←  Kapitel 12
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 64 ]
XIII.

Resa från Tobolsk. — Iwan Schlau. — Beswärlig resa i en sibirisk winter. — Sibiriska bönders härdighet och godmodighet. — Wistandet i Tomsk. — Beskrifning på ett sibiriskt köpmanshus.

Den 12 December 1828 besökte wi öfwerstlöjtnant Hirsch, för att taga afsked af wåra älskwärda wänner, och träffade här familjen Fiandt, samt flera af Hirsch’s dagliga gäster. Dessa goda menniskor hade blifwit så wana att nästan dagligen se oss, att wår afresa werkligen kostade på dem. Wår nye tjenare Schlau, hwilken jag redan omnämt, medföljde äfwen på denna wår färd, och ådagalade under resans lopp, att han med rätta bar namnet Schlau (slug, listig). Han fann på att kläda sig som en kossak-underofficer, i en blå rock med silfwersnören om kragen, och för att fullborda kostymen, lånade löjtnant Due honom en sabel. Sålunda utrustad, ingaf han bönderna en ofantlig wördnad och kände sig utomordentligt lycklig i sin närwarande [ 65 ]ställning. ”Früher,” sade han till Due, ”hatte ich nur ein Gott und ein Hemd; jetzt habe ich drei Hemde und bin gut gekleidet; das habe ich meinen gütigsten Herren zu danken.[1] Han wille gerna följa oss hela werlden om, tillade han; men detta lät nu icke göra sig. Som han hade warit flera år i Sibirien, kände han noga till alla förhållanden och wisste alltid att reda sig. När wi om aftonen kommo till en by och wille stanna der öfwer natten, frågade han strax efter Desätniken[2] och tillsade honom att anwisa oss bästa qwarteret i byn, hwilket wanligtwis war det rum, der domaren bodde under sina tingsresor, hwilket öfwerallt war renligt och warmt. Denna plötsliga öfwergång från sibirisk bonde till en tjenares rang, från en smutsig fårskinnspels till en med oäkta silfwergaloner prydd kossak-underofficers-uniform, från en trasig, smutsig, till tre hela och rena skjortor, från belägenheten att befallas och få prygel, till den att befalla och gifwa prygel (ty en kossak-underofficer är en betydande person bland ryska bönder), bragte i dagen en af hans mindre berömwärda sidor, i det han skröt och ljög för bönderna, så att det stod herrliga till. Löjtnant Due gjorde han till generallöjtnant, mig till Gud wet hwad. Bönderna stodo derföre med mössan i hand för honom och kallade honom Wasche Blagorodie (hans wälborenhet); för oss sprungo de som kakerlacker och kallade oss Wasche Wysoko-Blagorodie (deras högwälborenhet) eller till och med excellens. Då jag fåfängt förbjöd honom detta, hotade jag att knappa in på den penninggåfwa, som blifwit honom lofwad, och att wid hans afskedande gifwa honom ett dåligt betyg; och detta hade ändtligen åsyftad werkan.

