Regnbågens dal/Kapitel 28
| ← Konserten på kyrkogården |
|
En spökhistoria → |
XXVIII.
Fasta och botgöring.
Snällhets-Klubben hade extra sammanträde morgonen därpå, innan skolan började. Sedan åtskilliga förslag förkastats, bestämdes det, att en hel dags fasta skulle vara ett lämpligt straff.
— Vilken dag ska vi ta? frågade Una, som tyckte, att straffet var märkvärdigt lindrigt och inom sig förundrade sig över att Jerry och Faith inte hade kunnat hitta på någonting mera »kännbart».
— Låt oss ta måndag, sade Faith. — På söndagen har man då för det mesta ätit sig proppmätt, men så mycket skralare mat brukar det ju vara på måndagen.
— Ja, men se där har vi det just, sade Jerry. — Vi ska inte välja just den dagen, som skulle vara den minst påkostande för oss i fråga om fasta — vi ska tvärtom ta den, då fastan skulle kännas som svårast. Och det är söndagen, för då har vi ju, som du säger, för det mesta rostbiff i stället för kall evighetsstek. Det vore väl inget straff att låta bli att äta evighetsstek. Låt oss ta nästa söndag. Det blir en bra dag, för pappa ska byta högmässan med prästen i Lowbridge. Då är pappa borta ända till kvällen. Om tant Martha skulle fråga vad som har farit i oss, eftersom vi inte äter, så säger vi henne rent ut, att vi fastar för våra själars sanna välfärd, så som det står i bibeln … Så därför ska hon inte lägga sin näsa i blöt, och det gör hon nog inte heller.
Tant Martha gjorde det inte. Hon mumlade bara på sitt vanliga, något vresiga sätt: — Hur är det nu fatt, eftersom ni inte äter? och tänkte sedan inte mera på saken. Pastorn hade rest tidigt på morgonen, innan någon var uppe. Han gick också utan någon frukost, men sådant hände ju förstås ofta. Stundom glömde han själv bort, att han skulle ha litet mat i sig, och ingen fanns, som kunde påminna honom. Frukosten, såsom tant Martha anordnade den, var för resten inte av den art, att man saknade den så värst mycket. Även om man var aldrig så hungrig, kändes det inte som någon svårare försakelse att avstå från den »klumpiga» gröt och den i blått skiftande, tunna mjölk, som alltid särskilt förtretat Mary Vance.
Men middagen — det var en annan sak. Då hade barnen hunnit bli fruktansvärt hungriga, och den rostbifflukt, som genomträngde prästgården och kändes högst aptitlig, ehuru själva rostbiffen aldrig var tillräckligt genomstekt, när den serverades, var nästan mer än den kunde stå ut med, som var utrustad med ett normalt luktorgan. I full förtvivlan rusade barnen ut på kyrkogården, dit lukten ännu icke nått. Men Una kunde ej ta sina ögon från matsalsfönstret, genom vilket man kunde se pastorn från Lowbridge, där han med servietten knuten under hakan satt och tuggade helt fridsamt.
— Om jag bara finge en endaste liten, liten bit! suckade hon.
— Nehej du, det blir inte av, sade Jerry. — Det är klart, att det känns hårt — men det är ju just däruti, som straffet ligger. Jag kunde äta ett vedträ från kökslåren i denna stund, men klagar jag? Nej, låt oss tänka på någonting annat. Låt oss höja oss över våra magar.
När det blev tid att äta kvällsvard, hade de just ingen känning av de slitningar i inälvorna, som plågat dem förut under större delen av dagen.
— Vi håller nog på att vänja oss, ska ni få se, sade Faith. — Jag känner mej konstig i hela kroppen, men jag kan just inte påstå, att jag är hungrig.
— Mitt huvud känns så lustigt, sade Una. — Ibland blir jag så yr och tycker, att allting snurrar runt.
Men hon gick tappert till kyrkan med de andra för att bevista aftonsången. Om ej pastor Meredith varit så fullt upptagen och hänförd av sitt ämne, skulle han möjligen ha lagt märke till det bleka lilla ansiktet med dess insjunkna ögon i prästgårdsbänken under honom. Men som det nu var, märkte han ingenting, och hans predikan var längre än vanligt. Straxt innan utgångspsalmen skulle sjungas, hördes ett litet buller från prästgårdsbänken. Det var lilla Una Meredith, som trillat av sin pinne och avsvimmad låg på golvet.
Diakonen Clows fru var den, som först fick tag i henne. Hon lyfte den magra lilla kroppen ur den likbleka och förfärade Faiths famn och bar den in i sakristian. Pastor Meredith glömde både psalmen och allting annat och störtade vettskrämd in efter henne. Församlingen reste sig och skingrades så småningom.
— O, fru Clow, flämtade Faith, är Una död? Har vi dödat henne?
— Vad fattas mitt barn? frågade den bleke fadern.
— Det är nog bara en svimning, skulle jag tro, sade fru Clow. — Men se här kommer doktorn, Gud ske lov!
