←  Kapitel 10
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 11
Kapitel 12  →


[ 50 ]

XI.

Wistande i Tobolsk — Bref från hemmet. — De förwiste adelsmännen Alabieff och Schatiloff. — Festligheter med anledning af enkekejsarinnan Maria Feodorownas födelsedag. — Wår språklärare Menges. — Blandade äktenskap olyckliga. — Erman reser till Obdorsk.

Wintern hade redan börjat infinna sig med snö, och man rådde oss att dröja här tills det börjat blifwa ordentligt slädföre, särdeles som wi här lättare än i en småstad kunde få medar anbragta under wåra wagnar. Emellertid blef under afbidan häraf wårt wistande i westra Sibiriens hufwudstad långwarigare än wi hade föreställt oss.

Allt sedan wårt wistande i Petersburg hade ingen af oss erhållit bref från hemmet. I alla städer, hwilka wi rest igenom, hade Due gått till postkontoret, i hopp att finna ett efterlängtadt bref, men alltid kommit nedslagen och tomhändt igen. Äfwen nu gick Due, genast efter sedan wi stigit ur wagnarna, till posthuset, och då wi sågo honom med owanligt hurtiga steg komma åter framåt gatan, utropade Erman: ”Der kommer löjtnanten med bref; hans fot är så bewingad.” Detta war också werkligen fallet; ty han medhade twå bref med utanskrift till mig, och stod i ängslig förbidan om de ej skulle innehålla något till honom, hwilket de äfwen gjorde, ty i begge brefwen, som woro från min hustru, låg ett till Due från hans fästmö.

I den hos en enkefru Örn oss af polismästaren anwisade bostaden erhöllo wi twå rum, af hwilka wi öfwerlemnade det ena åt Erman, medan Due och jag förbehöllo oss det andra; men för wår medhafwande betjening fanns ingen plats, hwarföre de om dagarna måste sitta i förstugan utanför wåra rum och hafwa sitt nattqwarter i wagnarna.

Bland de inbjudningar wi erhöllo i Tobolsk, war äfwen en till generalpostdirektören Müller, hwarest wi bland andra sammanträffade med twå förwiste[1], nämligen f. d. öfwerstlöjtnant Alabieff och hans swåger kammarjunkar Schatiloff. Dessa twå adelsmän hade wid ett dryckes- och spelkalas i Moskwa genom näppeligen ärligt spel frånwunnit en med en offentlig kassa genomresande uppbördsman 50,000 r:dr; och då denne yttrat twifwelsmål om huruwida spelet gått rätt till, hade Alabieff [ 51 ]i fullt raseri slagit honom i hufwudet med en winbutelj, hwarefter han låtit sätta den swårt sårade mannen i en släda och befallt att i den strängaste winterköld köra honom till hans bestämmelseort, med den påföljd, att den misshandlade dog under wägen. Då saken kom för rätta, och begge de anklagade woro rika, hade de genom mutor till rätten och domare wetat att gifwa den en sådan dager, att de säkerligen blifwit frikända, om icke kejsar Alexander misstänkt att allt ej gått rätt till och befallt en ny sträng undersökning, hwilken hade till påföljd, att de mistade rang och adelskap, blefwo förwiste till Tobolsk, och ålades att i stadens förnämsta kyrka tre gånger dagligen göra offentlig bot, hwilken bestod i att ett wisst antal gånger knäfalla för altaret, göra de brukliga korstecknen med tre fingrar framför pannan och bröstet, kyssa golfwet, widröra det med pannan och läsa wissa böner. Alabieff kunde ej förmå sin stolta rygg till dessa krökningar, och medan wi uppehöllo oss i Tobolsk, kom det befallning från synoden i Moskwa, att han skulle insättas i ett kloster, på det munkarne skulle kunna hafwa tillsyn öfwer hans botöfningar; men icke heller dertill wille han beqwäma sig. De familjer, som öppnat för honom sina hus, fingo af generalguvernören en allwarlig tillrättawisning. Då wi en gång talade om denna sak, sade Schatiloff till mig: ”Jag kan icke förstå, hwarföre min swåger icke will beqwäma sig till dessa bugningar; det är ju en helsosam motion, hwilken borde bekomma honom, som är en stark karl, särdeles wäl.” Han war en stor, kraftigt bygd karl, med ett par ögon, som en röfwarkapten, hwilket i synnerhet syntes en gång, då han för Due omtalade ett slagsmål, hwari han warit inwecklad, och hwarwid han sträckte högra armen med knuten näfwe upp i luften, och med ett fruktanswärdt ansigtsuttryck utbrast: ”Ni wet icke, herre, huru stark en ryss är!” Schatiloff besökte oss flere gånger och talade ledigt tyska, franska och engelska. En syster till Alabieff hade äfwen kommit till Tobolsk, för att wara hos brodern och swågern.

