Resa i Sibirien/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
XII.
Ett ryskt bröllopp. — Frieri och trolofning. — En fullwuxen judinnas dop.
En tjenstflicka hos öfwerstlöjtnant Hirsch blef under wårt wistande i Tobolsk gift med en timmerman, och derigenom kommo wi i tillfälle att blifwa bekanta med de formaliteter, som ega rum wid ett äktenskap mellan gemene man i Ryssland och Sibirien.
När en ryss af lägre klassen får lust och har förmåga att gifta sig, wänder han sig till någon gammal äktenskapsmäklerska, som kallas Swacha, det will säga ett slags brudskafferska, och som noga känner till alla stadens eller byns ogifta och giftaswuxna flickor, och anmodar henne att skaffa sig en passande hustru, hwilken har wissa uppgifna egenskaper, som han isynnerhet wärderar. Swacha tager då fram sina listor, ifall hon är skrifkunnig, eller, då detta merändels aldrig är fallet, mönstrar i sina tankar alla de flickor hon känner i staden, och namnger någon, som hon anser kunna wara efter hans önskan. Wanligtwis har han ej sett den föreslagna bruden och hon ej heller honom. Swacha infinner sig då hos flickan, berättar att ungkarlen den och den har yttrat för henne, att han hade lust att gifta sig, om han kunde finna en wacker, sträfsam och hygglig flicka; hon uppräknar hans särskildta goda egenskaper, såsom att han är nykter, arbetsam, o. s. w. och kan hon så tillägga, att han eger en samawarr (ett tekök), så lägger detta en betydande wigt i wågskålen. Ty te är Sibiriakens älsklingsdryck, och bjudes hwarje gäst, som inträder i ett wälmående hus, wid hwilken tid på dagen som helst; och detta är ett särdeles fint doftande te, som man hos oss sällan kan få maken till. När tjenstefolk antages af ett herrskap, händer icke sällan, att de betinga sig att få te ett wisst antal gånger om dagen. Att ega en samawarr är således ett tecken till en wiss grad af wälstånd och är hos en rysk bonde en lika rekommenderande egenskap, som för en dansk bondflicka, att ega en gryta, genom hwars egande hon kan hoppas få sig en man. Finner mäklerskan flickan ej alldeles obenägen att ingå på förslaget, så föranstaltar hon ett möte, t. ex. i kyrkan, hwarest de båda tillämnade makarna kunna få bese hwarandra. Detta är frieriets första afdelning, och kallas smotrenië eller beskådandet. Swacha förer dem tillsamman och föreställer dem för hwarandra; men ofta tala de icke ett ord, emedan förlägenheten betager dem målet. De betrakta hwarandra blott och skiljas derpå åt; och deraf har denna handling fått sitt namn. Finna de nu ej alldeles afsmak för hwarandra, och isynnerhet om friaren tycker att flickan ser bra ut, så beder han mäklerskan fortsätta underhandlingen, hwarpå hon går fram och åter mellan begge och upphöjer ömsesidigt deras goda egenskaper. Lyckas detta någorlunda, så tillwägabringas ett litet samqwäm hos den enas eller andras familj, dit begge inbjudas tillika med andra främmande, för att nogare kunna betrakta och om möjligt tala med hwarandra. Detta är frieriets andra afdelning och kallas svidanie eller återseendet. Är friaren ej en riktig stock, så söker han att här göra sig så älskwärd som möjligt; ofta kommer han likwäl icke längre än till några få ord, oaktadt alla swachas bemödanden att få prat och skratt i gång. Swacha fortsätter nu härefter sin mäkling och söker förmå flickan till att bestämma sig. Genomdrifwes nu detta antingen genom hennes eller flickans familjs öfwertalningar, så gifwer flickan sin hand antingen åt swacha eller omedelbart till friaren sjelf; och denna frieriets tredje afdelning kallas rukobitië eller handslaget. Har det nu en gång kommit så långt, anses de för trolofwade, och brudens familj, eller hennes herrskap, ifall hon tjenar, gör ett litet sällskap, hwartill brudens alla qwinliga bekanta och wäninnor inbjudas. Dessa sjunga då åtskilliga wisor, dricka te och dansa litet efter sång, eller efter musik. Detta är fjerde afdelningen och kallas dévitschnik eller jungfru-aftonen, på hwilken ungmön tager afsked af sina medsystrar, för att träda i äkta ståndet. På denna afton utkammas flickans hårflätning öfwer ryggen, och blifwer ej åter flätad förrän efter bröllopet, och betäckes sedan ständigt med en mössa eller till och med afklippes. Strax derefter kommer det egentliga brölloppet eller svadba, som är femte och sista afdelningen af detta skådespel, hwilket sedermera allt efter omständigheterna blifwer ett lustspel eller ett sorgespel.
