Resa i Sibirien/Kapitel 19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
Resa till Turuchansk. — Ostiakernas bågskjutning. — Klostret Troitzkoi.
De stora ödemarker, hwaraf norra Sibirien består, äro blott glest befolkade med kringströfwande wilda folkslag, hwilka lefwa af jagt; den westligaste delen, mellan Ural-bergen och floden Jenisei, af ostiaker; den mellersta delen, som ligger inom Jeniseiska guvernementet, af tunguser och samojeder; den stora östliga delen hufwudsakligen af jakuter. Då det i dessa nejder hwarken finnes wäg, stig eller fortskaffningsmedel, så är en resa genom norra Sibirien en rak omöjlighet, utom på de fem stora floder, som utfalla i Ishafwet, nämligen, Ob, Jenisei, Lena, Indigirka och Kolyma. Min följeslagare, dr. Erman, hade farit på floden Ob från Tobolsk till Berésow, en liten köping, belägen wid 64° nordlig bredd, eller ungefär lika långt nordligt som Skellefteå; löjtnant Due hade rest på Lena till Viluisk, en dylik köping i en öde nejd wid ungefär samma polhöjd; och jag på Jeniseisk till staden Turuchansk, som är belägen wid ungefär samma polhöjd som Torneå. Dessa tre i de oblidaste trakter och i Sibirien högst mot norden belägna bebyggda ställen begagnas som förwisningsorter för politiska förbrytare, och wi träffade alla tre, hwar och en på sitt ställe, ett par sådana olyckliga offer från den bekanta uppresningen i Petersburg år 1825 wid kejsar Nikolai tronbestigning. Ju swårare de warit inwecklade i saken, ju längre skickas de mot öster; men på dessa tre punkter gå de dock fria. De wärst komprometterade skickas till bergwerken i Nertschinsk, nära kinesiska gränsen, der de arbeta i bojor. Om en resa i ett sådant öde land är wisserligen icke stort att berätta; men då dessa nejder så sällan beresas af utländningar, och följaktligen äro föga bekanta för europeerna, will jag meddela mina små äfwentyr, hwilka åtminstone kunna tjena till wägledning för någon annan, som i en eller annan afsigt skulle föranledas att besöka dessa trakter.
Floden Jenisei flyter från staden Jeniseisk så godt som rakt mot norr, ända till dess den utfaller i Ishafwet; och utmed stränderna af denna, så wäl som af de andra mot norr rinnande elfwarna, hafwa ryska bönder nedsatt sig och uppbyggt trähus. Mellan Jeniseisk och Turuchansk, som utgör en sträcka af 92 swenska mil, funnos sålunda fem kyrkobyar, tio byar utan kyrka, samt tjugonio samlingar af winterhus (simovie). Dessa simovier bestodo af en klunga af twå till fem trähus; måhända hafwa de ursprungligen warit anlagda att tjena som tillflyktsort för resande, när de under en winterfärd på floden öfwerföllos af owäder, eller också till winterbostad för bönder, som wid denna årstid idka fiske på floden. Då jag färdades på densamma, woro de dock alla bebodda, oaktadt det war i Juli månad. Tre af dem woro så nyss anlagda, att de ännu icke fått namn. Så wäl här, som öfwer hela ryska riket, står wid början af hwarje by en hög stolpe, med en tafla på öfwersta ändan, på hwilken är anfördt, huru många hus och huru många själar byn innehåller. Med själar förstås karlar; ty qwinnorna räknas icke för själar. Resan på denna flod sker på följande sätt. Ehuru det mellan Jeniseisk och Selo Dubtscheskoie (34 mil) ej finnes några skjutsstationer, kan man dock genom friwillig öfwerenskommelse med bönderna erhålla hästar, med hwilka man wintertiden kan färdas i släda på floden; men de återstående 58 milen mellan Dubtscheskoie och Turuchansk, der inga hästar hållas, åker man efter hundar. Sommartiden måste den resande i Jeniseisk förhyra en lodka, hwarmed han dels seglar mot norr, när winden är sydlig, dels ror och flyter med strömmen, när det är lugnt. Men på återfärden mot strömmen kan man blott segla när det blåser friskt nordlig wind; är detta ej fallet, måste farkosten dragas framåt af menniskor eller djur, hwilket tillgår på följande sätt. I toppen af masten fastbindes ett långt, smalt dragtåg, wid hwars andra ända äro fastgjorda 4 eller 6 snören. Ändarna af hwart och ett af dessa snören fastgöres derefter wid något dragdjur eller en menniska, och äro dessa snören olika långa, på