Qvinnan med förmyndare/Kapitel 11

←  10 Kapitlet.

Qvinnan med förmyndare av Sophie Bolander 11 Kapitlet.

12 Kapitlet.  →

11 KAPITLET.

Quelque chose en moi soupire
Aussi doux le zephire
Que la nuit laisse exhaler,
Aussi sublime que l'onde,
— — — — — — — — — — —
Et que mon coeur ne peut parler.
Lamartine.

Henrika hade ännu icke genomlefvat stunder af en skönare betydelse än hon fann i dem hvilka hon tillbringade hos Ida. Vänskapens och snillets genier talde deras minuter. De stodo i en underlig motsats till dem som afräknades för kunderna. Henrika hade ännu sådane. Ack, till och med den starkaste andes boning behöfver underhållas med — bröd! Detta förvärfvas af qvinnan säkrare med nålen än penseln, åtminstone innan konstnärshanden förer den sednare. Det understöd Ida tid efter annan lemnade Henrika, såsom ersättning för den tidsförlust, hon för sitt arbete måste göra, var henne plågsamt att mottaga, oaktadt all den vänskaplighet och grannlagenhet hvarmed det skänktes. För att ej behöfva detta sydde hon nu flitigare, tidigare och sednare än någonsin.

En dag då Henrika skulle gå att hämta arbete, träffade henne Ida på gatan och fortsatte sin väg i hennes sällskap. En i ögonen fallande kontrast rådde i prydligheten och rikedomen af den enas klädsel mot enkelheten och tarfligheten af den andras; men ingen af de unga flickorna tänkte derpå, — vänskapen håller sig mer vid analogien än kontraästerna. — Vid ett gatuhörn veko Selmén och Bernfels fram. Med en enda blick mätte den förre Ida och hennes följeslagerska från hattkullen till skoklacken. Ett missnöje sväfvade öfver hans anletsdrag, men med sin vanliga lätta glädtighet sade han till Ida. ”Det fägnar mig att träffa er! skulle ni vilja följa mig in i T—s bod för att välja någon småsak i Mariannes smak?”

Ingen nuance i Selméns mine hade undfallit Henrika. Den hastighet, med hvilken han bortförde Ida, utan att efter det första mönstrande ögonkastet mer låtsa sig bemärka Henrika, sade henne tillräckligt, att hennes sällskap var, i hans ögon, opassande för den rika arftagerskan, Fortunas älskling och menniskornas gunstling. Det var en bitter känsla af förödmjukelse, hon dervid erfor, och den ökades genom närvaron af det tredje vittnet Bernfels. Ett enda ögonkast, och den bild hon i verkligheten skådade sammangjöts med den hon i minnet bevarat från sin barndom, af honom som en gång mild och tröstande kom till hennes bistånd, och en onämnbar känsla genombäfvade henne dervid. Hon gick hem och heta tårar öfverhöljde hennes kinder. ”O,” sade hon, ”nu först är jag olycklig! Lyckan har skämt bort mig; hon har lockat mig öfver mitt öde, som med obeveklig hand håller mig i gruset!”

Känslor af förödmjukelse, knot och stolthet skakade våldsamt den stackars Henrikas själ, och Bernfels's bild, som i ett eget ljus genomskimrade stormen deri gaf den dock en ny och mer förbittrande styrka. Hon ville hädanefter afbryta alla förbindelser med Ida; men hon saknade styrka dertill. Så kärleksfullt och vist afväger försynen krafterna och motkrafterna af våra böjelser för att derigenom hålla oss inne på den bana, på hvilken vårt öde, efter deras beskaffenhet, nödvändigt måste utvecklas, fullbordas.

Ida å sin sida hoppades emellertid att Henrika ej märkt eller låtit sig såras af hvad som händt, men upptog ej så alldeles med tystnad och tro de påminnelser hennes förmyndare anförde om hvad som går an och icke går an för personer af en viss qvalitet. ”Symamseller äro en klass för sig och med dem blandar sig ingalunda de förra.”

”Men, invände Ida litet skälmskt,” om nu en symamsell, på det hela taget, är bättre än en annan mamsell, skall denna ej få älska henne, ej visa sig bredvid henne derföre att hon behöfver sy för sitt uppehälle?”