För att göra efterföljande afhandling fullt begriplig, måste jag anföra något om ryssarnes bilderdyrkan. I hwarje rum i ett ryskt hus måste finnas en Obras eller helgonbild. Den uppställes gerna i ett hörn, midt framför ingångsdörren, på något mera än en manshöjd. Det första ryssen gör, sedan han uppstigit, är att twätta händer och ansigte, hwarefter han tre gånger bugande korsar sig för denna obras. Första gången om dagen, som han inkommer i ett annat rum, ware sig i sitt eget eller i en annans hus, upprepas denna ceremoni för obrasen. Innan detta skett, öppnar han ej sin mun, och det tjenar ej att tala till honom, ty han hwarken hör eller ser förrän detta blifwit fullgjordt. Protestantiska familjer måste också hafwa en dylik helgonbild i hwardagsrummet för gemene mans skull; ty eljest blifwer ryssen förwirrad då han kommer in, och i alla hörn förgäfwes söker efter den bild, för hwilken han kan betyga sin wördnad. Det förefaller honom då, som om han inkomme i en swinstia eller till hedningar. Framför denna, eller hwar och en af dessa bilder (ty ju flere ju bättre) fastkletas en waxstapelsbit på hufwudet af en grof framskjutande spik. Hos någorlunda wälmående familjer äro dessa smala hwita waxljus prydligare, i det nedifrån uppåt en remsa af bladguld ringlar sig omkring dem; hos ännu förmögnare brinner en wacker glaslampa framför den mellersta och dyrbaraste helgonbilden. Dessa bilder anses som familjens skyddsgudar, och gå i arv från moder till dotter i många led. Hos mycket fattigt folk, isynnerhet i Sibirien, der de bildande konsterna stå på en mycket låg ståndpunkt, utgöras de blott af små gjutna messingstaflor med halfupphöjda figurer, af ungefär samma fason som en gammaldags altartafla med dörrar på. Gördelmakarne hos bönderna förfärdiga dem för några få rubler, hwarefter de inwigas af popen. På marknaden i Nischni-Nowgorod sågo wi flere stånd fulla med dylika obraser till olika priser. På de prydligare af dem äro bilderna målade på trätaflor af omkring 8 till 12 tum i fyrkant, ehuru sjelfwa målningen är betäckt med en i drifwet arbete utförd silfwer- eller förgylld messingsplåt, som föreställer helgonets drägt och hufwudgloria, omgifwen af löfwerk eller andra sirater. Blott framför ansigtet och händerna är metallskifwan genombruten, så att man der kan se målningen. Det hela omslutes af en wacker ram. Hos de rikare är glorian omgifwen med perlor och ädelstenar, och på den berömda kazánska mariäbilden äro dessa ädelstenar af ofantligt wärde. På hwarje prasdnik eller helgdag, hwaraf det i Ryssland finnes en hel mängd, tändas ljusen eller lamporna framför dessa bilder, och på de stora helgdagarna, såsom Juldagen, Påskdagen, m. m. fara i städerna poperna (det lägre presterskapet, som wanligen utgår från bondeståndet) ur hus och i hus och sjunga sitt Gospodi pomilio (Herre förbarma dig öfwer oss) för familjens husgudar, samt bestänka dem och husets inwånare med wigwatten förmedelst en qwast, som de doppa i wigwattensfatet.