det de personer eller djur, som utgöra anspannet, ej skola nödgas gå bredwid hwarandra, då dragwägen ofta ej utgör mer än en smal gångstig. Norr om Dubtscheskoie måste alltså menniskor eller hundar anwändas som anspann; söder derom erhålles hästar. Härtill anwänder man wanligen 5 stycken, af hwilka de tre ställes i jembredd och de twå återstående, på hwilka en förridare sitter, framför dessa; ändarna af dragtågen fastbindas i hästarnas seldon. När menniskor äro dragare, lägger hwar karl en sele af mångdubbel näfwer, som en bred rem, rundt omkring kroppen strax nedunder armarna; och bakpå ryggen fastgöres i denna, förmedelst en liten träpinne, ändan af dragtåget, och nu wandra dessa, wanligen 6 man, i en framåtlutande ställning med raska steg, den ena bakefter den andra. Äfwen hundarna sammankopplas på detta sätt, medelst små näfwerselar, till ett anspann, hwilket är fastgjordt i dragtågets ändar. Då ingen landswäg är anlagd längs floden, så ske alla resor och transporter på denna, och när bönderna wilja från den ena byn till en annan, sker färden båtledes; men då hwar bonde håller ett par hundar, så låter han, för att spara sig beswäret att ro, isynnerhet mot strömmen, sina hundar gå för dragtåget. När han går ned till elfkanten till sin lilla båt, ser man alltid hundarna springa muntert framför honom och hoppa upp i båten, liksom skulle de till en lusttur. Det är sannt som kalmuckerna säga: ”Hunden är menniskans wän”. Och dock är ”Hund!” ”son of a bitch!” ”sukkin-syn!” (hundson), ett af de föraktligaste skällsord, som både tysken, skandinaven, engelsmannen och ryssen anwänder i sin wrede.
Då jag om aftonen den 27 Juni kom ombord på min lodka, fann jag i min skeppare Schádrin, en sina fulla sex fot lång, 55 år gammal man, hwilken för andra gången gift sig med en 26-årig hustru, i hwilken han war mycket betagen, och som han alltid kallade ”moladaja moja” (min unga hustru). I fall ett yngre fruntimmer kan finna sig belåtet med att blifwa afgudadt af en äldre, ännu kraftig och för öfrigt bra karl, så war en dylik förbindelse ingen dålig beräkning; ty då han, till följe af sin ålder, måste betrakta hennes tillgifwenhet som en nådegåfwa, för hwilken han aldrig kunde wara nog underdånig och tacksam, så kunde hon wara wiss på att alltid kunna linda honom om sina fingrar. Schádrin hade en wacker 15—16 år gammal son, wid namn Nikita[src 1], hwilken gjorde tjenst som skeppspojke; men den öfriga besättningen bestod af några, säkert icke för deras dygders skull förwista personer, hwaribland war en gammal tysk wid namn Schoppe, en ryss med uppskurna näsborrar[1], en bankrutterad köpman från Jeniseisk och ett par andra, hwilkas personliga omständigheter fallit mig ur minnet. Som en hederswakt, mer än som beskydd eller betjening, hade jag fått ett par nya kossaker med mig; ty min tolk Gustaf gaf mig all den handräckning jag behöfde; ja, han kunde till och med afläsa barometern och termometern, uppställa sextanten på sin fot och rikta kikarn på den från qwicksilfwerhorisonten återspeglade bilden af en fixstjerna, af hwilka han lärt sig igenkänna åtskilliga stjernor af första storleken, på hwilka jag ständigt gjorde iakttagelser. När jag kom ut, sedan han ställt instrumentet i ordning, frågade han derföre gerna: ”Soll ich auf Polaris einstellen, hr. Professor, oder auf Capella oder auf Wega?”[2]
Wår farkost gled med jemn fart mot norr med strömmen, men om nätterna kunde man ej få någon ro för myggen och om dagarna war hettan olidlig. Påföljande dagens eftermiddag, då jag badade i floden för att swala mig litet, war wärmen i min kabyssa 23 grader och i solen naturligtwis ännu starkare. Om natten och hela den påföljande dagen afkyldes luften af ett ihållande regn. Aftonen den 28 Juni träffade wi på en hop ostiaker — män, qwinnor och barn — hwilka warit i Jeniseisk för att aflemna sin årliga skatt, bestående af åtskilliga slags pelswerk, och nu, på en sidoflod wid namn Symm, hwilken utfaller i Jenisei, återwände till sina wildmarker. Hwar och en af deras stora och lätta med näfwer och djurskinn öfwerdragna båtar drogs af tre hundar, som