— ”Arbeta är visserligen ingen skam, men att behöfva det förutsätter en brist på förmögenhet, med hvilken brist på bildning vanligen går hand i hand, och det är denna, som egentligen, åtminstone borde uppdraga gränslinien emellan de arbetande och bemedlade.

— ”Men bland de förra gifvas dock undantag, älskeliga och afvundsvärda, gifvas väsenden till hvilka naturen delat sina bästa gåfvor, och som just genom fattigdomens pröfning hunnit den vackraste graden af hjertats bildning; undergifvenhet och sjelfförsakelse.”

—"Det är visst möjligt, äfven som att er protégée hör till dem; och jag nekar henne ej min enskilda aktning; hon må vara ett föremål för er välgörenhet, det kan gå an, men ni får ej visa er bredvid henne för verlden.”

— ”Och hvad skulle ni säga om jag tillstod att jag ansåg hennes öde afvundsvärdare än mitt, att jag skulle vilja vara i hennes ställe!”

— ”Nå, jag må säga!”

— ”Det är mitt allvar. Jag lefver på min egen lyckas nåde och kan intet, intet af mig sjelf. Hon arbetar, men kan känna sig sjelfständig och oberoende; ryktet skall en dag ta hennes namn på sina vingar, och då skall hon, med sitt ödes tömmar i sin hand kunna styra till frihetens land.”

— ”Och hvar hinner qvinnan dess gränsor?”

Idas tankar genomforo i en hast alla hennes fantasiers regioner, utan att hon påträffade demarcationslinien. Presidenten smålog åt hennes lilla bryderi och sade: ”Min vackra pupill tänker väl ej med cigarren i mun proclamera qvinnans emancipation och rättighet att sjelf förvalta sin egendom.”

— ”Fy, jag tål intet cigarrök och får ondt i hufvudet blott jag tänker på affärer! ”Men.”…

— ”Inga men mera! De skämma med sin mening af beräkning den oberäknade älskvärdheten.”

Flera dagar förbigingo utan att Henrika syntes hos Ida. Denna sednares födelsedag nalkades. Presidenten föreslog sin hustru att bjuda ett högst ringa antal af Idas närmaste bekanta, bland hvilka Henrika kunde synas, hvilket han var säker skulle göra henne nöje.

Gladt öfverraskades hon att se sin vän bland de bjudnas antal, och bland de presenter dagen medförde blef en "liten målning af hennes hand den mest välkomna och dyrbara. Den beskådades med nöje af alla, och Presidenten sjelf uttalade sitt bifall deröfver och ställde ett par förbindliga ord directe till Henrika öfver ”den vackra talang” bon öfvade. Ida var lycklig och stolt på sin väns räkning. ”O, så mycken godhet!” sade hon, till sin förmyndare, då hon ett ögonblick, utan att bli bemärkt, kunde närma sig honom; och den hand han räckte henne tryckte hon till sina läppar. Hon hade velat sjunka till hans fötter, hela hennes väsende var tacksamhet. Det är ej vidden af den tjenst, som bevisas oss, hvilken bestämmer graden af vår tacksamhet, det är vår egen uppfattning af hennes värde.

Bernfels gjorde denna afton ett besök hos Selméns. Ida var ovanligt glad och älskvärd och ådrog sig mera märkbart än vanligt hans uppmärksamhet. Den täta färgskiftningen öfver Henrikas regelbundet sköna anletsdrag vittnade, att det icke var lugnt inom henne. Blyg och främmande, som hon var i det obekanta och förnäma sällskapet, hade hon sökt och intagit den obemärktaste platsen, der, utom Ida, troligen ingen observerade eller tänkte på henne. Nu föllo Bernfels's blickar på — hennes målning.

Då närmade Ida sig sin vän och tillhviskade henne: ”Nu kan du bereda dig på en ny triumf; det der är en connaisseur.”

Henrika hörde knappast ett ord af hvad Ida sade; bloden strömmade från hennes kinder till hjertat, det slog starka slag; en lätt darrning, som af en frossa genombäfvade hennes leder, en dödsblek stelhet fattade henne, men blicken visade ett öfvermått af lif och längtan. Bernfels vände sig från målningen, utan att yttra ett ord deröfver och lifvet hos Henrika flydde ur blicken i kinderna.