På bröllopsdagen, som alltid är dagen efter jungfru-aftonen, träffas brud och brudgum först hos hans och sedan hos hennes föräldrar, för att blifwa inwigda och wälsignade. Lefwa icke deras föräldrar, få de bedja sitt husbondfolk att företräda dessas ställe. Wid det ofwananförda bröllopet föreställde öfwerste Hirsch brudens fader, och war således den, som förrättade inwigningen. En målad obras, föreställande Maria med Kristusbarnet på armen, öfwertäckt med en utskuren silfwerplåt, war uppställd på ett bord, och framför densamma brann ett waxljus. Framför detta låg ett stort hembakadt bröd, hwarpå stod ett slipadt glassaltkar fullt med fint salt. Hos fattigt folk lägges blott en näfwe groft salt ofwanpå brödet. På golfwet framför bordet låg en prydlig matta. Bruden, en högwäxt, wacker ung flicka, iklädd en brun sidenklädning, en gåfwa af fru Hirsch, med långt, brunt öfwer ryggen utkammadt hår, och en mångfärgad silkesduk bunden om hufwudet, gula saffiansskor och hwita bomullsstrumpor, inkom, beledsagad af sin moder. Hon gick långsamt fram till mattan, knäföll och gjorde sin pokorno eller wördnadsbetygelse tre gånger för obrasen. Denna wördnadsbetygelse tillgår på följande sätt: först göres korstecknet med de tre mellersta fingrarna från pannan till hjertgropen, samt från högra skuldran till den wenstra, hwarunder man tillika wördnadsfullt bugar sig; derpå nedfaller man på båda knäna, händerna sättas mot golfwet och golfwet widröres med pannan. Tre gånger upprepades detta knäfall och ödmjuka berörande af golfwet med pannan, hwarpå herr Hirsch steg fram, tog obrasen från bordet, och i det han på ryska uttalade en wälsignelse, förde han den i kors öfwer hennes hufwud. Samma rörelse upprepade han med brödet, hwarpå saltkaret stod. Bruden såg ut som ett prydt, undergifwet offerdjur. Hon hade sett sin brudgum tre gånger och derwid talat ytterst litet med honom. Hon hade länge betänkt sig och gråtit mycket, innan det kom till något beslut, men hade blifwit öfwertalad af swacha och modren. Han war henne obehaglig, och hon hade efter jungfru-aftonen tweksamt frågat fru Hirsch, hwad hon tyckte om hennes brudgum; hwarpå fru Hirsch swarade: ”Han kan ju bli rätt bra, när du blir litet närmare bekant med honom; han är wäl bara förlägen.”
Efter en timmas tid kom bud, att brudgummen war i kyrkan. En prydlig med brokiga mattor utstyrd släda emottog bruden. Framför denna åkte Hirsch’s betjent Xaver i en simplare släda med obrasen i begge händerna och brödet med saltkaret i skötet, och sist kommo wi jemte Hirschska familjen. I kyrkan stod brudgummen, iklädd en loggsliten, grå, illa passande rock, med en röd duk om halsen, ett skinntort ansigte, små ögon samt swart stripigt hår; med ett ord, han såg ut, icke blott som en timmerman, utan som en träkarl. De fördes tillsammans fram, sedan man gifwit dem hwar sitt med glitterguld utsiradt waxljus i handen. Popen höll derefter en kort messa, hwarpå han gick fram och tog deras ringar af deras fingrar och lade dem på altaret. Derefter sjöngos och lästes åter böner, hwarpå ringarne togos från altaret och omwexlades. Till slut framburos twå stora messingskronor, på hwilka popen lät brud och brudgum kyssa ett wisst ställe, hwarpå sannolikt ett krusifix war afbildadt; derpå satte han kronorna på deras hufwuden, lade tillsammans deras högra händer och förde dem sålunda under sång tre gånger rundtomkring ett litet på golfwet stående altare. Slutligen frambar popen ett krusifix af silfwer, hwilket kysstes