Regnbågens dal/Kapitel 29

←  Fasta och botgöring

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En spökhistoria

Ännu ett spöke  →

XXIX.
En spöhistoria.

En afton i början av juni var det särskilt ljuvligt nere i Regnbågens dal, och barnen hade en tydlig känsla därav, när de sutto i den lilla öppna gläntan, där de silverklara bjällrorna ringde trolskt uppe i Det älskande Parets träd och Vita Frun skakade sina grönskande lockar. Vinden skrattade och visslade omkring dem som en livlig och munter kamrat. Från ormbunkstånden nere i sänkan kom en kryddstark doft. De vilda körsbärsträd, som stodo spridda över hela dalen, omväxlande med de mörka furorna, buro skira slöjor av blekröd och vit blom. Rödhakesångarna kvittrade i lönnarna bortåt Ingleside. På sluttningarna, som omgåvo The Glen, lågo blommande fruktträdgårdar, ljuvliga och mystiska och underbara, nu höljda i skugga. Det var vår — och allt ungt måste ju fröjdas om våren. Alla fröjdade sig i Regnbågsdalen den kvällen — tills Mary Vance kom och isade åhörarnas blod med vad hon hade att förtälja om Henry Warrens vålnad.

Jem var ej med. Jem tillbragte sina kvällar på Inglesides vindskammare, pluggande på all den lärdom, som hörde till hans stundande inträdesprövning. Jerry var nere vid den lilla tjärnen och fiskade foreller. Walter hade läst högt Longfellows »Havets sånger» för de andra, och de voro alla genomträngda av dikternas upphöjda skönhet. Därefter talade de om vad de skulle göra, när de »blivit stora» — vart de skulle resa — de avlägsna, vackra kuster de skulle se stiga upp ur havet … Nan och Di ville fara till Europa. Walter längtade efter Nilen, vars grågröna, mäktiga svall sköljde de egyptiska sandbankarna, och efter den märkvärdiga sfinxen vid Qize. Faith förkunnade en smula missmodigt, att hon var nog tvungen att bli missionär — gamla fru Taylor hade sagt, att hon tyckte hon skulle bli det — och då fick hon väl åtminstone se Indien och Kina, som säkerligen hade många underbara ting att bjuda på. Karl kände sig starkt dragen till den afrikanska djungeln.

Lilla Una sade ingenting. Hon tyckte, att hon skulle helst vilja stanna hemma. Där var ändå vackrare än någon annanstans. Det skulle bli förfärligt, när de alla vuxit upp och skulle behöva skingras över hela världen. Blotta tanken gjorde, att Una kände sig ensam och övergiven. Men de andra fantiserade vidare i stor förtjusning, tills Mary Vance anlände och hastigt och lustigt sopade bort både poesi och drömmar.

— Jag har nästan sprungit lever och lungor ur mig, pustade hon. — Jag skubbade utför den sista backen, så jag trodde jag skulle stupa. Men jag blev också så gräsligt rädd däruppe vid den gamla Baileyska gården.

— Vad blev du rädd för? frågade Di litet spefullt.

— Jag vet inte vad det var. Jag gick och bökade under syrenerna i den gamla trädgården för att se, om där kommit upp några liljekonvaljer ännu. Där var mörkt inne bland buskarna som i en säck, och rätt som det är, får jag se nå’nting, som rör sig och liksom ruskar på sig och kryper bortåt andra ändan av trädgården, inne bland körsbärsträden. Det var vitt. Jag gav mej inte tid att titta efter vad det var — det ska ni aldrig tro. Jag skuttade över diket, och se’n gnodde jag allt vad tygen höll. Så sant som jag här sitter — det var Henry Warrens vålnad. Han spökar.

— Vem var Henry Warren? frågade Di.

— Och varför skulle inte han ha ro i sin grav utan gå igen och spöka? frågade Nan.

— Jag tror ni ä’ snurriga — har ni då aldrig hört historien? Och ni har ändå växt upp i The Glen. Vänta bara så jag får hämta andan en smula, så ska jag nog berätta.

Walter ryste av angenäm förväntan. Han älskade spökhistorier och fick alltid tårarna i ögonen, när han hörde sådana. Deras mystik, den dramatiska spänningen, den ohyggliga, nervskakande höjdpunkten utövade en oemotståndlig tjusning på honom. Longfellow blev genast tam och vardaglig. Han kastade undan diktboken och sträckte ut sig så lång han var på magen, med armbågarna vilande mot gräset. Nu skulle han riktigt lyssna och moja sig med alla sina sinnen. Han fäste sina stora, egendomligt lysande ögon på Marys ansikte.

Mary önskade, att han inte ville titta så stint på henne. Hon kände, att hon skulle kunna göra vida mer av spökhistorien, om inte Walter stirrat så där envist på henne. Hon hade tänkt »brodera» litet och lägga till en del verkningsfulla detaljer för att förbättra totalintrycket. Som det nu var, nödgades hon hålla sig till sanningen — eller det som man sagt henne vara sanning.