I Ryssland spännas alltid 3 hästar i jembredd med hwarandra framför wagnen, hwarwid den starkaste sättes i gaffeln, för att styra wagnen, och de twå andra på sidorna draga i linan. Men är wagnen tung och wäglaget swårt, så spännas ytterligare flera hästar, förmedelst draglinor, framför dessa. Då det hade fallit öfwer en aln snö och wåra tunga wagnar på de grofwa medarna stöto en stor massa snö framför sig, liksom en snöplog, så spände bönderna 7 och ofta 9 hästar för wår wagn. [ 66 ]Står det nu i det respass, som man medförer, att man skall hafwa 3 hästar, så betalar man blott för ett trespann (troika), om också bönderna, till följe af det swåra wäglaget, finna det nödwändigt att spänna 9 hästar för wagnen, emedan man eljest icke skulle komma fram eller hästarna sprängas. För ett trespann betalar man i Sibirien 15 kopek för hwarje werst, alltså för 10 werst eller 1 swensk mil 150 kopek eller 1 r:dr 75 öre riksmynt. Får man nu 9 hästar i ställe för 3, så blir det blott ungefär 20 öre för milen för hwarje häst. Skjutsbonden (jämstschik) får lika litet drickspenningar som förridarne, hwilka sednare merendels äro halfwuxna pojkar. Allt detta oaktadt slogos bönderna i de långt från städerna belägna trakterna ibland om att få köra för oss; ty penningar äro här en sällsynt wara, och bonden kan om wintern ej anwända sina hästar till någonting. Hans jord framalstrar under sommaren tillräckligt med spannmål, foder och matwaror, men han kan ej föryttra dem, och kan derföre blott förtjena penningar genom körslor. Hwar och en kan odla så mycket jord han behagar och slå gräs hwar han will; derföre har hwar bonde en stor mängd hästar och nötkreatur. I Jeniseiska guvernementet funnos bönder, som hade hjordar på ända till 100 hästar. Lifsförnödenheter wärderar bonden ej det ringaste och tager aldrig betalning för hwad man deraf åtnjuter i hans hus; men will man nödwändigt på något sätt wisa sin erkänsla, så kan man lägga några kopek framför obrasen och säga att det är till waxljus, då de ej pläga säga nej.

Den 27 December ankommo wi klockan ½ 9 på aftonen till en liten stad, wid namn Kolyvan, ett par dagsresor från Tomsk, hwilken först för en 4 år sedan fått köpstadsrättigheter. Schlau sprang som wanligt till borgmästarn med wårt öppna bref, och fordrade qwarter, hwilket anwisades oss i det bästa huset i staden. Då wi körde in på gården, sågo wi redan 3 ljus uppställda på ledstången till förstuguswalen, och strax derefter kom en piga framskyndande med ett fjerde. Då wi inkommo i huset woro tre wackra rum upplåtna åt oss, med tre påtända ljus stående på hwarje bord. Wärdinnan hade flyttat ut i köket, der hon förblef hela natten, för att wi skulle få begagna alla rummen, och blott en enda gång wågade hon titta in genom en dörr. Wi hade just slutat tala om detta ståtliga emottagande och aflagt wåra renskinspelsar, men ej ännu hunnit aftaga de stora renskinsstöflarna, då en 50 års man, klädd i en uniform, som på ett håll tycktes för wid, på ett annat för [ 67 ]snäf, med blanka stöflar, en gråswart trekantig hatt och wärja wid sidan, kom inmarscherandes, gjorde en djup bugning och anmälde sig som assessor i underrätten, samt att han kom för att göra sin uppwaktning. Samtalet gick långsläpigt och med långa uppehåll, och slutligen war han så klok att taga afsked. Men knappt hade wi hunnit gläda oss öfwer att wara honom qwitt, förrän ånyo en lång figur i uniform stiger inom dörren, der han blef stående, rak som en lyktstolpe, utan att säga ett ord. Wid denna syn gingo Due och jag in i nästa rum, liksom om saken ej angått oss. Då jag emellertid stöflade fram till dörren, för att se hwad han tog sig före, hwad fick jag wäl se, om inte ännu en uniformskarl, som kröp in, en äldre man med en trekantig hatt under armen. Nu sedan de blifwit twå man starka, togo de mod till sig och marscherade in till oss, som ännu gingo i wåra renskinsstöflar, och snarare sågo ut som ett par wandrande handtwerksgesäller, än som förnämt folk, hwilka gåfwo audiens. Den äldre anmälde sig som borgmästare, den yngre, hwilken war temligen drucken, som sekreterare. Schlau blef inkallad som tolk, hwarefter ett nödtorftigt utbyte af frågor och swar widmakthölls i en half timmas tid. Uppehållen woro långa och många, och glada woro wi, när audiensen en gång ändtligen tog slut. Det är en bra brydsam belägenhet, att mottaga hedersbewisningar af främmande menniskor, hwilkas språk man ej förstår, och