af brud och brudgum samt alla öfriga deltagare i högtidligheten. Kronorna aftogos nu, och brudgummen körde hem till sitt med sin brud, med hwilken han dittills knappast talat tio ord. Xaver körde åter förut med obrasen, brödet och saltkaret, hwilka från denna stund woro brudens tillhörighet samt en helgedom, hwilken hon i sin ordning kunde skänka en blifwande dotter, när denna skulle gifta sig. Wid den aftonmåltid, som nu intogs i de nygiftas hus, woro alla brudens fordna medtjenare inbjudna, och uppassningen sköttes af Xaver, som isynnerhet war uppbragt på swacha, hwilken genomdrifwit partiet emedan han sjelf tyckt om bruden, men ej kunnat få henne, då han war lifegen, och en lifegen ej kan gifta sig hwarken när eller med hwem han will, utan blott när hans herre och egare befaller och med den han befaller. Då Xaver bar omkring kakorna, bjöd han derföre swacha sist, hwaröfwer hon blef stött och sade att han förtjenade en örfil. Sedan han gjort ifrån sig uppassningen, gick han derföre fram till henne, och sade att hon hade lofwat honom en örfil; men det hade hon sjelf förtjent och han wille ej längre förhålla henne den; hwarpå han gaf henne en duktig kindpust, och hon gick sin wäg blossande af harm. Hon war dessutom också ond på brudgummen, derföre att han, som hon tyckte, ej hade betalt henne tillräckligt för hennes ifriga bemödanden att stämma bruden till hans fördel.
Ett par dagar sednare besökte den unga hustrun fru Hirsch, och då denna frågade henne, huru det war med hennes man? swarade hon bedröfwad: ”Åh, af honom blir det aldrig något; swacha är förbittrad på honom, derföre att han betalt henne för litet, och hon tar målet ifrån honom.” Hon trodde att den gamla kopplerskan, för att hämnas, hade förhexat honom, så att det ej kunde blifwa något riktigt lif i honom, eller att han någonsin kunde få mål i mun. Ryssarna likna nämligen i det fallet fransmännen, att de äro mycket lifliga och pratsamma, och bruden betraktade derföre denna brist hos sin äkta hälft, som ett tecken till likgiltighet. Den simpla ryssen är lika widskeplig som okunnig, hwilket får tillskrifwas deras popers okunnighet och egennytta. Det grekiskt-katolska presterskapet förstår nämligen lika bra som det romerskt-katolska, att anwända dessa twå mäktiga häfstänger, okunnighet och widskepelse, till sina egennyttiga afsigter, och det är förmedelst samma werktyg, som sjelfherrskaren förmår till ett helt sammanhålla de olikartade delar, hwaraf hans ofantliga rike består. Men ljuset intränger omsider öfwerallt, och dess werkningar skola wäl ej heller här uteblifwa.
Hos köpmännen, som också räknas till bondeståndet, ega hwarken smotrenie eller svidanie rum, ej heller anlitas någon mäklerska; ty föräldrarna uppgöra partiet, utan att derom tillspörja barnen. Sker detta mot flickans wilja, så har hon ännu den tillflykten att kunna framför altaret säga ”nej,” när popen frågar henne om hon will hafwa den bredwid henne stående mannen till sin äkta maka. Hafwa emellertid föräldrarna någon aning derom, och äro mycket angelägna om att giftermålet skall komma till stånd, så muta de popen, för att han skall låtsa som han ej hörde brudens wägran och fortsätta wigselakten. — I Moskwa skall det wara en sed bland de lägre klasserna, att det på en wiss helgdag ordentligt hålles en flickmarknad, i det efter slutad gudstjenst alla giftaswuxna flickor uppställa sig utanför kyrkan i twå led, hwarpå giftaslystna karlar genomgå dessa och utse sig någon, som de tycka bäst om.