— ”Det är ju ett litet täckt stycke, med angenäm kolorit och ledig pensel?” sade Presidenten.

— ”Åh, ja,” svarade Bernfels liknöjdt, under det han öppnade en bok, som låg bredvid och öfverögnade titelbladet. Conversationen kom derigenom in på vår roman-litteratur. Bernfels bröt stafven öfver den. ”Det romantiska elementet,” sade han, ”har flytt ur romanen, sedan denna med få undantag, blifvit det vingklippta fruntimmerssnillets production; det utblåser öfver oss allt hvardagslifvets damm. Med undantag af originalteckningarne, de tjusande, de sköna, som poetisera hvardagslifvet, och ge det en esthetisk anstrykning och en djup, innerlig betydelse, hvad egentligt värde ha de andra?

— ”Som snilleverk må de få gälla, hvad de kunna,” svarade Presidenten, ”men rigtningen deraf är emellertid oskyldig, ja till ock med god. De liksom öppna dörrarne från palatset till kojan, och låta oss betrakta den rika och fattiga, den höga och ringa i deras husliga förhållande. Denna bekantskap alstrar deltagande, deltagandet välvilja, och så slår sig obemärkt liksom ett familjeband kring samhällets alla klasser och fördelningar.”

— ”Ur denna synpunkt skulle ni ha rätt. Men är ej detta att vänta allt förmycket af romanen, som mest läses för att döda tiden. Derföre bör den vara en snillets lek öfver verklighetens allvar, och får ej ta med sig för mycket af moralen, då leken stannar.”

— ”Hur skönt blanda sig dock båda i hvardagslifvets teckningar!”

— ”I de äkta, ja, emedan de äro gjorda af ett snille. Men nu är det nästan alltid ett verkligt snilles bedröfliga lott att uppväcka en mängd medelmåttor till produktion, hvilka alla inbilla sig vara lika mycket snille, som det rätta; och så öfversvämmas vi, åtminstone under hvarje tio-tal af år, af en ny syndaflod inom något distrikt af konstens eller literaturens område. Det är snillets efterhärmningar jag förkastar, i synnerhet af qvinnan.”

— ”Förlåt, men jag tycker dem vara tadelvärdare af mannen. Efterhärmning är ett bevis på svaghet.”

— ”Ja, men qvinnan går ur sin egentliga verksamhets-krets, då hon ger sig in på konstens eller literaturens fält. Om ej hennes snille här kröner henne till rangen af konstnär , blir hon beledd, häcklad och glömd, hvad har hon i utbyte mot det lugn hon lemnade?”

Dessa ord slogo med elektrisk kraft Henrika. Var det hennes dom, som ljöd i Bernfels's tal? Den arma, hur marterades hon ej! På sin obemärkta plats, der ingen blick af Bernfels sagt att hon var af honom sedd, igenkänd, träffades hon dock af hvarje hans ord som af ett dolkstygn.

Marianne hade under samtalet obemärkt fört handen till munnen för att dölja en liten gäspning som öfverrumplade henne, och begagnande den första paus, som uppstod för att få något annat ämne å bane, nästan lika godt hvilket, frågade hon nu Bernfels, som hon visste vara en vän af hästar, om han sett dem, Baron B— nyligen införskrifvit.

— Så mycket mer, som de nu äro mina, svarade Bernfels och efter ett litet loftal öfver deras skönhet och öfriga förträffligheter tog han sig friheten fråga om ej ”damerna” (Marianne och Ida) behagade göra en promenad i rack påföljande dagen, då han utbad sig äran att få visa hästarne. Promenaden beslöts och utsattes till kl. 1 påföljande förmiddag, då Bernfels skulle ankomma.

— ”Det hindrar ej vår ritlektion,” sade Ida till Henrika, ”den är slutad vid den tiden.”

— ”I morgon kommer jag ej; jag är hindrad.”