derföre ej förmår att på passande sätt tacka, så att det kan tyckas, som om man saknade allmän belefwenhet. Strax efter sedan de aflägsnat sig och wi wille tillstänga dörren, kom ett bud, som från stadens öfwerhet erbjöd sig att ställa en hederswakt utanför wår dörr, äfwensom en skyddswakt för wåra wagnar. Wi frånsade oss begge delarna; men det oaktadt funno wi sedan en drabant med en lång hillebard stående utanför wår dörr, och en skiltwakt wandrande på gården kring wagnarna. Dessa måtte haft en obehaglig natt; ty det war en så fruktanswärd snöyra med 20 graders köld, att wi påföljande morgon ej fingo de betingade hästarna, emedan bonden ej wågade sig ut, hwarföre wi måste wänta till middagen. Johan omtalade för oss, att de tre besökande herrarne utgjorde stadens hela embetsmanna-personal, och oaktadt han märkte, att denna hedersbewisning förorsakat oss mycket bryderi, log han i sitt hjerta, och kände sig en half aln högre än förut, wid tanken på att tjena herrar, för hwilka stadens hela magistrat gjorde sin uppwaktning.

När man anländer till en by, så är, såsom ofwanföre är nämdt, första göromålet, att skicka bud efter byfogden och låta [ 68 ]honom skaffa husrum, samt att begära wakt öfwer wagnarna. Man har nämligen här, der intet kringbygdt gårdsrum eller något wagnshus finnes, och der alltså wagnarna måste stå på öppna gatan öfwer natten, allmänt för sed, att hela byn skall answara för, att ingenting kommer bort, och för att wara säker, sätta de derföre wakt öfwer dem. Man behöfwer derföre icke taga in i rummet med sig mera, än hwad man nödwändigt behöfwer, hwilket är en stor lättnad. När nu kölden är inemot en 30 grader och deröfwer, så hafwa, efter wåra åsigter, dylika waktkarlar en swår natt; men de tyckas likwäl ej anse det så särdeles grufligt; är kölden för stark, upptända de en stockeld midt på öppna gatan, och man hörer dem om natten gå och småprata omkring elden, medan snön knarrar och sjunger under deras stöflar. För en sådan natt få de icke en gång drickspenningar, och få de ett halft stop bränwin, så äro de mycket belåtna. — Framförallt måste man beundra den sibiriska bondens berghelsa. Utanpå skjortan och de tunna lärftsbyxorna hafwa de en lamskinnspels, med ullen inåtwänd. I denna drägt trotsa de 35 till 40 graders köld. Inne i deras stugor råder en hetta, som i en bakugn, och derifrån gå de ut i den strängaste köld och in igen, utan att erfara något mehn deraf. Qwinnorna gå om wintern inne i stugan, liksom om sommaren, barfota och till öfra delen i blotta linnet. Gå de ut en längre stund, påtaga de en skinnkofta och ett par skor; men för kortare stunder gå de ut barfota och i samma drägt, som de begagna inne i stugan. På wägen till Kolyvan kommo wi en afton till ett nätt och renligt bondhus, der allting wittnade om wälmåga. Ett stort sängställe war omgifwet af rena, hwita omhängen, hwilka uppburos af smala trästänger, som woro fästade i taket. Då det ej war synnerligt warmt i stugan, gick hustrun ut för att hemta ett fång wed och lägga i ugnen. Hon war en lång, ståtlig gestalt, med ett wackert, mildt, barnsligt ansigte och såg ut att wara en 20 år gammal. Lintyget, som jag i början trodde utgjorde hennes enda betäckning, gick som wanligt högt upp i halsen (liksom judinnans, hwilken wi sågo döpas i Tobolsk) och hade långa ärmar, som räckte till handleden. Jag märkte dock efteråt, att omkring lifwet war fästad en hwit kjortel med temligen bred linning. Allt war hwitt som snö, ty det war prasdnik (helgdag). Från baksidan af kjortellinningen gick ett par hängslen öfwer axlarna och förenade sig framtill på bröstet, der de åter woro fästade wid linningen, hwilken på wisst sätt kunde betraktas som ett kort lif. När de arbeta, skjutes ärmlinningen [ 69 ]upp öfwer armbågen och de wida ärmarna hänga då dubbla som en stor pös, och nedre delen af armen är bar. Hon gjorde sig ofta ärende in till oss, för att se om ugnen och höra om wi önskade något, och war så intagande i hela sitt beteende, att det gjorde mig ondt, då wi påföljande morgon foro war wäg, att jag ej war nog mäktig språket, för att kunna tala med henne och betyga henne wår erkänsla. Äfwen wåra tjenare, som bodde inne hos familjen i hwardagsstugan, kunde ej nog prisa hennes tjenstaktighet och wänlighet. Hon gick på morgonen i ofwanbeskrifna drägt i 22 graders köld, barfotad öfwer en stor snöbetäckt gård, för att hemta wed åt oss samt några rypor ur sin matbod.