I grekisk-katolska kyrkan sker dopet ej, som hos oss, genom öfwerösning, utan genom fullständig neddoppning af hela kroppen under wattnet. I allmänhet är det nyfödda barn, som döpas få dagar efter födseln; saken försiggår då på följande sätt. Popen sätter det nakna barnet på sin högra hand, griper med den wenstra om barnets ansigte, så att han tillsluter det ena örat med tummen och det andra med ändan af lillfingret, tilltrycker båda ögonlocken med ändarna af pekfingret och långfingret, samt betäcker näsa och mun med flata handen, alltsammans för att hindra wattnets inträngande i barnets lungor, ögon eller öron. Barnet neddoppas derpå tre gånger i ett wattkar. Detta watten får icke uppwärmas genom konstlade medel, och kan således om wintern ofta wara nära fryspunkten. Popen inwiger det först genom att läsa böner öfwer detsamma och sedan genom att blåsa ett kors öfwer dess yta. Wid städer, i hwilkas närhet det finnes en flod eller en sjö, blifwer dessas watten inwigdt en wiss dag på wintern. Detta sker på följande sätt. Man hugger ett stort fyrkantigt hål på isen, hwarpå en stor presterlig procession, anförd af en archieri eller en archimandrit och bärande framför sig ett stort krusifix från närmaste kloster eller hufwudkyrka, begifwer sig till stället och nedsänker krusifixet i wattnet. Hwar och en af allmogen, som kan komma åt, söker nu uppfånga det watten, som rinner af detta kors, sedan det blifwit upptaget, emedan det anses som heligt och lyckobringande. Ibland kläder en eller annan af sig och hoppar i waken för att bada sig i det heliga wattnet, och finnes ett nyfödt barn i närheten, så ditföres det för att döpas i samma wak. En pope tager då det stackars barnet och doppar det på ofwan beskrifna sätt tre gånger i det med isbitar uppfyllda wattnet. Ett dylikt barn har, sedan det uppkommit ur ett sådant dop, öfwer hela kroppen en färg som en kokt kräfta. Är popen drucken, hwilket icke så sällan är fallet, kan det äfwen hända att han tappar barnet i waken.
En fullwuxen judinna skulle nu döpas här efter ryska kyrkans ritual och neddoppningen kunde nu icke ske på ofwanbeskrifna sätt, så framt man ej dertill haft en pope af en St. Kristofers storlek och styrka. Hon war förlofwad med en bundtmakare, men då en jude och en kristen i Ryssland ej få ingå äktenskap, så måste hon gå öfwer till den grekiska kyrkan. Huruledes denna ceremoni skulle gå för sig med en fullwuxen menniska, war swårt att begripa, och wi begåfwo oss derföre till kyrkan för att se gåtan löst. Det war fulla 18 till 20 grader kallt den dagen. Wid inträdet i kyrkan sågo wi ett fruntimmer stående tätt wid dörren med blottade fötter på stengolfwet, i ett hwitt bomullslintyg, som war om halsen tillknutet med ett blått sidenband, hade långa ärmar och räckte till fotknölarna. Detta war den nyomwända. Jag måste tillägga, att hwarje rysk kyrka består af twå afdelningar, en mindre winterkyrka, som är försedd med kakelugnar och kallas teplaja zerkva (warm kyrka), och en större sommarkyrka, utan dylika. Kyrkan war denna gång uppwärmd, dock war wärmen ej större, än att wi under hela ceremonien utan olägenhet behöllo wåra pelsfodrade kappor på. Kyrkan uppfylldes efterhand af nyfikna åskådare, och den stackars nyomwändas stora swarta ögon gingo med spänd skräck och förwäntan rundt omkring på den stora menniskohopen. Hon war en undersätsig och stark qwinna med swart krusigt hår och en frisk hy, samt såg rätt bra ut, ehuru hon war något för starkt bygd för att kallas wacker efter de högre klassernas mening med detta ord. Twå poper närmade sig efter en stund till henne wid kyrkodörren och begynte sin sång och sina böner, och på hwarsin sida om henne ställde sig hennes faddrar. Efter en fjerdedels timmas bön och sång, lemnades henne af hennes ena fadder ett fint musslinslintyg med ett nedåt ryggen hängande bredt rosenfärgadt sidenband, hwilket hon skulle ikläda sig sedan hon först aftagit sin tunna judiska drägt. Begge poperna ställde sig nu framför henne och gjorde sig derwid så breda som möjligt, hwarpå hon med liten hjelp lät den ena klädebonaden falla på samma gång hon pådrog den andra. Sådant låter sig ock med liten behändighet ganska wäl göra, utan att stöta anständigheten, till och med utan att hafwa ett par poper till skygglappar. Derpå wisade man henne den barmhertigheten, att skjuta ett par skor till henne. Nu förelästes henne ett slags trosbekännelse, hwilken hon eftersade, hwarpå hon framsladdrade några böner, alltsammans på gammal-slavisk dialekt, som är kyrkospråket i Ryssland. Detta, omwexlande med bön och sång, räckte wäl också en fjerdedels timma.