Söndagen den 26 September war enkekejsarinnan Maria Feodorownas födelsedag, och med anledning deraf war hela Tobolsk i rörelse; droschkor, kalescher, med herrar i uniform och med trekantiga hattar rullade genom gatorna; alla skyndade till generalguvernören, der också wi infunno oss, klockan 9 förmiddagen, för att gratulera. Derifrån begåfwo wi oss till domkyrkan (Soborr), der archieri (erkebiskopen) Ambrosius tjenstgjorde med en ofantlig ståt af guldbrokaderade prester, ljus och rökelsekar. Der höllos inga tal; ty hela gudstjensten består i ceremonier. [ 52 ]Wid ett wisst ställe under denna, måste wi jemte hela den öfriga församlingen knäfalla på golfwet. Efter slutad ceremoni gick generalguvernören jemte alla embets- och tjenstemän, till hwilka äfwen wi slöto oss, till erkebiskopens bostad, ett stort, strax inwid kyrkan beläget stenhus, för att der spisa frukost, wid hwilket tillfälle, äfwensom wid den påföljande middagen hos generalguvernören, jag samspråkade med erkebiskopen, ehuru samtalet gick beswärligt på franska och latin, i hwilka begge språk wår ömsesidiga färdighet war inskränkt.

Erman hade medfört ett paket med torkade frukter från en fru i Dorpat till hennes dotter, som war gift med en tysk doktor Fiandt i Tobolsk. Hon hade länge längtat efter sina torkade äpplen från hemmet, och så fort ryktet om wår ankomst hade utbredt sig, kom Fiandt för att afhemta dem tillika med ett bref. Följande dag besökte wi honom och hans hustru. Hon war ett litet brunögdt, spensligt fruntimmer och han en ung Berlinare. Då han och Erman woro från samma stad, men likwäl icke hade gjort bekantskap i Berlin, sökte de länge efter någon gemensam bekant i nämda stad eller i Potsdam; den enda föreningslänken war slutligen en owanligt stor hund, som begge hade märkt alltid stå i porten till ett wisst hus i Potsdam. Denna jemte andra gemensamma hågkomster, äfwensom landsmanskapet drog dem till hwarandra, så att wi ibland besökte dem. Genom nyssnämde doktor Fiandt blefwo wi äfwen bekanta med en öfwerstlöjtnant Hirsch wid ingeniörkåren och hans fru, hwilka båda familjer hade slutit sig så nära till hwarandra, att den ena icke kunde hafwa något nöje, hwari den andra icke skulle deltaga.

Hirsch war född i Mähren af katolska föräldrar; men då han kom till Petersburg och blef insatt i kadettkåren, och man hörde att han talade tyska, lät man uppfostra honom i den protestantiska läran, och i denna förblef han äfwen framdeles. I Ryssland beteckna benämningarne ryss och tysk i dagligt tal icke någon politisk utan en religiös skiljaktighet, i det den kallas ryss, som bekänner sig till grekiska kyrkan, och den tysk, som tillhör någon annan kyrka, wanligen den protestantiska, eftersom de flesta utlänningar här äro tyskar och protestanter, och de simpla ryssarna ej synnerligt bry sig om, huruledes det hänger tillsammans med personers religionsmeningar, så snart de ej tillhöra deras egen kyrka. Det händer derföre ofta här, att en så kallad tysk knappast förstår ett ord tyska. Äfwen wi räknades således bland tyskarne.

Med dessa båda familjer, som, jemte mycken wälwilja [ 53 ]och tjenstaktighet, hade ett stort behof af att umgås med likstämmiga menniskor, hwarpå här war stor brist för dem, såsom warande utlänningar, kommo wi slutligen på så förtrolig fot, att de till slut önskade se oss åtminstone en gång om dagen.