Och hon stridde med såradt hjerta och utan hopp mot de upproriska känslorna i sitt bröst. Hon kände nu hur djupt, hur innerligt hon var fästad vid sin själs amma, den konst, hvars utveckling gaf näring åt dess lif; hon kände det nu då hon var färdig att bryta med denna, ty hade icke han uttalat förkastelsedomen öfver den misslyckade talangen, och skulle hon hinna till annat ”Häcklad, beledd och glömd, hvad har qvinnan i utbyte mot det lugn hon lemnar?”

”O, utropade hon,” jag vill åter blifva sömmerska'” men när vände väl örnen åter i buren sedan han en gång badat sitt bröst och sin vinge i den gränslösa etherns haf, druckit solens ljus och sett jorden under sina fötter?

Det var mörkt i Henrikas själ, men klart lyste solen öfver den snöiga staden, något sjunken nedom sin middagshöjd. Promenadtimman var inne och ett par unga, glänsande och frustande hästar, för ett elegant släddon stampade otåliga framför porten till Presidenten Selméns hus. Marianne var ej färdig och Faster Beate, som denna förmiddag hälsat på sin kära Ida, pysslade med hennes ombonande så grundligt och länge, att äfven hon kom att låta vänta på sig. Otåliga öfver det långa dröjsmålet gjorde hästarne en våldsam ryckning just i detsamma Marianne skulle stiga opp i racken. Hon blef rädd och ville afstå från promenaden.

— ”Jag kör sjelf och tilltror mig att kunna styra dem, äfven om de äro något muntra, sade Bernfels, men då han såg Mariannes ytterliga förskräckelse afstod han från allt öfvertalande, och sade till Ida, som förut var uppstigen: ”Förmodligen fruktar äfven Mamsell Willmer svagheten af min arm?” Djerfvare eller åtminstone med mera välde öfver sin fruktan och med en liten glädje att för Bernfels visa sig stark, svarade hon: ”Åh nej, om min Tante följer med,” och hon vinkade åt denna, som stod på trappan för att gå hem. Tanten som aldrig varit vand att motstå Idas vinkar, och dessutom ej varit rädd att, om så fordrats, sjelf fatta ett par tömmar, vägrade ej att mottaga den hand Bernfels räckte henne för att hjelpa henne stiga uti.

På hårda tömmar gingo de vackra, stolta djuren i kort språng öfver gatorna. Ett och annat försök med hufvudet och den högböjda halsen visade dock att de endast sökte tillfälle att i ohämmadt lopp ge luft åt de återhållna krafter, som svällde i deras muskler. Komna till Ladugårdslandet uppstod tillfälligtvis ett buller på gatan. Bernfels var i detsamma lutad mot Ida, förmodligen för att fråga om hon frös e. n. d., allt nog, just i detta ögonblick hade han dem mindre i sin band än förut, och på en gång bar det af med en fart, den ingen mensklig styrka kunde hejda. Bernfels styrde hästarne mot den stängda gårdsporten af ett hus på en tvärgata. Porten sprang upp för den väldiga stöten med en fart, som dref den nästan lika våldsamt tillbaka. Bernfels såg ögonblicket då den, med den grofva, framskjutna bommen, som tjenade till dess stängsel, var färdig att träffa Ida som satt åt den sidan. Att släppa det kraftiga tag, med hvilket han lyckats stilla hästarne för att med armen afvända det hotande slaget var vådligt. Han böjde sig med blixtens hastighet framför Ida. Slaget träffade hans bröst. Blod frusade ur hans mun och färgade den hvita snön; snart var det blott en stel svartnad massa, som tycktes hafva fört bort med sig allt lif och känsla som funnits i det bröst hvarur det flutit. Bernfels inbars blek och sanslös i huset. Det var Henrikas dörr som öppnades för honom, hennes rum som mottog honom. Hon bodde här.

Bestörtningen och ångesten blef stor å alla sidor. En läkare tillkallades för Bernfels. Tante Beate bad Ida gå hem till henne, som ej bodde långt derifrån, taga af dropparne på venstra hyllan i skåpet, för att stilla sin alteration, och bida tills hon sjelf kom efter, hvilket skulle bli så snart hon hunnit afvakta om det åter ”blefve lif i menniskan.”