nu, medan de hwilade, woro bundna wid pålar längs flodbrädden, och utmed dem sutto qwinnorna och barnen på stranden. De hade listiga, swarta, glänsande ögon, några nästan swart ansigte, samt mycket liten och smärt kroppsbyggnad. En af de medföljande qwinnorna bar en kaftan af rödt bomullstyg och sades wara hustru till den ostiak-prins, hwilken öfwerfört skatten och nu som tolk beledsagade kronofogden på hans embetsresa. För öfrigt utmärkte hon sig ej synnerligt från de öfriga, och man wisade henne ej heller någon särdeles uppmärksamhet. Ett par andra buro kaftaner af blå färg. Deras språk ljöd för mina öron som mongoliska; och blott få af dem förstodo ryska. De woro bewäpnade med bågar och buro ett wälförsedt pilkoger på ryggen. Wi bådo dem wisa oss sin färdighet i bågskjutning, hwartill de strax woro beredwilliga. Deras färdighet att skjuta både långt och säkert war alldeles märkwärdig. De uppställde på en hög sandbank en af sina båttofter, som knappt war 7 tum bred, och på 2 till 300 stegs afstånd träffade de denna måltafla med pil på pil. Bågen war högst enkel, och bestod af ett obetydligt krökt enspröte, hwilken de begagnade till stödjestaf under gåendet. I midten war den dubbel och märkligt tjockare, för att kunna hafwa den största böjlighet mot ändarna. Sprötena, hwaraf den bestod, woro hopfästade med hårdt och tätt lindadt segelgarn eller tarmsträngar. När ostiaken wille skjuta, höll han först pilens ända till ögat, sigtade längs utåt densamma, wände omkring den, samt rätade och böjde den derpå ett par gånger; derefter drog han wenstra armen utur den färgade skjortan eller kaftanen, fattade med wenstra handen bågen på midten, lade med högra handen pilens bakända mot bågsenan, som han med all makt drog tillbaka, medan wenstra armen förblef utsträckt, sigtade litet efter målet, och släppte så bågsträngen, i det han med wenstra handen stötte bågen raskt framåt för att föröka pilens hastighet. För att bågsenan, när den wid pilens afskjutande slog emot wenstra handleden, ej skulle såra denna, hade skytten omkring handleden en rem, hwarmed på handledens inre sida ett med figurer utsiradt messingsbleck eller tunn hornskifwa war fastbunden, för att mottaga slaget. Pilarne woro i bakre ändan klufna, med twenne korssnitt, hwari fjädrar woro fästade, för att styra pilens rörelser. De hade fyra olika slags pilar till olika bruk. Det ena slaget hade blott en rund träkloss på ändan, ungefär som en räddisa, och brukades blott för att skjuta ekorrar och andra små djur, på det skinnet icke måtte skadas. Djuret domnar wid stöten och nedfaller från trädet. Ett annat slag har en lång trekantig jernspets, och anwändes mot större djur, såsom harar och större fåglar. Mot de största och farligaste rofdjuren anwändas pilar, som framtill äro wäpnade med en platt, tunn och mycket skarp stålbit, ungefär i form af en mejsel och af omkring en tums bredd; och för att detta skall kunna gifwa ett ännu farligare sår, är eggen på några af dem bildad som en swalstjert, med twå tunna, utstående, skärande spetsar. Med dessa skjutas björnar, wargar, räfwar och rymmare. För att förhindra de till dessa wilda nejder förwista olyckliga från att fly, har nämligen regeringen tillåtit ostiakerna att skjuta hwilken som helst okänd person, som icke tillhör deras stam och infinner sig på deras område. I den af ryssar bebodda delen af Sibirien blir hwarje passlös person anhållen som lösdrifware och fängslad; och, i fall han anträffas i europeiska Ryssland, skickad till Sibirien. På denna wäg kunna de förwiste alltså icke rädda sig. En och annan af dessa olycklige har derföre sökt fly längs Ishafwets kuster, westerut, för att komma till Arkangel; men de hafwa då antingen omkommit af hunger och köld, blifwit sönderslitna af wilda djur eller fallit offer för ostiakernas pilar. En enda person, berättade man mig, har det lyckats att på detta sätt komma lefwande till Arkangel, på hwilken wandring han hade tillbragt ett helt år; och hade han genom all den nöd och fara han derunder utstått, wäl förtjent den benådning han fick, då hans ankomst inberättades till Petersburg.