— Jo, nu ska ni få höra, började hon. — Ni vet nog, att gubben Tom Bailey och hans hustru bodde uppe i det där huset en gång i tiden för trettio år se’n. Det var en gammal rackare, säjer folk, och hustrun var inte stort bättre. De hade inga egna barn, men en syster till gubben Tom dog och lämnade efter sej en liten gosse, den här Henry Warren, som nu spökar … Och honom togo de upp till fosterbarn. Han var omkring tolv år, när han kom till dem — sjuklig och klen och liten för sin ålder. Folk säjer, att Tom och hans hustru var stygga mot honom genast från början — slog och svälte honom. Se de ville, att han skulle dö så fort som möjligt, så de skulle kunna få ärva den lilla smulan pengar Henrys mor lämnat efter sig åt honom. Henry dog inte genast, men han började få anfall — epileptiska anfall, hörde jag folk kallade dem — och då föll han och blev stel och tuggade fragga. Fallandesjuka — så hette det. Och konstig i huvet blev han också. Hans morbror brukade ta honom i kragen och slå honom ute i trädgården, för den låg bakom huset, och där kunde ingen se dem. Men folk kunde ju i alla fall höra, och de sa det var rysligt att höra hur stackars Henry ibland skrek och bad och bönföll sin elaka morbror om att inte rakt slå ihjäl honom. Men ingen vågade säga ett ord till gubben Tom, för han var en så’n ryslig karl, att då skulle han säkert ha hämnats på någe’ sätt. Han brände upp ladan för en man utåt Fyra vindars udde, som han en gång blev osams med. Till sist så dog Henry, och hans morbror och hans moster sa, att han hade självdött i ett så’nt där förskräckligt anfall, och det var allt vad man fick veta, men alla människor sa, att Tom hade tagit livet av honom på något sätt. Se’n dröjde det inte länge, förrän det hette, att Henry gick igen. Han spökade i den gamla trädgården. Man kunde höra om nätterna hur han suckade och jämrade sig och grät. Gubben Tom och hans hustru våga’ inte stanna kvar, de reste sin väg, långt västerut, och kom aldrig mer igen. Stället fick ett så’nt dåligt rykte, att ingen vågade vare sig hyra eller köpa det. Därför har det fått förfalla så rysligt. Det där hände för trettio år se’n, men Henry Warrens vålnad går omkring ännu.

— Tror du verkligen på det där? sade Nan. — Det gör då inte jag.

— Visst gör jag det. Riktigt hyggligt och trovärdigt folk har sett honom — och hört honom, svarade Mary. — Di säger, att han kommer krypande på marken och tar en om smalbenen och jämrar sig och stönar och låter illa precis som han gjorde, medan han levde. Jag tänkte på det där, så fort jag såg det vita inne bland buskarna — kors i all min’ dar, hade han så där huggit tag i mej om bena och jämrat sej, så hade jag välan fallit död ner på fläcken. Så jag tog te schappen och sprang allt vad jag orka’. Det hade ju gott och väl kunnat vara han, som gick igen och spökade, och jag ville minsann inte utsätta mej för nå’n risk.

— Det var troligen fru Stimsons vita kalv, skrattade Di. — Den brukar gå och beta i det höga gräset inne i trädgården — jag har själv sett den.

— Kanske det. Men jag vill i alla fall aldrig mer ta vägen över Baileys gamla trädgård, när jag går hem. Här kommer Jerry med en hel kvist uppträdd med foreller. I dag är det min tur att laga till dem. Både Jem och Jerry säjer, att jag lagar så väldigt god mat. Och Cornelia sa jag skulle få ta med mej en plåt med nygräddade halvmånar med sylt i — det var då på ett hängande hår, att jag släppt hela påsen, när jag såg Henrys vålnad.

Jerry vrålade av skratt, när han fick höra spökhistorien, som Mary berättade på nytt, medan hon stekte fisken. Hon kunde nu ogenerat fiffa upp den med ett par nya, rafflande detaljer, eftersom Walter och Faith hjälptes åt att »duka bordet». Spökhistorien imponerade ej på Jerry. Men Faith, Una och Karl hade i all hemlighet blivit mycket rädda, ehuru de naturligtvis aldrig hade velat erkänna det.

Det gick nog an, så länge solen stod på himlen och de alla sutto tillsamman i dalen. Men när kalaset var slut och man skildes åt för att gå var och en till sitt, medan skuggorna föllo allt längre — då kommo de ihåg och ryste vid minnet. Jerry följde med flickorna Blythe upp till Ingleside för att prata en stund med Jem, och Mary Vance tog samma väg för att gå hem till sig. Faith, Una och Karl måste alltså bege sig hem till prästgården ensamma. De gingo mycket tätt bredvid varandra och gjorde en stor lov, när de måste passera den gamla Baileyska trädgården. De trodde naturligtvis visst inte, att det spökade där, men se komma i dess närhet — nej, det aktade man sig nog för.