Det lyckades läkaren att återkalla detsamma och Bernfels första ord sedan han så mycket återvunnit sansningen att han kunde påminna sig hvad som tilldragit sig voro dessa: ”Blef hon oskadd?”

I nödens stund tänker hvar och en närmast på sig sjelf, och Tante Beate, som utan all olägenhet kommit undan hela äfventyret och sedan gjort allt sitt till för att bistå Bernfels svarade: ”Ja, Gud ske lof, mig hände ingenting!”

Bernfels öppnade sina af mattighet slutna ögon, och en stråle, som af ett nytt lif, glänste ögonblickligt deri. Då lutade Henrika sig till hans hufvudgärd och hviskade med en stämma så ljuf, så mild, som den med hvilken tröstens englar stundom tala himlens språk till den lidande själen: ”Hon är oskadad.”

Den fullkomligaste stillhet blef Bernfels anbefalld. All rörelse äfven den lindrigaste ansåg läkaren kunna medföra de vådligaste följder, innan han ännu kunde bestämma om bröstets inre delar lidit någon skada; och den långa flyttningen till Bernfels's logis, hvilket var i staden, förböds som en flyttning till grafven.

Den unge mannen, som någon timma förut var så frisk, så full af lif, rörelse och styrka, låg nu förbleknad i mattighetens slummer, och ett passivt rof för lifvets och dödens strid; och han, uppammad i öfverflödets sköte, och med medel att skaffa sig alla verklighetens njutningar, hvilade på en simpel bädd i medelmåttans boning, men bredvid honom klappar just här det enda hjerta, som kanske rätt kunde klappa för honom.

Under de första kritiska dygnen vakade Henrika vid hans säng, dag och natt. Det var hvila att vaka för honom. Med hans krafter stärktes äfven hennes. Det var mot hennes arm han stödde sig, då han första gången under sitt tillfrisknande vacklade öfver kammargolfvet; det var hon som med läsning förkortade en tid, som detförutan skulle blifvit honom outhärdlig; hon var honom allt, då han endast behöfde ömhet och vård.

Under denna tid skattade sig Henrika lycklig att tillhöra den obemärkta samhällsklass, att hon kunde få göra, hvad hennes hjerta bjöd henne. I samma mån Bernfels återställdes blef hennes närvaro mera öfverflödig och mera sällsynt, till dess den nästan alldeles upphörde.

Efter ett par veckors förlopp kundo Bernfels utan fara förflyttas till sitt eget logis. Vid afskedstagandet af Henrika räckte han henne sin hand; med en känsla, för hvilken jag ej vet något rätt passande namn, lade hon sin deri, men drog den med en ovillkorlig rysning tillbaka, då hon kände att en penningsumma gled ur Bernfels hand i hennes. Hon låt den falla på golfvet och lemnade åt honom att upptaga den. Då tog han den rika guldkedja, vid hvilken hans ur hängde, lade den öfver Henrikas axlar och bad henne bära den ”som ett minne.” Ett minne, hvilken ljufvare lön finnes för månget älskande hjerta? Så för Henrikas. O! det blef ljuft att återkalla dessa förflutna dagar. Ingen blick, intet ord af någon varmare känsla hade derunder undfallit Bernfels; men hon tänkte ej derpå, hon tänkte endast på hvad han gjort, hvad han varit för honom.

Efter sitt tillfrisknande skref Bernfels till sin vän:

”Nu sedan följderna af den händelse, som var nära att sluta mitt lif äro förbi, skyndar jag att tillskrifva dig, ej för att upprepa tilldragelsen deraf, hvilken, jag vet det, redan genom tredje person är dig bekant, utan mer för att meddela mig öfver den verkan denna hos mig haft. Mycket är taladt och mycket skrifvet om den förändring, en sjukdom kan åstadkomma i menniskolynnet, men ingen kan dock fatta det utan att hafva erfarit det, och ändå, troligen i detta fall, som nästan i hvarje annat, hvar och en blott på sitt sätt.”