Wi påträffade under wår resa flera dylika wänliga hustrur. Sibiriakerna äro äfwen kända för att wara det wackraste folk i Ryssland, och detta är äfwen efter min erfarenhet fullkomligt sant. En frisk, jernstark, wacker, förståndig, barnsligt oskyldig och godmodig race, som ej har den ringaste anstrykning af den europeiskt-ryska bondens penningbegär, utan är gästfriheten sjelf. Hwartill skulle de också anwända penningar? De hafwa mark och utrymme nog, och jorden gifwer dem allt hwad de behöfwa till föda och kläder. De kunna ej köpa eller sälja något, då städer ej finnas på långa afstånd. Städernas förfining och förderf äro dem obekanta. De äro utomordentligt renliga, och deras stugor äro i detta ords werkliga mening skrapade; ty de skrapa golf, wäggar, fönsterkarmar och bänkar med stora knifwar, så att dessa alltjemt se ut som nya. Häraf uppkommer en omständighet, som jag på länge icke kunde förklara, nämligen, att deras bänkar, trappor o. s. w. alla hafwa wågformiga refflor twärs öfwer brädan, winkelrätt emot träfibrerna, liksom om de ej woro hyflade. Knifwen biter nämligen djupare på de mjukare ställena af trädet, och har först en reffla uppkommit, så blifwer den genom upprepad skrapning alltjemt djupare, liksom gröppena på en mycket befaren winterwäg. Orsaken hwarföre de ej hellre skura golf och möbler, är förmodligen den, att skurwattnet i den stränga winterkylan ögonblickligt skulle frysa och öfwerdraga trapporna med en isskorpa, utan att de blefwo rena; dels att hela familjen ligger i ett rum, och att den fuktighet, som skurningen måste förorsaka, skulle wara skadlig för barnen, så mycket mer, som spjellet i ugnen, hwilken blott uppeldas om morgonen, är tillstängdt under hela dagen, så att dunsterna ej kunna draga ut. Sjelfwa lysa de af renlighet. Badstuga finnes i hwarje hus, och imbaden rena icke blott huden [ 70 ]utan utpumpa genom den starka swettning, som de förorsaka, äfwen hwad som ligger innanför huden. Man ser derföre alltid rena händer, fötter och ansigten. Af ett för ett par år sedan erhållet bref från amiral Wrangel, med hwilken jag gjort bekantskap i Petersburg, finner jag, att detta oskyldighetstillstånd är så godt som förswunnet i Sibirien, sedan guldwaskningen börjat der. ”Auri sacra fames![3]

Den 28 December wid middagstiden lemnade wi Kolyvan, och hade under de närmast följande dagarna en mycket beswärlig resa, hwarunder wi, till följe af de ofantliga snömassorna, nödgades, utom flera förhästar, spänna 5 hästar i bredd för wagnen, af hwilka på ett håll den ena störtade. Skjutsbönderna skyndade genast fram, afskuro hästens ena öra, och då intet blod flöt, förklarade de den för förlorad, lossade den ur seldonen och släpade den några tiotal steg från landswägen ut i snön. Den hade knappt kullfallit och blifwit löst ur seldonen, förrän en korp redan swäfwade öfwer wagnen, och innan folket åter fått skjutsen i gång, satt roffågeln och hoppade på det ännu warma och knappt döda djuret. Detta framkallade en wemodig sinnesstämning hos mig. Stackars djur, tänkte jag, du har ärligt ansträngt dina yttersta krafter, för att befrämja ett företag, som du ej kände; så trofast sträfwar sällan en menniska efter ett mål, som hon likwäl ser och känner. Redan innan