhet än den äkta mannens innerliga förtroende, uppkalladt af själarnes öfverensstämmelse och delad lust och nöd. Då någon gång af hopade göromål eller andra orsaker lätta moln samlats öfver hans panna och [ 24 ]hans fru med barnslig glädje och älskvärd liflighet visade honom, hur väl en nykommen hufvudbonad klädde henne, hur lyckligt en klädning blifvit moderniserad e. n. d. försvunno de för ögonblicket, likt skyarne, dem en lätt vind delar men ej upplöser.

Ida följde naturligtvis med strömmen af de nöjen som hvirflade sig kring henne. Inom kort kom hon i rop. All landtlig sjåpighet försvann ur hennes sätt att vara, och någon annan stelhet eller bemödandet att göra sig bemärkt, som, Gud vet af hvilken orsak, envisast och otacksammast plägar öfvas af dem, som ej nånsin blifva bemärkta, hade aldrig hos henne framskymtat. Hon njöt verldens förlustelser, såsom nöjen, och den innerliga, ungdomliga glädje, som stämplade hennes väsende gaf det ett behag och en ledighet, långt mera pikanta än dem som uppkomma af det naturblefna tvånget.

De äldre damerna medgåfvo att hon var en rätt söt flicka, de yngre hade ovanligt få ”men” att invända deremot, och de unga karlarne funno henne ”charmant!” Täflande och complimenterande slöto de täta kretsar kring henne. En visste bestämdt att hon var egarinna af en million b:co; en annan af tvenne; en tredje gaf sin parole derpå att detta ej förslog; en fjerde att det ej lärer finnas någon botten i hennes guldtunnor, och alla [ 25 ]voro de beredvilliga att pejla djupet deraf till stöd för sin tro.

Unga läsarinna, om du är begåfvad med skönheten eller rikedomen, och eger en, än så nyförvärfvad erfarenhet af de offer af hjertan, löften och smicker, en af dessa fördelar förmår vinna, tänk, hvad de förenade skola erhålla.

En och ett par månader förgingo under dagliga förströelser, som kunde kallas både omväxlande och enformiga och som för Ida ännu egde nyhetens behag. Hon såg sig firad och fjäsad; Verlden låg så till sägandes för hennes fötter; en önskan och hon såg tusende beredvilliga att uppfylla den; en blomma som fallit ur hennes bukett uppsnappades under täflan och bars af den lycklige uppfångaren i hans knapphål som en trofé. Hon gjorde ”la pluie et le beau temps” i den krets hon visade sig. Öfvergången till denna stora rôl från den af l'enfant gaté i ett landtligt hem, var för plötslig för att ej berusa ett ungt sinne. Ida, som ej ännu förstod att skilja prägeln på sanningens mynt från smickrets, kunde ej annat än hänföras af den beundran, hvars föremål hon inbillade sig sjelf vara, till dess en händelse hos henne väckte tanken på ett — misstag.

På en bal hörde Ida en gång följande samtal mellan tvenne personer, som stodo bakom hennes plats i françaisen.

[ 26 ]— ”Kan Löjtnanten säga mig hvar vi ha den rika arftagerskan?”

— ”Hvem?”

— ”Åh, Herre Gud, Mamsell Wilmer, hvem annan!? Hon lärer vara här i afton.”

— ”Möjligt; jag har icke förmån känna henne.”

— ”Intet! Ni kommer då nyss till staden?”

— “I går.”

— ”Det är en connaissance à faire. Hon är bottenrik — Men, jag förbehåller mig — Selmén, hennes förmyndare har redan lofvat presentera mig, då denna françaisen slutat.

Ett litet sarcastiskt: ”Ja så,” blef svaret.

— ”Ni är sjelfva likgiltigheten, Herr Löjtnant. Med en omätlig fortune och ett vackert ansigte gör hon ”furore.” Jag kom just hit i afton för hennes skuld, men jag fruktar för sent för att erhålla en française , och för er är det ännu mindre hopp derom.”

— ”Jag dansar icke och har således ingenting att hoppas.”