”Det är något stort och högtidligt att stå så på gränslinien mellan döden och lifvet, att man ej med någon skenbar visshet kan ana till hvilken sida öfvergången blifver. Och när evighetens halföppnade port inom hvilken själens ljufvaste aningar förlägga upplösningen af vårt eget väsendes, lifvets och dödens hemlighet, åter tillsluter sig och de ånyo spelande lifskrafterna förkunna återkomsten in på den kända lefnads-stråten, då är man, eller rättare, då var jag nästan färdig att knota. Man blifver lätt vän med döden, då icke något älskande hjerta gör oss lifvet kärt.”

”Jag, som icke minnes, hur det kännes att lullas till sömns i en moders armar, att se hennes blickar och höra hennes röst, som aldrig sett någon med välviljans deltagande använda några omsorger för mig, som af min far endast lärt konsten att sköta pengar — en konst, hvaraf vinsten ej förslår till uppfyllandet af våra ädlare behof — som, med ett ord, utom din vänskap ej är med några innerligare band fästad vid någon menniska och vant mig umbära dem, har genom en besynnerlig ödets skickelse, under min sjukdom lärt känna värdet deraf. Du vet att jag efter olyckshändelsen blef inburen och emottagen i ett främmande hus, der jag under någon tid måste qvarstanna. Nu ville händelsen att detta var i detsamma, deri jag för flera år sedan råkade bevisa sonen en liten tjenst. De goda menniskorna hade det ännu i friskt minne. Tacksamheten gjorde den beskedliga systerns omsorger för mig outtröttliga; de andades verkligen en godhet, en ömhet, om hvars välgörenhet jag ej förut egt något begrepp; de ha gjort mitt hjerta vekt, men vekt af en känsla, som upphöjer det.”

”Den isolerade punkt, på hvilken yttre förhållande, jemte min egen känsla af öfverlägsenhet öfver hvardagsmenniskorna och föraktet för deras förbindelser och njutningar ställt mig, är äfven för den starke mannen ingalunda lycksalighetens ö, om ock den grund på hvilken denna kan höja sig och blomstra; ack , dertill fordras dock att kärlekens ljumma vindar skola spela deröfver och —” — —

”Min läkare har förbudit mig att länge sitta i lutande ställning. Jag slutar alltså. Din redlige Ernst.”

Sedan Bernfels afflyttat från Henrikas och hennes mors boning och den förras närvaro der icke mer var nödvändig för sjukvården, blefvo Idas böner, att hon åter som förut måtte komma att deltaga i hennes lektioner täta och oafvisliga. Ida sade henne, att sedan hon upphört att dela dem hade de förlorat allt värde, och att den långsamma skilsmässan lärt henne det hon ej mer kunde vara lycklig utan Henrikas vänskap och sällskap. Det var bindande ord. ”Nå väl,” sade Henrika vid sig sjelf, ”hon har varit god, mycket god mot mig, och hon är honom kär; om jag något lider, hvad betyder det? Jag är dem båda så mycket skyldig.”

Att Bernfels sjukdom snart blef föremål för de båda vännernas samspråk var naturligt. ”Jag tror,” sade Ida ”att äfven du Henrika haft din del af lidande, du är så blek, så förändrad.”

— ”Det skulle jag ej tro — Hans första tanke då han återvann sin sansning var på dig.”

— ”Verkligen, det var alltför nedlåtande!”

— ”Och man skyndade lifva hans vaknade lifsandar med det glädjande budet, att intet ondt händt dig.”

— ”Tror du honom nu verkligen utan all fara?”

— ”Och, vore du ej sjelf viss derpå, kunde du vara så lugn, så glad? Jag förstår dig ej, Ida, blott att du ej älskar honom så, som han förtjenar.”

Dessa ord uttalade med en blick och röst ur hjertats djup, genombröto, som en ljusstråle det täckelse, som Henrika drog öfver dess känslor och voro nog för den klarsynta vänskapen.

Ett sinne så mildt och älskande, en själ så rikt begåfvad, som Henrikas hade visserligen bort kunna skänka lycka åt en man, sådan som Bernfels. Likväl hade slumpen (lotsande förutsätta en sådan är det ock tillåtit tillägga:) den nyckfulla slumpen, som så ofta leker med menniskans väl och ve, ställt dem på så olika steg af lyckans trappa, att deras hand ej kunde mötas till förening.

