Rätt och Sanning
| ← Palmær, H. B. |
|
Sommelius, Gustaf → |
RÄTT OCH SANNING.
Brukspatronen sade: sedan nu hvar och en af oss andra skattat till det gemensamma sällskapsnöjet med en liten berättelse, återstår endast vår vän majoren, som ännu har sin skyldighet ogjord.
Den gråhårige majoren svarade: jag skall ej undandraga mig; men som jag icke med full klarhet mins något annat, än hvad som timade i min barndom, får herrskapet hålla till godo med en barndomshistoria. Minnet räcker — ty värr! — ej längre, än intresset räcker, och detta förslappas dag efter dag under en menniskas lifstid. Allt, hvad som sker, blir dag efter dag mera trivialt, mera tråkigt, och derför glömmer man bort det. Annorlunda är förhållandet i barndomen. Vi se då allt för första gången, allt är nytt, vi interessera oss för allt och derför minnas vi det också.
— Inga preludier! — sade brukspatronen — utan fram med sjelfva psalmen! det är längt lidet på qvällen och snart tid att gå till sängs.
— Nå väl — svarade majoren — jag skall genast förtälja min tragedi.
— Nej för Guds skull, ingen tragedi! — läspade brukspatronens dotter, en giftvuxen tärna med pionröda kinder. — Tragedier äro så rysliga och man drömmer så oroligt sedan.
— Min nådiga fröken! — genmälde majoren — här är endast fråga om en barntragedi, hvaraf ej ens de liljefinaste nerver behöfva skakas. Fullvuxna menniskors tragedier kunna visserligen kallas rysliga, ty der går alltid blodigt till och hjelten blir merändels mördad — af sig sjelf eller af andra. Men i en barntragedi eller en sådan, der hjelten är ett barn, blir katastrofen sällan svårare, än att hjelten får sig en risbastu.
— Begynn, begynn! — ropade brukspatronen otåligt.
— Ja — sade majoren — jag skall begynna. Men såsom inledning förutsänder jag några notiser om sjelfva skådebanan, tiden och de agerande personerna.
Skådebanan är köket i ett litet comministerboställe. En aflång gryta med lock uppå och eld inunder står i spiseln och sprider en angenäm steklukt. Husets enda porslinsfat är något oförsigtigt ställdt på sjelfva kanten af spiselhällen.
Tiden är en söndagsförmiddag i slutet af 1780-talet. Comministern sjelf har åkt till kyrkan för att predika; likaledes har allt tjenstefolket begifvit sig dit, så att till tragediens uppförande ej återstå flera, än följande tre personer, hvilka vi nu skola taga i särskild betraktelse.
Den första personen är ingen annan än jag, comministerns son. Fem år gammal och klädd i kolt — ty den ifrigt efterlängtade utmärkelsen att få nyttja byxor skulle ej tillfalla mig förr, än jag kunde läsa innantill — sitter jag vid köksbordet och leker med en liten släda och en liten häst, begge klippta af gamla spelkort. Andra leksaker stodo mig ej till buds. Väl hade min fader, ehuru fattig, länge bestått mig bättre och vackrare leksaker, eller sådana som köpas hos svarfvaren i staden, men omsider upphört dermed, emedan jag slog sönder allt hvad jag fick, för att utröna — såsom jag brukade säga — huru det såg ut inuti. Häraf hade min tant tagit sig anledning att förespå, det jag skulle med tiden bli en stor slarf; ty — sade hon — hvad kan det väl annat bli af en pojke, som förstör allt hvad man ger honom? Men min fader var vid godt mod och sade, att jag skulle med tiden bli en stor filosof, emedan jag ville utröna, huru allting såg ut inuti.
Den andra personen är tant Greta, min fars syster och förestånderska för hans hus, alltsedan min moder dog. Hon har en snöhvit linnehufva på hufvudet, grå vallmarsklädning på kroppen, ett svart läderbälte med vidhängande nyckelknippa kring midjan, samt är för tillfället sysselsatt med att sköta elden under grytan. Grafkullen har länge betäckt hennes trötta ben och frid vare med hennes stoft! Hon var en förståndig qvinna, som visste att värdera de civilisationskrafter, dem Gud nedlagt i qvistarna af Betula alba. Också brukade hon dessa qvistar rätt flitigt, så länge hon hade något att göra med min uppfostran. Engång hörde jag henne yttra: hvilken anka är icke enkefru grossörskan på herregården, som låter forma bokstäfver af pepparkaka, samt ger dem åt sin unga herr son, för att dymedelst på ett elegant och filantropiskt sätt bibringa honom kännedom om alfabetet! Kunna väl följderna deraf blifva andra, än att den arma ungen får bokstäfverna i magen, i stället för i hufvudet, och ondt i magen på köpet? Nej, tacka vill jag vår gamla abc-bok med sin tupp, som är god för att värpa till och med ett ris, om junkern visar sig trög. I enlighet med sådana grundsatser har jag undervisat min lilla brorson Gustaf — det var mig hon menade — och det har hittills lyckats förträffligt. Rätt och sanning göra sig gällande öfverallt.