Den 1 Juli kom en beskickning af bönder i en båt till wårt fartyg, för att öfwerlemna till mig en ansökan. De tillhörde en sekt, som kallas Upadajuschtschi, af verbet upadaju (jag faller ofwanpå något), till följe af en underlig sed, som iakttages bland dem, när en karl will tillkännagifwa, att han will lefwa tillsammans med en qwinna. Bröder och systrar kunna i denna sekt lefwa tillsammans som man och hustru, och de wilja icke weta af någon presterlig wälsignelse wid afslutandet af sin förening, utan finna sin ofwananförda ceremoni tillräcklig. Då nu ryska poperna och andra andlige motsätta sig dylika oskick, wände de sig till mig, som de antogo för en hög rysk embetsman, för att erhålla råd och bistånd. Men jag hänwisade dem till den omnämde öfwerste Maslow, hwilken af kejsaren war utsänd för att emottaga allmogens klagomål öfwer embetsmännens utsugningar och förtryck, och hwilken wäntades till Turuchansk. Ju mindre upplyst ett folk är, ju mer är det böjdt för sektwäsende. Det behöfwes blott att en någorlunda munwig, halfförryckt swärmare, eller till och med bedragare, framträder med en aldrig så enfaldig tolkning af ett bibelspråk, för att han skall finna anhängare, isynnerhet om denna nya troslära smickrar folkets lustar. Det hjelper icke att man gör detsamma uppmärksamt på dess orimlighet och oförnuft. ”Öfwer religionens mysterier,” swaras det, ”får man icke grubbla; förnuftet skall fångas och ihjälslås.” Med sådana grundsatser finnes det ingen så stor galenskap, hwartill man ju icke kan förfalla. Derföre uppstå och trifwas sekter i allmänhet bland den okunniga allmogen: såsom i Ryssland Upadajuschtschi och Storieveri; i England Puritaner; i Frankrike Socialister; i Amerika Mormoner; i Swerge läsare och i Norge Haugianare, samt på sednaste tiden bland lapparne swärmare, som försöka att skaffa sig anhängare förmedelst mord och brand.
På denna resa led jag mycket af sömnlöshet, som förorsakades dels af den starka wärmen, dels af de tallösa myggswärmar, hwaraf wi ständigt woro beswärade. Ingen, som ej sjelf har besökt sådana trakter, kan göra sig en föreställning om hwilken förskräcklig landsplåga dessa insekter äro. När man gick på strandbrädden, och isynnerhet om man wågade närma sig en liten buskskog på något afstånd från flodbrädden, blef man omgifwen af en så tät swärm, att man tyckte sig gå i en tjock dimma eller rök, och myggen med andedrägten inträngde i näsborrarna eller munnen. Wid en sådan liten utflykt höll jag en gång på att nästan qwäfwas af dessa plågoandar, och måste i ångsten i starkaste språng fly till strandkanten, der myggens antal war ringare, till följe af ett litet luftdrag och någon större swalka. Wid sådana tillfällen skyddade jag mig eljest temligen medelst handskar samt med den myggmask, som jag fått till skänks af assessor Komlevsky. Om natten lade jag mig fullt påklädd med min myggmask öfwer hufwudet; men då hårduken icke war nog styf att stå fullkomligt ut från ansigtet, utan sjönk ned på nässpetsen, så satte myggorna sig på detta ställe och stungo min näsa så, att den om morgonen war alldeles röd och uppswälld. Då jag wid ett annat tillfälle erfor en olidlig hetta och klåda på ofwandelen af fötterna, oaktadt dessa woro skyddade af tunna, ryska saffiansstöflar, så undersökte jag orsaken, och fann till min förwåning båda fötterna prydda med ett i rosetter fasoneradt brodermönster, en noggrann afteckning af alla de rosetter, som funnos utsydda på ofwanlädret af mina morgonstöflar. Dessas ofwanläder och skaft bestodo nämligen af röda, gröna och gula saffianslappar, hwilka äro utskurna i olika rosetter samt hopsydda med silke, och genom hwart och ett af dessa nålstygn hade myggorna stuckit sina sugrör.