— ”Intet? Men hvad skola då vi unga karlar göra, då man, som jag, ej är road af kortspel? Min Gud! förb… min handske brast! Det är för det jag (som jag skall ha äran visa er — och han framräckte sjelfbehagligt en ovanligt liten karlhand) endast kan nyttja fruntimmershandskar; de äro sköra. Förlorad, Hvad är att göra?”

— ”Om ni hade ett par karlhänder, skulle jag [ 27 ]utbe mig få den äran afhjelpa er förlägenhet, emedan jag just händelsevis är så försedd.”

— ”Ödmjuka tjenare, oändligen förbunden. Ah; guddomligt, verkliga boivinshandskar! Jag nyttjar sjelf sällan andra.” Efter att ha andat uti dem strök han dem på sina händer med all den omsorg, som någonsin en dame kan iakttaga vid pådragningen af ett par handskar.

”De misskläda! fingrarne äro för långa och handen för bred; dock de få passera ”faute de mieux.” - Jag vill visa er min erkänsla i det jag presenterar er för arftagerskan, sedan jag sjelf blifvit henne föreställd”.

— ”En bagatell, förtjenar ingen erkänsla”.

— ”Ingen bagatell, ”par dieu,” och dessutom Herr Löjtnant är det min principe att just de äro hederssaker, hederstjenster. Tillåt mig presentera er.”

— ”Som jag sagt, jag dansar icke.”

— ”Men ni converserar, är qvick, rolig.”

— Mjukaste tjenare! Med damerna måste man annars vanligen släpa sig fram genom trivialiteterna; de ha ej intresse för något derutöfver. Vidrör ett ämne af bättre beskaffenhet och mot några: ”jaså,” i liknöjdhetens eller ledsnadens beslägtade tonarter, strandar hela företaget, eller ock möter det några inskränkta, ensidiga omdömen, uttalade med öfverlägsenhetens anspråk. Och för dessa sednare ett trefalt hu!!!

[ 28 ]— ”Ni är malicieux mot damerna. Handskarne vore i alla fall förträffliga, vore ej mina händer så små, de sluta väl til vid tummarne — — Men lilla Wilmer med sina guldtunnor skall vara rätt charmant; inga anfall mot henne!”

— Bevara mig Gud, Herr Kammarherre, med en sådan riddare! I alla händelser har ni af mig intet att frukta.”

Under detta samtal steg Idas nyfikenhet till sin höjd för att veta hvilka de personer voro som fört det. Då hon vid françaisen nästa tur fick sin plats gent emot, der hon afhört det, hade hon åtminstone tillfälle att betrakta dem. Den ene var en hög, smärt gestalt, med den nordiska styrkan i sina former och proportioner, men af en mörk hy och sydländsk ansigtsbildning med dithörande svartbruna ögon och hår, samt något i ställning, och hållning, som tydde på utländskt mönster. Den andre återigen var en medelmåttig figur, något nedtryckt af en viss förnäm framlutande ställning, och med ett ansigte, som genom sin friska färg, sina hvita tänder, sina sorgfälligt krusade mörka lockar, sina toma ögongropar, sina skrynklor och sitt slappa hull personifierade striden om det gamlas och det ungas herravälde.

Med dansens upphörande skingrades de grupper, som derunder samlats för att språka, se på, eller göra sina anmärkningar. Ida sökte förgäfves med ögonen den unge Löjtnantens utmärkta [ 29 ]fysionomi; deremot hade hon knappast intagit sin plats efter dansen, förrän hon såg sin förmyndare i sällskap med den äldre personen, som deltagit i det nyss anförda samtalet, närma sig henne och presentera Kammarherre Ridderhamn.

Den olycklige! Ida var redan engagerad för flera françaiser, än som sannolikt kunde medhinnas på en bal. Det återstod honom endast att mellan dansarne tränga sig till henne, och han visste begagna tillfället så behändigt, att Ida omöjligen kunnat lemna balen okunnig derom, att Ridderhamn hade händer, så små, hvita och fina, med naglar så efter modets lag snipskurna, att de skulle kunnat pryda hvilket fruntimmer som hälst — samt en svåger — Excellensen X

Då Ida morgonen efter denna bal infann sig i kabinettet vid kaffebordet var ännu ingen inkommen. Då hon en stund väntat hörde hon Fru Selmén öppna dörren från sängkammaren, under det hon skrattande talade inåt rummet. ”Det är en guddomlig, idé, min söta Severin! Så qvick så rolig, den förtjenar att höras af Ida sjelf. Ingen ting kan vara ypperligare! Se här är hon sjelf!” utropade hon i det hon blef Ida varse: ”hon skall säkert gilla den lika mycket som jag.”