Dessutom hade Idas rena, okonstlade väsende, hennes ungdomliga friskhet och contrasterande anblick mot så många af stora verldens utvakade och maniererade skönheter, såsom läsaren funnit, redan gjort något intryck på Bernfels. Den ”vekare känsla,” som de sednast inträffade händelserna hos honom verkat, gaf det en ny styrka och han dröjde ej att för henne yppa sin kärlek. De mörka ögonen dem lidandet och blekheten gifvit ett ännu dystrare och skarpare uttryck än de vanligen ägde, häftade sig lågande på Ida, under det passionsfulla ord flöto från hans läppar. Denna blick, dessa ord skakade hennes själ, men hennes hjerta rörde de — icke.

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

”Låt ett lif, som tusende, tusende gånger ville uppoffra sig för er hoppas belöningen af ert ert hjerta!”

”Jag vet hvad ni för mig vågat, hvad jag är er skyldig, men ett hjerta som icke älskar, är ingen belöning,” sade Ida med nedslagna ögon och kind. Karske tänkte hon i detta ögonblck på Henrika och hennes ord.

Bernfels fästade på henne en blick, som ville den tränga till djupet af hennes själ och se om orden der stodo skrifna. ”Ja,” sade han, ”ni har rätt!” Hans blick försmälte i vemod, och från denna stund undvek han Selméns hus och kretsar.

Presidenten ordentligen bannade Ida, för det sjelfmyndiga beslut hon tagit vid afgörandet af sitt öde. Han talade förståndigt, vackert och faderligt om lefnadens lycka, och huru man aldrig ostraffadt visar den ifrån sig. Han sade henne det hon åtminstone bort uppskjuta till någon tid att bestämma sig, och föreslog att ännu derom parlementera.

— ”Nej, jag vill icke ändra, hvad jag sagt, och afskyr att väcka ett hopp, som jag aldrig skall uppfylla.”

— ”Ni är underlig Ida; och hvad kan ni väl anföra mot Bernfels?”

— ”Intet, men det är ej nog. Jag känner det är bäst som det är. Han har alltid förefallit mig, som en menniska af en så ovanlig ordning att jag ej kan förstå honom; ej se, ej tänka på samma sätt som han. Hvad skulle väl jag bli för honom?”

— ”En älskvärd hustru. Ni irrar er, om ni tror att mannen för att vara lycklig i äktenskapet just behöfver vara förstådd; är han älskad, är det nog. Det är ingalunda qvinnans utmärktare förståndsgåfvor, det är hjertats, som göra hans lycka.”

— ”Men nu är det så att jag ej kan älska, ej en gång beundra den jag ej kan begripa. Låt derför allt vara som det är, så är det dock bäst!”

Presidenten såg misslynt ut; ja, han såg, hvad han sällan gjorde, litet förargad ut, som om han ungefär tänkt; ”när de fruntimren komma med sina idéer, blir allt besatt.”

Det intresse Bernfels genom sin personlighet måste uppväcka, gjorde att han ej lätt kunde glömmas, äfven då han ej kunde älskas; och ehuru Ida för ingen del skulle velat förändra något i sitt beslut, återkallade hon honom ofta och stundom med rörelse i sitt minne.

När Henrika efter några dagars frånvaro besökte Ida, träffade hon henne tankfull med hufvudet lutadt i handen; några, på den gröna soffdynan, mot hvilken hon stödde armen, i solskenet glimmande tårar — hvilka af ett par nyvaknade flugor, som drucko deraf, kanske ansågos för källor i en vas — vittnade att tankarne varit af de allvarsammare. Vid Henrikas åsyn aftorkade hon de fuktiga perlor, som ännu darrade vid hennes ögonlock och räckte Henrika handen i det hon sade: ”Nu är allt åter bra.”

— ”Icke allt; något har inträffat.”

— ”Tyst, tyst, intet ord derom!” Så bad Ida men ryktet och Bernfels's snara aflägsnande från staden, gaf tillräckligt rum för gissningar. Liksom genom en hemlig öfverenskommelse nämde hädanefter de båda vännerna aldrig Bernfels's namn, kring hans minne slöt sig deras vänskap fastare.