lifswärman lemnat dig, arbetar naturens upplösande hand på att utplåna hwarje spår af dig, så att aldrig någon mer skall tänka på, att du war till och hwarefter du sträfwade. Jag skall aldrig glömma dig, så länge jag ännu hyser deltagande för den sak, för hwilken du dog. Gifwe Gud, att detta wore det första och sista offer, som faller för denna sak! — Folket hade kört måttligt, och wi hade ej skyndat på dem; de förklarade också, att ingen kunde rå derför, och de togo sig ej heller synnerligt nära af saken. En dylik ung arbetsnyttig häst wärderades der till 10 r:dr. Wi betalade halfwa denna summa i skadeersättning, hwarmed egaren tycktes belåten. Följande dagen hände, att den främsta förlöparen för packwagnen snubblade, och den på densamma sittande förridaren, en 9 års gosse, störtade till marken och kom under de efterföljande hästarnas hofwar. Till en början tycktes han wara död; men efter en stund började han dock gifwa tecken till lif. Kölden war wid tillfället omkring 30 grader. Lyckligtwis kommo några bönder körande motsatta [ 71 ]wägen, hwarwid gossen insweptes i ett kläde och lades på deras släde, för att hemföras till sina föräldrar. Oaktadt detta ej förändrade det bedröfliga i saken, war jag dock glad åt, att det ej skedde för wår wagn; ty åsynen af olyckan gör ett smärtsammare intryck på sinnet, utan att dock hjelpa den lidande. Då de sibiriska hästarna äro utan skor, så hade jag det hoppet, att gossen blott war afswimmad; ty efter Johans utsago war ingen yttre skada märkbar. Hästarna äro eljest i dylika fall mycket aktsamma och göra sitt till till den fallnes räddning.

Den 31 December på aftonen ankommo wi till staden Tomsk, der wi af borgmästarn skickades till ett hus, hwarest wärden frågade efter wår rang, och önskade blifwa befriad från oss. Som bostaden dessutom war obeqwäm, så ledsagades wi till ett annat, der wärden, en köpman, undskyllde sig, derföre att hans hus war qwarter för stabsofficerare. Jag blef nu sittande en timmas tid i wagnen, medan löjtnant Due med den andra wagnen körde till polismästaren, för att få hjelp i denna förlägenhet. Slutligen blefwo wi anwisade wår bostad hos en köpman Wasilej Iwanowitsch, som hade rest till Kiachta wid kinesiska gränsen söder om Baikal-sjön för att afhemta en mängd kinesiska waror. Hans hustru, Stepanida Simonowna, som war ett mycket artigt och tjenstwilligt fruntimmer, upplät åt oss ett wackert rum och gaf wår betjent en tambur. Wårt wistande i Tomsk begynte den 1 Januari 1829 med 34 graders köld på morgonen, och de twå första dagarna förflöto under förberedelser till löjtnant Dues afresa till Narym, en liten stad, som ligger 400 werst nordwest om floden Ob. Han afreste den 3 Januari med Johan och wåra magnetiska instrumenter i en af wår wärdinna lånad povoske (släda), och jag blef ensam qwar med Nielsen. Då det i hela staden knappast fanns mer än en, som förstod tyska, och ingen enda som begrep danska, så spelade Nielsen och jag så der temligen ett par döfstummas roller. Jag tillbragte derföre mesta tiden ensam på mitt rum, dels med att uträkna de sednaste observationerna, men isynnerhet med att studera ryska, i det jag med tillhjelp af lexikon genomläste en rysk öfwersättning af Walter Scotts roman: Ivanhoe.