Den 5 November hyrde wi oss en ny bostad hos en jude wid namn Mendel, der wi fingo 5 rum; och då wi icke kunde erhålla middagsmat hos wår wärd, nödgades wi att hushålla för oss sjelfwa, hwarwid Gustaf fick utweckla sin skicklighet som kock.

Lifsmedlen äro här utomordentligt billiga, så att en mark oxkött kostade blott 3 och i dyra tider 5 kopek. En pappersrubel gällde då 75 öre, och då rubeln delas i 100 kopek, blir en kopek omkring 34 öre. Öfriga lifsförnödenheter kostade i förhållande derefter. Hwad man här saknar är öl; ty ölbryggeri liksom bränwinsbränning är en uteslutande rättighet för kronan, som utarrenderar den mot en betydlig afgift till några få rika personer, hwilka äro spridda öfwer hela riket. Det stod derföre icke att få, och i familjerna förstod man icke att brygga det. Kwass är en tunn syrlig dryck, som beredes genom att i en bytta slå watten på mjöl och öfwerblefna brödkanter, som derefter ställes nära ugnen, hwarest den under tidtals skeende omrörning får stå och jäsa, hwarpå det klara afhälles. Denna dryck är ganska läskande i wärmen, men en mage, som ej är wan wid denna syra, kommer lätt i olag deraf.

Till följe af detta billiga pris på lifsmedel beswärar det icke en familj om en tre eller fyra personer komma owäntadt till middagen. Hos Hirsch åto twå af de så kallade olyckliga. Den ene war en adelsman, hwars förbrytelse war, att han wid utgåendet från en kyrka i Petersburg hade gifwit ett fruntimmer (en mätress åt en minister) en örfil. Den andre war en regementsqwarmästar Menges från Pultawa, som utur regementskassan lånat penningar åt några bekanta, hwilka bedragit honom. Medan wi uppehöllo oss i Tobolsk fick han hopp om benådning till nästa år, men då bekymmer hade undergräft hans helsa, och i synnerhet hans bröst war angripet, så skulle han säkert icke winna något annat derpå, än att få dö i sin hembygd bland de sina. Då han war en bildad och angenäm man, som förstod tyska och franska, antog jag honom till wår lärare i ryska språket, hwari jag wäl kom så långt, att jag utan att rådfråga ordboken kunde läsa en tidningsartikel, eller något lättläst historiskt arbete, men aldrig kunde ernå någon färdighet i dess talande, till följe af dess olikhet med alla andra europeiska språk. Emellertid är det i en infödings mun, som har en wacker talorgan, ett [ 54 ]wälljudande språk. Då Menges war från Pultava, berättade han att derstädes fanns upprest en minneswård till hågkomst af Ryssarnes seger öfwer Carl XII, samt att gemene man der i trakten war så stolt öfwer detta segertecken, att när man frågade en bonde från den nejden, hwarifrån han war, swarade han sjelfbelåtet: ”is pod monimento” (från nejden med monumentet).

Utom hos Fiandts och Hirsch’s umgingos wi äfwen ibland hos generalpostdirektör Müller, hwilken war tysk, det will säga protestant, ehuru han talade klen tyska och föga bättre franska. Han hade titel af excellens samt war en anspråksfull och fåfäng 50 års man, hwilken war gift med en wacker ryska, med bruna wänliga ögon, som talade bra franska, men icke förstod ett ord tyska. Efter hela Tobolsks wittnesbörd war hon en engel i tålamod och fromhet; men liksom många ryska fruntimmer, war hon öfwermåttan sträng i sina andaktsöfningar, hwarmed mannen war plump nog att gyckla och kallade dem för ”dumt tyg,” hwilket naturligtwis smärtade henne. Måhända torde något dylikt uppträde hafwa föranledt, att hon fick förtidig nedkomst. Efter en barnsbörd infinner sig redan samma dag en pope (prest) wid qwinnans säng, och håller en bön, hwari han tackar Gud, för det han räddat modern utur hennes nöd, samt wälsignar och kysser derpå barn och moder. Är det deremot ett missfall, så förekommer i bönen ett ställe, hwari Gud bedes förlåta modern hennes synd, att hon dräpt sitt foster. Detta barbariska yttrande till den stackars lidande modern, som utstått så mycken kropps- och själswånda, gick henne ytterst nära; och en sådan behandling kan endast en rysk jernhelsa uthärda. Emellertid war hon efter en weckas förlopp temligen återställd. Dylika blandade äktenskap äro ofta olyckliga, i synnerhet när den ena makan är af en rå natur.