Herrskapet bör veta, att tant Greta hade gjort ”rätt och sanning” till sitt valspråk, samt att hon anförde det i tid och otid.
Den tredje personen är katten Måns Månson, klädd i natif skinnpels. Han sitter på golfvet, slickar sina tassar och putsar sitt skägg. Sin bana hade han i vårt hus börjat som simpel kattunge, men småningom tjenat sig upp till katt, hvilken befattning han nu innehade. Jag kan ej neka, att han skötte den med nit och drift, och mot hans moralitet skulle ingenting varit att anmärka, derest han icke, hvad matvaror angick, haft en olycklig böjelse att synda mot sjunde budet.
Sedan herrskapet nu fått göra bekantskap med skådebanan, tiden och personerna, finnes ingenting, som hindrar mig, att föredraga sjelfva tragedien.
Tant Greta stod, som sagdt är, och sysslade med elden. Om en stund brast henne ved och hon begaf sig ut för att hemta mera, sedan hon allvarligen förmanat mig, att icke, under hennes frånvaro, göra någon odygd.
Knappt hade tant Greta lemnat rummet, innan Måns Månsson, lockad af steklukten, hoppade upp i spiseln och närmade sig till grytan. Men han lärer hafva funnit ställningar och förhållanden deruppe mindre gynnsamma; ty dels saknade han krafter att maka locket af grytan, dels hotade elden att sveda hans vackra pels. Nog af, han begaf sig efter några ögonblick ned ur spiseln och tog — till all olycka — vägen öfver porslinsfatet. Detta kantrade, nedföll på golfvet och gick i hundrade bitar.
Skrämd af slamret, sprang jag upp från bordet och ställde mig att med sorgsna ögon stirra på bitarna. Ett par af dem tog jag i handen och försökte att passa dem tillsammans. Medan jag dermed sysselsatte mig, kom tant Greta åter. Hon kastade vedbördan ifrån sig, tittade sig omkring och frågade sedan med sträf röst: hvem har slagit sönder fatet?
— Det har katten gjort — svarade jag.
I detta svar måste tant Greta finna två anledningar till att bli förgrymmad. För det första trodde hon, att det var osannt, emedan hon träffat mig sysselsatt med att sammanpassa bitarna af fatet. För det andra trodde hon, att jag, i stället att, som sig borde, falla till bönboken, vågade gyckla med henne. Det var nemligen en sed i min faders hus, att, när något blifvit förstördt eller råkat i olag, säga på skämt, att katten hade gjort det.
— Barn! — röt hon, — ännu en gång frågar jag dig: hvem har slagit sönder fatet?
— Katten har gjort det — svarade jag med darrande stämma.
Tant Greta gaf mig ej tid till någon ytterligare explication. Hennes ögon gnistrade, och hastigt begaf hon sig in i hvardagsrummet. Hon gick dit för att hemta ett ris, som satt instucket mellan väggen och spegeln, och utgjorde ett slags sammandrag af den christliga hustaflan för min räkning. Det tålde ej många sekunder, innan hon kom åter.
Här pauserade majoren några ögonblick, så att brukspatronen fann sig föranlåten att fråga: än vidare?
— Jag fick mig en risbastu, — svarade majoren — och ingenting vidare, om icke en liten förmaning, som tant Greta afgaf, sedan hon slutat bastonaden. — Min gosse! — sade hon, — rätt och sanning hafva sin gilla gång; det har du nu erfarit. Begå fördenskull icke något brott, och har du begått det, så bekänn. Att neka tjenar dig till intet; ty rätt och sanning etc. etc.
— Har den der händelsen verkligen passerat? — frågade brukspatronen.
— Verkligen! — svarade majoren och lade stark tonvigt på ordet.
— Det fägnar mig, — sade brukspatronen. Jag höll för ett ögonblick sedan på att bli rigtigt ond, emedan jag började misstänka, att hela din anekdot vore en dikt, hopsmidd för att göra spe af Konung Oscars vackra valspråk.
— Bevars! ― svarade majoren, — hvem skulle väl kunna understå sig något sådant? — Derpå tog han godnatt och sällskapet åtskiljdes.