Efterföljande skildring kan gifwa läsaren en föreställning om det inre i en rysk borgares eller bondes hushåll. I stugan står inwid ena wäggen en bakugn, hwilken tjenar både att baka bröd och koka mat samt att uppwärma rummet. Framför ugnen är en spiselhäll och öfwer denna ett rökfång med pipa. Tidigt på morgonen lägges ett stort bål i den hwälfda ugnen, [ 72 ]och när detta är utbrunnet, rakas glöderna ut på spiselhällen; den lerkruka, hwari maten tillagas, wanligtwis fylld med watten, småskuret, rått kött och surkål, insättes i ugnen, en trälucka sättes för öppningen och spjellet skjutes för skorstenspipan. Den stora uppwärmda ugnsmassan och glöden på spiselhällen hålla nu rummet warmt till påföljande morgon. Klockan 12 middagen uttages krukan, och maten har då tillredt sig sjelf utan widare tillsyn. När bönderna komma in från kölden, ofta wåta och förfrusna, krypa de upp på ugnen och ligga der på magen och samtala med rummets öfriga inwånare. Wår wärdinna hade ett stort kök på motsatta sidan af gårdsplanen, med en engelsk jernspisel; men det oaktadt kokades maten på böndernas sätt i bakugnen. Köksgolfwet war belagdt med mattor, och bänkar och bord woro skrapade och hwita, så att Nielsen ej fick lof att skura téköket derinne, utan måste göra detta på gården. Wärdinnan hade en gång märkt, att det på gången utanför min dörr blifwit spildt några droppar watten ur tékannan, hwarwid hon genast tillsade Nielsen om att bortskrapa dem; och från denna stund blef han ålagd att alltid inbära tekannan i ett handfat, på det ett dylikt oskick ej widare måtte inträffa. Han berättade, att hon dagligen war i köket tillsammans med sitt folk, och ofta kröp upp på bakugnen, der hon låg och pratade med tjenstfolket. I stark motsats till denna enkelhet, woro hennes hwardagsrum och en stor sal med mahogni-möbler och twå stora präktiga speglar i ett enda glas, som räckte från taket ända till en aln från golfwet. Helgonbilderna woro utsirade med slipade stenar. Hon kom hwar dag flera gånger in i mitt rum, för att se till ugnen, och medförde ibland en tallrik wofflor åt mig. Wid sådana tillfällen försökte jag att tala till henne och tacka henne, och efter åtskilliga misslyckade försök, förstodo wi hwarandra till slut. Också Nielsen, hwilken gjorde tjenst som kock, och i denna sin egenskap hade mera beröring med henne, lyckades, förmodligen mera genom åtbörder än genom tal, att blifwa förstådd, oaktadt han begrep wida mindre af språket än jag. Men ryssarne hafwa, likasom fransmännen, talangen att förstå halfqwäden wisa, hwarwid deras godmodighet äfwen gör sitt till. Då hon en gång kom in i mitt rum, wisade jag henne första delen af Ivanhoe, och frågade, om hon ej wille läsa den, emedan det wore en underhållande bok; men hon sköt den ifrån sig och sade, att hon icke förstod sig på sådant, hwilket gaf mig anledning till den förmodan, att hon icke kunde läsa. Men om Stepanida war okunnig i bokliga konster, så war hon så mycket [ 73 ]mera praktiskt duglig. Den 5 Januari ankommo 6 färdskrindor, hwardera lassade med 18 stora i getskinn insydda lådor blom-te, från hennes man i Kiachta, som är ryska gränsstaden närmast den kinesiska köpingen Maidmadschin. På ett par timmars tid afsände hon hela denna karavan widare på wäg till Nischni Nowgorod. Sedan detta war werkstäldt, kom hon in till mig och skänkte mig 4 stora kinesiska äpplen (kitoiski jabloki som hon kallade dem). De sågo swarta ut och woro stelfrusna som stenar, då de anländt med tekistorna från Kiachta och således under ett par månaders tid warit utsatta för öfwer 30 graders köld. På hennes råd lade jag dem i friskt watten, och då de efter någon stunds förlopp hade förwandlat så mycket af detta element, som kunde rymmas i en stor kruka, till is, och blifwit lösgjorda från denna, wisade det sig, att det war ett slags mycket stora, owanligt söta och saftiga bergamotter, hwartill det södra Europa knappast kan frambringa maken. I hela Sibirien wäxa inga trädfrukter; icke för att ju icke sommaren är warm nog, utan emedan wintern är så sträng, att trädrötterna skadas af frosten. Alla dylika frukter måste derföre ditföras från Buchariet eller från Kina (Kitai, som ryssarne kalla landet).

