Röster ur skogen
| ← Svanen |
|
Ode till Stockholm → |
Ut till den gröna skogen jag vandrade en gång
Från stadens qvalm och dagens sorl derinne;
Nu hördes toppar susa, nu hördes fågelsång,
Och straxt jag blef som nyfödd till mitt sinne.
Der stod den gråa klippan så sträng och allvarsam;
Men dock ur hennes hjerta en röst jag klart förnam,
Den rösten ljöd mig som ett barndomsminne.
Och så hon tycktes säga: ”Hvar är väl nu det folk,
Som stod som jag, när stormen tjöt om hösten?
Sjelf en förstenad saga, en grånad forntids tolk,
Jag spörjer: hvar fins jag i mannabrösten?
Ty hvar är nu den trohet, som aldrig vexlar färg?
Och hvar fins nu det allvar, som håller ut som berg?”
Och med en suck här tystnade nu rösten.
Jag skyndade från klippan, då kom jag till en ek;
Men från dess grenar susade de orden:
”Har sekeltrygga kronan nu blifvit vindens lek?
Är gamla stammen utan kärna vorden?
De skrämda aspar darra uppå sin lösa rot;
Jag står, som fordom, upprätt och ler åt viggens hot,
Men ensam blir jag mer och mer i norden.”
Nu såg jag tvenne bokar, de höllo om hvarann,
De växt tillhopa från sin ungdoms tider:
”Du ser vår ljufva endrägt — så ropte de mig an —
Du ser den blida skugga, som hon sprider.
Som vi hvarandra stödje, så borden äfven J;
Se, dufvorna, som kyssas deroppe, äga vi,
Er hacka hatets korpar, hvad det lider.”
Nu under tak af granar en fin balsamisk vind
Mig bjöd att af sin nektar-ånga frossa;
En späd, en ringa blomma, med rodnad på sin kind,
Mig sporde, der hon satt bland barr och mossa:
”Säg, gäller väl hos eder, som här i skogens famn,
Förtjensten, som är blygsam? Och får den der ett namn?
Jag har fått ett, som inga välden krossa.”
Så kom jag till en mila. Den brunnit många år,
Nu låg der aska öfver släckta glöden:
”Här ser du — sade milan — af fordna lågor spår,
Men mig, som eder sjelfva, J föröden.
Som tysta kolen brunno uti min trogna barm,
Brann förr i er en känsla, en helig, djup och varm;
Men nu vi alla dela lika öden.”
Jag vände mig från milan. En bäck emot mig sprang,
Han hoppade så yr och lätt från fjället.
”Är glädjen från er flyktad? — han qvad med muntert klang —
Och bor hos er nu ledsnaden i stället?
Den var ej fordom nordbo, men skämt, men saga blott;
Nu sitter han och gäspar i edra högsta slott,
Och vaken är han än i lägsta tjället.”
Jag hastade från bäcken; men nu med ens jag hör
En trast, som ljufligt drillar mellan bladen.
Han sjöng: ”jag tror, att sången alltmer ibland er dör,
Stum är alltre’n den bästa, som J haden.
Och funnes ock en annan, som klingar skär och sann,
Hvar fins för den ett öra?” — Här teg han och försvann,
Men jag gick tankfull hem igen till staden.