Den 6 Juli på eftermiddagen ankommo wi till klostret Troitzkoi, en ansenlig, hwit stenbyggnad med ett wackert torn, beläget på en brant höjd wid nedre Tunguser-floden, som från östra Tunguser-landet faller ut i floden Jenisei, något söder om Turuchansk. I ett kapell på klostergården besåg jag en grafhäll af gjutjern, öfwer en munk Tichon (Tycho), hwilken föranledt klostrets uppbyggande, genom att sjelf från Jeniseisk ditsläpa allt det dertill erforderliga timret. På grafhällen står den jernsele, som han wid detta arbete iklädde sig. Tycho blef sedan abbot och efter döden upphöjd till helgon. Angående en annan grafwård i samma kapell öfwer en handelsbetjent, wid namn Wasilej Mutschennik, afgafs följande berättelse. Han hade af sin husbonde blifwit skickad med spannmål från Jeniseisk till dennes magasin i Turuchansk. Wasilej hade derwid en dag tillstängt magasinet och rest till Troitzkoi för att biwista gudstjensten. Under tiden kommer köpmannen från Jeniseisk, och finner magasinet upppbrutet samt warorna bortstulna. Han skickar bud till Wasilej, att denne genast skall infinna sig, men Wasilej swarar, att han först will höra gudstjensten till slut, och detta swar bringar husbonden på den tron, att betjenten är medwetande af stölden. Då denne slutligen kommer, slår han honom för att få honom att bekänna, och då han fortfar att bedyra sin oskuld, misshandlar han honom så länge tills han dör, och kastar den döda kroppen ut i ett moras. Nu får Tycho höra att man wid solnedgången sett ett kors höja sig ur kärret, äfwensom att man sett andra under, och öfwertygas derigenom om, att Wasilej oskyldig dött martyrdöden för religionens skull. Han går dit, finner den döda kroppen, släpar den till klostret och begrafwer den i inwigd jord. Nu tillägger munksägnen, att då ryktet om dessa under kom till Moskwa, befalldes erkebiskopen i Tobolsk att resa upp till Turuchansk, för att undersöka saken. Det war wid wintertiden och erkebiskopen wille köra kortaste wägen genom de af ostiakerna bebodda wildmarkerna. Då han emellertid efter flere weckors åkning hade lidit så mycket af kölden, att han fruktade sig skola komma att tillsätta lifwet, beslöt han att wända om. Men då han lät wända slädan mot sydwest, wred hans hufwud sig om som en kompassnål på sitt stift, så att ansigtet blef wändt mot nordost, eller åt klostret Troitzkoi; men då han wände slädan mot nordost, kom hufwudet i sin rätta ställning igen. Sedan han tre gånger upprepat detta försök och alltid med samma påföljd, insåg han att det war Guds oföränderliga wilja, att han skulle fortsätta resan. Wasilej Mutschennik blef derpå förklarad för helgon. På hans grafhäll står, att det nya klostrets byggnad fullbordades år 1671.
- ↑ På förwiste brottslingar uppskäras näsborrarne på ömse sidor, i det ett kilformigt stycke bortklippes.
- ↑ ”Skall jag ställa kikarn på Polstjernan, hr. professor, eller på Capella eller på Wega?”
Wikisource-anmärkningar
redigera- ↑ Originalet har 'Nitika'. Ändrat av Wikisources korrekturläsare efter sid 280 i den norska upplagan.
| ← Kapitel 18 | Upp till början av sidan. | Kapitel 20 → |