Uppe i koret sågs ett stort kar med watten, på hwars rand 4 smala, hwita waxljus woro fästade, och på wenstra sidan hwarom stod en pall, liksom till att klifwa upp på. Slutligen drog sig den nyomwända jemte poper och faddrar upp till koret, och alla åskadarne följde med, för att bewittna hwad som följa skulle. Den tjenstförrättande popen sjöng wid karet, och blåste i kors på wattnets yta, så att allt häntydde på en nära förestående werklig neddoppning. Derpå blefwo twå brädskärmar framburna och ställda i en halfkrets omkring karet. Innanför dessa löswäggar insläpptes utom den nyomwända äfwen poperna och de qwinliga faddrarna. Alla manliga åskådare wisades tillbaka. Då skärmarna ej slutade tätare, än att temligen stora öppningar funnos dem emellan, war det likwäl lätt för de fruntimmer, som wille göra sig omaket och gå fram, att se det mesta af hwad som föregick. Slutligen hörde wi ett sqwalpande och ett owilkorligt ljud af hu! hu! hu! samt strax derpå tre starka sqwalpningar, hwarwid wattnet i stor mängd rann öfwer golfwet. Ett par minuter sednare blefwo skärmarna borttagna, och wår judinna stod der frisk, röd och hwit som en kraftig landtros, med hyn ytterligare uppfriskad af det kalla badet, samt wattnet drypande från hår och ansigte. Lintyget war likwäl torrt, utom der det fastnat wid de mera framstående delarna af den wåta kroppen. Nu blef det åter läst och sjunget öfwer den stackars wåta, darrande qwinnan. Med en pensel, doppad i den heliga oljan, skref popen ett kors på hennes panna, på hwartdera ögat, på bröstet, så djupt ned som anständigheten tillät att blotta det, på hwardera handleden samt fotwristen. Denna smörjelse skulle sannolikt beteckna, att härmedelst skulle hennes tankar, hennes sinnen, känslor, handlingar och wandel inwigas åt Gud. Dessa sinnebildliga ceremonier woro således ganska wackra och betydelsefulla. Nu lade man slutligen en stor blå atlaskappa öfwer hennes axlar och lemnade henne skorna tillbaka, hwilket war ganska behöfligt, då det werkligen erfordrades en berghelsa, att uthärda denna långa förrättning, aldrahelst som ceremonien räckte ännu en qwart. Ett par af de närwarande fruntimren, med hwilka wi woro bekanta, sade, att hon werkligen warit i wattnet och tre gånger doppat ned hufwudet. Huruledes hon kom ut och i wattnet, och om hon werkligt doppade ned hufwudet eller det nedtrycktes af poperna, wille jag ej fråga fruntimmerna om, hwarföre jag blott kan berätta hwad jag såg och hörde, och får öfwerlemna åt läsarens inbillningskraft att fullända taflan.
| ← Kapitel 11 | Upp till början av sidan. | Kapitel 13 → |