Weckan efter wår ankomst till Tobolsk hade Erman beslutat lemna oss, för att på den i Ob utfallande Irtisch-floden och derefter på förstnämde elf resa norrut till köpingen Berezow och, om möjligt, widare norrut till Obdorsk. Men då han erfor, att Ob-floden redan war belagd med swag is, måste han uppskjuta resan, till dess isen hunnit blifwa stark nog, att befaras med släda. Den 28 Oktober infann wintern sig på allwar med snö och slädföre samt 24 graders köld. Wi begynte derföre göra tillrustningar till afresan, hwarwid Hirsch ombesörjde att wi fingo wåra wagnar satta på medar. Wi läto sy oss dubbla renskinnspelsar, samt stöflar och mössor af samma skinn, hwilka sistnämde betäckte hela hufwudet och halsen, så att blott ögonen [ 55 ]och munnen woro fria. Men wädret war ännu ostadigt och föret dåligt, så att man rådde oss att ännu någon tid uppskjuta afresan, till dess wäglaget blefwe bättre.

Erman afreste först den 21 November och fick af generalguvernören en kossak till sin betjening, jemte ett fripass för en häst åt dennes släda. Sjelf åkte Erman i en så kallad Narta, en kamschatkisk hundsläda, som dock för tillfället drogs af twå hästar. Den bestod af en omkring 4 alnar lång, 2 alnar hög och något öfwer 1 aln bred lår af bräder, som både in- och utwändigt war öfwerdragen med grof filt. På midten af ena sidan war en liten dörr, hwarigenom den resande kunde krypa in; mot bakre ändan fanns på hwardera sidan ett litet fönster af marienglas. Framtill war den förenad med en liten lägre låda, hwilken tjenade till kusksäte, och hwari lifsförnödenheter samt åtskilliga instrumenter förwarades. Hela maskinen stod på en simpel släde. Den resande ligger i denna ressläda på renskinn och är beklädd med pelsar och långa skinnstöflor, som betäcka fötter och ben. Den ostiakiska renpelsen (parka) är gjord som en skjorta och slutar ofwantill i en påse, hwilken betäcker hufwudet. Den har ingen annan öppning än nedtill och en liten öppning i den påse, som betäcker hufwudet, så att ögon, näsa och mun äro fria. Den måste derföre dragas öfwer hufwudet, som en skjorta. Iklädd denna och de ludna stöflorna ser en menniska ut som en björn, hwilken rest sig på bakbenen; och för att göra denna likhet ännu fullständigare, finnes på sidorna af hufwudbetäckningen fastsydda twå örlappar af swart ludet skinn. Är kölden mycket stark, drager man utanpå denna drägt ännu en annan parka, samt ytterligare ett par renskinnsstöflar på benen, och med denna beklädning skulle man kunna trotsa en köld af 50 grader. Erman bad att han skulle få medtaga en af wåra betjenter, och då jag hade swårt att undwara tolken Gustaf, föreslog jag Nielsen; men då Erman sade sig ej kunna anwända denne, då han hwarken förstod tyska eller ryska, måste jag lemna honom Gustaf, ehuru denne yttrade lika mycken obenägenhet som Nielsen för denna beswärliga resa så högt upp mot norden midt i kalla wintern. Jag förmanade emellertid Erman allwarligt, att ej låta Gustaf under denna färd taga någon skada till sin helsa.

Då wi sålunda hade förlorat wår tolk, måste jag anskaffa en ny betjent för resan till Irkutsk, hwartill antogs en förwist snickarlärling från Kurland, wid namn Johan (Iwan) Schlau, hwilken förstod ryska och tyska och dessutom war en skicklig kock. [ 56 ]Han lagade oss dagligen ett par rätter wälsmakande mat, så att wi en dag till och med inbjödo wåra wänner Hirsch och Fiandt till en aftonmåltid, hwaribland annat framkom på bordet oäkta sköldpaddssoppa, godt win och engelsk porter.


  1. Dylika personer kallas på ryska med ett förmildrande uttryck ”Retschtschastlivni” d. w. s. olyckliga
←  Kapitel 10 Upp till början av sidan. Kapitel 12  →