Bernfels lemnade hufvudstaden med det beslut att verkställa ett förut uppgjordt men en tid hvilande förslag att annalkande sommar företaga en resa till de märkvärdiga trakter af Europa, som han ej ännu besökt.

För sommaren, som den temligen framskridna våren hade i faggorna, uppgjorde nu alla, som lefde för att roa sig och njuta, angenäma förslag. Marianne fann att hon för sin under den sednare delen af vintren mindre goda hälsa, behöfde brunnsdrickning och bad. Vid Medevi och Strömstad lofvade det blifva lystert, och hon föreslog dessa ställen, såsom dem till hvilkas verkan hon hade mesta förtroendet, hvaremot läkaren just icke opponerade sig. Ida deremot fann sin hälsa så förträfflig att den blott af ett enda kunde förbättras och detta enda var att ständigt få andas landets, Elffors's kära luft. Byggnaden stod öde och obegagnad, hvad hindrade väl att hon tog den i besittning? När vårsolen började skina varmt och leende in i hennes höga och prydliga rum i staden, kastade hon längtande blickar omkring sig: hon ville finna något, som grönskades och lifvades deraf, men möblerna inne och grannens vägg ute fingo hvarken lif eller grönare färg.

Idas önskningar i nyssnämda afseende voro icke alls i öfverensstämmelse med Selméhs begrepp rörande convenancens fordringar. Att Ida, hans pupill och anförtrodd hans faderliga myndighet; för hvilken hans hus var ett öppet hus; som gjort uppseende i verlden och vinkades af dess fröjder, dess sötma; att hon skulle begrafva sig på ett landtligt, öde ställe med en gammal tante till förkläde, som med alla sina förtjenster opåtalde, dock allenast var en beskedlig menniska, detta rebuterade honom. ”Min bästa Ida,” sade han, ”er far, min gamle hederlige vän, hade gjort rätt väl om han öfverlåtit all myndighet åt er sjelf, emedan ni i alla fall helst sjelf öfvar den.”

Denna förebråelse gick Ida in i själen. För att uppfylla er önskan,” sade hon ”vill jag då ej mer tänka på hvad som gjort mig lycklig.”

— ”Lycklig — — — och för min önskan — — — detta begär jag ej! Tänk på er far.”

— ”Min far var god, han lät mig få allt hvad jag ville.”

— ”Det är sannt, emedan ni var barn, eller emedan han så ansåg er, men huru han menat det med er som qvinna, deröfver torde — ursägta denna påminnelse — en och annan punkt i hans testamente sprida någon dager.”

— ”Ni har rätt,” svarade Ida, och tillade efter en stunds eftersinnande: ”Så gör man mot oss; då vi äro barn uppfyller man vår vilja, förekommer den och bedårar oss öfver hvad den gäller; men knappast börja vi känna villkoren för vår lycka och söka begagna dem, förrän vi få erfara att vår vilja betyder — intet. Dock, så måste det kanske vara. Jag följer min förmyndares vilja.”

Presidenten, hvilken, såsom vi veta, under verldsbildningens fernissa, som ger en viss ”uniformité” åt individer af de mest olika karakterselementer, ägde en upphöjd själ och ett förträffligt hjerta, för hvilka ej någon ädel eller mild känslas intryck var främmande, bevektes af dessa Idas ord. ”Och,” frågade han ”vore verkligen skilsmessan från vårt hus och vistandet på landet ett vilkor för er lycka?”

— ”Skilsmessan från ert hus? säg icke så, det är grymt! Men jag passar icke rätt för det lif man här lefver, ehuru det i början roade mig så mycket. Dess yta var mig så behaglig, men sedan jag funnit tomheten derinom, är jag mätt och trött dervid. Det skulle göra mig godt, det känner jag, att få vistas i ett lugn och en naturs sköte, som är mig kär. Men låtom oss ej mer tala derom.”

Selmén kunde nu fatta, att hon så kände, önskade, behöfde. Han tog också sina mått och steg derefter, likväl under det förbehåll, att när de långa höst- och vinter-aftnarne skulle börja göra landet otrefligt och stadens förströelser välkomna, Ida skulle minnas att hon egde ett hem der dessa och vänskapen väntade henne.