Gilbert Blythe hade rätt svårt att återkalla lilla Una till medvetande. Han fick arbeta med henne en lång stund, innan hon slog upp ögonen. Då bar han henne bort till prästgården, följd av Faith, som kände sig något lättare om hjärtat, men fortfarande grät bittert.
— Hon är hungrig — hon har inte ätit en bit i dag — det har ingen av oss — vi fastar allihop.
— Fastar ni? sade pastor Meredith, och »Fastar ni?» sade doktorn.
— Jaha, det ska vara till straff för att vi sjöng »Hallå, du käcke sjömatros!» på kyrkogården, snyftade Faith.
— Mitt barn, inte var det min mening, att ni skulle straffa er själva för det, sade pastor Meredith helt bedrövad. — Jag läxade upp er en smula — och ni voro ju så ångerfulla — och jag förlät er.
— Ja, men straffas måste vi, förklarade Faith. — Det är enligt våra stadgar — vi har ju stiftat en Snällhets-Klubb, och gör vi någonting galet eller någonting, som kanske kan skada pappa i församlingens ögon, så måste vi utmäta straff åt oss. Vi uppfostrar oss, ser pappa, eftersom det inte finns någon annan, som kan göra det.
Pastor Meredith stönade sakta, men doktorn reste sig upp från sin nedlutade ställning över Una och såg lättad ut.
— Då har ju flickan svimmat helt enkelt därför att hon är uthungrad, och allt vad hon behöver är ett ordentligt mål mat, sade han. — Fru Clow, vill ni vara så snäll och laga så att hon får det. Och får man döma efter vad Faith nu berättat mig, så skulle de väl alla vara i behov av ett mål mat, annars blir här väl flera svimningar, rätt som det är.
— Vi borde nog inte ha låtit Una fasta, sade Faith ångerfullt. — När jag tänker på det, så borde ju bara Jerry och jag ha straffats. Vi hittade på konserten, och vi är de äldsta och borde vara de förståndigaste.
— Jag sjöng om sjömatrosen, som gångar sig i land, precis som ni andra, sade Unas svaga lilla röst. — Så jag borde förstås straffas som de andra.
Fru Clow kom med ett glas mjölk. Faith, Jerry och Karl smögo sig bort till skafferiet, och John Meredith gick in i sin studérkammare, där han länge blev sittande i mörkret med sina sorgsna tankar.
Hans barn höllo alltså på med att uppfostra sig själva, eftersom »ingen annan fanns», som kunde göra det. De kämpade i sitt bryderi och i sin villrådighet utan någon vägledande hand, utan någon vänligt rådande och manande röst … Faiths i all oskuld yttrade ord hade givit fadern ett stygn i hjärtat, och såret värkte ännu. »Ingen» fanns, som kunde se till dem — trösta deras små själar och ta vård om deras små kroppar. Hur spenslig och klen hade inte Una sett ut, där hon låg i sin långa svimning på soffan i sakristian! Hur magra voro inte hennes små händer, hur blekt det lilla ansiktet. Hon såg ut, som om hon kunnat glida från honom med en vindfläkt — den söta lilla Una, som Cecilia bett honom vara särskilt rädd om. Ännu aldrig efter sin hustrus död hade han känt en sådan isande ångest som när han lutade sig ned över sin lilla flicka, där hon låg medvetslös. Någonting måste han göra — men vad? Skulle han bedja Elizabeth Kirk bli hans hustru?
Hon hade ett gott hjärta, hon skulle bli snäll mot hans barn. Han skulle kunna förmå sig därtill, om det inte vore för den kärleks skull, som han alltjämt bar till Rosemary West. Men förrän han ryckt upp den med roten, kunde han ej välja sig en ny hustru. Och han var ur stånd att rycka upp den med roten — han hade försökt, men det var honom omöjligt.
Rosemary hade varit i kyrkan den kvällen, för första gången efter hennes hemkomst från Kingsport. Han hade uppfångat en skymt av hennes ansikte längst borta i den överfulla kyrkan, just som han slutat sin predikan. Hans hjärta hade börjat häftigt bulta. Medan kören sjöng, satt han orörlig med böjt huvud och hamrande pulsar. Han hade ej sett henne sedan den kväll, då han friade till henne. När han åter reste sig för att intonera psalmen, skälvde hans händer, och hans bleka ansikte var övergjutet av en rodnad.
Därefter hade Unas svimning tills vidare förjagat allting annat ur hans tankar. Nu, när han åter satt inne i sin studérkammares mörker och tystnad, kom allting sköljande tillbaka likt en oemotståndlig våg. Rosemary var för honom den enda kvinnan i världen. Det var meningslöst att tänka på att gifta sig med någon annan. Ett sådant helgerån kunde han ej begå — inte ens för sina barns skull. Han måste taga upp sin tunga börda ensam — han måste försöka bli en bättre, en mera vaksam och uppmärksam far — han fick lov att säga till barnen, att de ej skulle vara rädda att komma till honom med alla sina små problem.
Därpå tände han sin arbetslampa och öppnade en diger nyutkommen bok, som väckt stort uppseende inom den teologiska världen. Han ville läsa ett enda kapitel för att lugna sina nerver. Fem minuter senare hade han glömt yttervärlden och dess bekymmer och vedermödor.