←  Gamle Skrutt å Skenerkutt
Räggler å paschaser (bok 1)
av Gustaf Fröding

Dumt fôlk
Illakt fôlk  →


[ 13 ]

Dumt fôlk.

Åh gubevars för dumt fôlk!

Att en annan, sôm inga lärdom har, int allti ä sôm en ska, d'ä inga unner, men når di, sôm ska var för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d'ä ledt.

Te exämpel dä' va en söndassmôra, sôm ja geck å spankler på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga å smal å vesen va'n, tocken sôm tocker ä.

»Gudagen min goda man,» sa'n. »Vet han, hvart ja ska gå för te komma te prästgårn,» töckte'n.

»Håja, nock vet ja dä,» sa ja. »D'ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt [ 14 ]stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska'n int gå, utta bar fortsätt tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska'n gå.»

»Mä se,» sa harrkärsillänne å såg fundersam ut änna sôm dä int skull var klar grejer. »Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.»

»Jo, når'n da ha gått ett stöck te, så kommer'n te e å å i åa ä e ö.»

»Hvasa,» sa'n.

»Å i åa ä e ö.» sa ja.

»Men hva i all ti ä dä ni säjer, a, o?» sa'n.

»D'ä e å, vett ja,» skrek ja, för ja ble rasen, »å i åa ä e ö, hörer han lite, d'ä e å å i åa ä e ö.»

»A, o, ö,» sa'n å dämmä geck'en.

Jo, den va nôe te dum den.