Eftermiddagen den 12 Januari kom löjtnant Due tillbaka från Narym och medförde åtskilliga sällsyntheter, bland annat några zobelskinn samt twå kindtänder och en huggtand af det före syndafloden lefwande, elefantslägtet tillhörande mammuth-djuret. Kindtanden war större än en bra stor bulle och huggtanden liknar elefantens, fastän den är betydligt större. Då hela nejden ända från ural-bergen till Krasnojarsk är så stenlös, att inwånarne på hela denna sträcka, hwilken måhända är lika stor som hela Europa, knappast i hela sitt lif sett en naturlig sten, så anwända inbyggarne mellan Tomsk och Narym dessa kindtänder, hwaraf det utmed flodstränderna finnes en hel mängd, till sänken på sina fiskgarn.

Följande dagen, som war ryssarnes nyårsdag, kom en hop julbockar till wår wärdinna, som öppnade dörren till wårt rum och släppte dem in till oss, för att de skulle få beskåda wåra instrumenter. Fruntimmerna hade blott ett hwitt flor för ansigtet; ty masker finnas här icke, utom sjelfgjorda af papper. Den 15 Januari wid middagstiden sade wi wår wänliga och wälwilliga wärdinna farwäl, tackade för hennes gästfrihet, kysste henne på handen och fingo efter rysk sed i utbyte en kyss på kinden. Medan wi gjorde oss färdiga till afresan, slog hon upp dörren, som från stora salen ledde till wårt rum, och lutande hufwudet mot [ 74 ]dörrposten, betraktade hon tyst, med ett allwarligt, orörligt ansigte, måhända med en liten anstrykning af wemod, wårt bestyr med att påtaga pelsar och utanstöflar. Nielsen, hwilken här kallades André Iwanowitsch, och war den som sist lemnade rummet, räckte hon handen, och pekande på det nedsmutsade golfwet, lät hon honom förstå, att det måste undergå en grundlig skrapning, innan rummet komme i sin wanliga ordning igen. Också han war smått rörd af afresan, ty han hade warit gynnad af Stepanida och tjenstwilligt blifwit biträdd i sina sysslor af hennes folk. Han gjorde samma anmärkning, som jag hade gjort, att en allwarsam min klädde henne bäst. Då wi gingo ned till åkdonen, kastade hon en kappa på sig och sprang ut i förstugan, för att ännu en gång nicka farwäl åt oss. Wåra mammuths-tänder jemte flere andra saker qwarlemnade wi hos henne till wår återkomst.


  1. På swenska: Förut hade jag blott en Gud och en skjorta; men nu har jag tre skjortor och är bra klädd, hwarför jag har mina nådigsta herrar att tacka.
  2. Ett slags byfogde eller förman för 10 bönder.
  3. På swenska: ”Förbannade penninghunger!”
←  Kapitel 12 Upp till början av sidan. Kapitel 14  →