”Men, min lillla Marianne, du finner väl… hördes Selméns röst innifrån, så allvarlig som ville den tillbakahålla utbrottet af hans hustrus muntra löje, men hänförd deraf, utbrast hon i det [ 30 ]hon sönk ned i emman: ”En alrasom roligaste idée, en entreprise alldeles ny i sin genre, men jag har också min del i projectet! Vill du höra Ida. Vi erna på eget förlag upplägga en speciel och ganska duktig beskrifning på storheten och beskaffenheten af din förmögenhet till deras tjenst som åstunda blifva ”au fait” deraf. Afgången blir ofantlig och inkomsten skall bli en tillökning i mina knappnålspengar. Hur mången ung kavaljer skall ej då slippa det brydsamma besväret att på passande omväg vinna denna upplysning, och min stackars man bli qvitt mödan — — — vet du, den har dock sina ljusa sidor; han får känna behaget af protektor-värdighetens makt och anseende, ha, ha, ha! Det är dig min söta Ida, han har att tacka för denna upphöjelse, och den devouement alla ungherrar, fäder och onclar, som önska sin egen, sina söners eller nevöers lycka betyga honom. Gör detta dig ej stolt.”

Men ingenting mindre. Detta skämti förening med det samtal Ida föregående afton afhört uppkallade en mängd nya känslor och tankar i hennes själ. Då sådane börja att lifligare och klarare arbeta sig ut till rediga föreställningar och begrepp så blifver det ett behof, att i ord, talade eller skrifna — uttrycka dem. I vänskapens sköte nedlägger qvinnan dem helst och — naturligt. Men då ingen vän, ingen hjertats och själens frände aflockar henne dem, fångar dem upp och conso[ 31 ]nerande besvarar dem, så blir ofta det hvita pappersbladet hennes förtrogna och stumt men troget förvarar det, hvad deråt förtros. Omgifven af beskyddare, beundrare och vänner (man skilje på vän och vänner,) hade Ida intet val; hon talade på papperet och här liksom framdeles komme vi att återfinna några fragmenter ur den dagbok hon kort efter denna dag begynte.

”Slöjan är fallen från mina ögon; slöjan genom hvilken verlden syntes så leende och som heter illusion.”

”Jag påminner mig någon gång ha läst om gamla hedniska folk, som trodde att vissa träd och stenar voro i besittning af någon gudomlig kraft och hemburo dem derföre offer. Man gör så än. Det är penningen man hos mig tillber; jag sjelf är endast stenen, trädet, och den hyllning man visar deråt tillhör den ej. ”Guldet har många tillbedjare.”

”Men han, hvars namn jag ej känner, som jag ville men ej vågar efterfråga, han är dock höjd öfver de lumpna beräkningarne. En bättre, högre anda råder hos honom och — — — stolt måste den qvinna känna sig, på hvilken han med ömt deltagande ser ner.”

”Tom är verkligheten, ängslig och arm i sig sjelf; illusionen fyller och färgar den. I mina ögon synes jag nu som en trädkrona, af hvilken man skrapat förgyllningen. Hvar skall jag söka [ 32 ]guld att åter betäcka den med, sedan sanningen så grymt stal bort det förmenta? — — ”Till hvilken har mannen större förbindelser än till den, som lifvat hans känsla för det rätta, ädla och sköna?” sade min förmyndare, då han i min närvaro första och enda gången yppade sin känslas rikedom. Mannen, hvarföre endast mannen? Skulle ej i denna punkt det besjälade slägtets båda hälfter mötas och menniskan blott räknas. Ja, jag känner det i detta ögonblick, och bildande sysselsättningar skola hädanefter förljufva en del af min tid.”