Resa i Sibirien/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
XXI.
Krasnojarsk. — Dues ditkomst. — Murawieff Apostel i Vilnisk. — Tomsk. — Baron Wrangel med fru.
Enligt aftal med Due war Krasnojarsk bestämdt till mötesställe, när han återwände från sin resa längs Jenafloden till Jakutzk. Från Irkutzk hade jag fått bref från honom att han anländt dit och med första skulle begifwa sig på wägen. Jag reste derföre till Krasnojarsk, dit jag anlände den 8 Augusti. Ibland andra bekanta från mitt föregående wistande derstädes, hade jag äfwen ett besök af den ryske skalden Petrow, som lemnat åtskilliga bidrag till en der utgifwen kalender.
Den 25 Augusti ankom löjtnant Due med Nielsen. Han berättade att han från Jakutzk hade rest till köpingen Werchne-Vilnisk, för att komma den sibiriska magnetpolen så nära som möjligt. Genast efter sin ditkomst, som war om eftermiddagen den 1 Maj, hade han erhållit en på franska skrifwen biljett från den olycklige Murawieff Apostel, som hade deltagit i 1825 års uppresning. Hans broder, som äfwen deltagit deri, hade blifwit hängd, och han sjelf förwisad till Vilnisk, der han nu hade lefwat i 3 år i en Jakuter-jurte, alldeles skild från allt menskligt umgänge. Han war en kusin till den wälwillige polismästaren i Irkutzk, Alexander Murawieff. Han frågade Due, om han wille besöka en olycklig man, hwilken stod under polisens ständiga uppsigt, och således icke wågade lemna sin usla bostad. Due gick genast till honom, och den olycklige skildrade för honom sitt hela elände under dessa tre år, så att Due icke lemnade honom förrän klockan 2 om natten. Han sade, att han hade talat mer på dessa få timmar, än på hela de tre år han lefwat der. Följden war, att han dagen derpå war så hes af det långa och ifriga talandet, att Due med möda kunde förstå honom. Han skänkte Due en fransk bok, och då Due frågade om orsaken till hwarföre bandet på denna och alla hans öfriga franska böcker war afrifwet, gaf han följande förklaring derpå. De förwistes familjer hade icke rättighet att skicka de olycklige mer än några få hundra rubler årligen. Då dessa woro otillräckliga till hans lifsuppehälle, hade hans familj påfunnit följande medel för att afhjelpa hans behof. Man skickade honom böcker inbundna i tjocka pappband; i den ena permen war utskuren en fyrkantig ruta, så stor som en 100-rubel-sedel, hwari inlades ett antal dylika sedlar, hwarpå rutan in- och utwändigt betäcktes med en tunnare pappskifwa och på begge sidor öfwerklistrades med papper så nätt, att ingen kunde märka det. På denna perm war på insidan satt ett litet kors med blyerts, som tillkännagaf hwarest skatten låg. De medföljande brefwen lästes af polisen, innan de lemnades till honom, och böckerna undersöktes; men ingen anade att böckerna innehöllo kontraband. Emellertid hade detta långa intressanta samtal den olyckliga påföljden, att då Due om natten återwände till sitt qwarter, glömde han att uppdraga sin kronometer[1], hwarigenom bestämmandet af längdskilnaden mellan Vilnisk och Jakutzk ej då kunde werkställas, utan först wid hans återkomst till Jakutzk, och då endast genom en längre följd af iakttagelser öfwer urets gång, samt ändock med mindre säkerhet, än om denna glömska ej inträffat.
Till följe af ministern Speranskis råd hade wi beslutat att på återresan från Tomsk taga en sydligare wäg öfwer kolywanska bergwerket inemot kinesiska gränsen och derpå följa de så kallade kirgisiska linierna till Orenburg och Astrakan. Den 3 September afreste wi från Krasnojarsk och anlände den 10:de till Tomsk, der wi besökte wår förra wärdinna Stepanida Simonowna och afhemtade wåra hos henne qwarlemnade saker. Det war oss särdeles angenämt att komma på bekanta ställen, som påminde oss om att wi nu woro på hemwägen.
Den 17 September hade jag den glädjen att här återse en bekant från Petersburg, örlogskapten (numera amiral) Wrangel. Man hade nämligen berättat att till Tomsk anländt ett par engelska sjöofficerare, och han förmodade att det war den bekante kapten John Ross, som under flere år med sitt fartyg legat infrusen i Ishafwet, och som måhända hade genomwandrat norra Amerika, för att genom Sibirien återwända till England. I wår bostad hade han träffat Gustaf, som underrättat honom att det war hans norska bekanta från Petersburg. Jag besökte honom och fick höra att han war satt till guvernör öfwer ryska kolonien Sitka på nordwestra kusten af Amerika. Han hade för 3 månader sedan gift sig med ett wackert, ungt fruntimmer från Reval, en fröken Elisa de Roussillon. I det han föreställde mig för sin älskwärda fru, som knappast war öfwer 17 år, sade han: ”Har ser du nu det sista spåret af europeisk civilisation, hwilken wi hädanefter måste afstå ifrån.” Jag yttrade mitt bekymmer, huru en så späd warelse skulle kunna uthärda denna beswärliga resa; men hon hade godt mod och wid den åldern kan man utstå bra mycket både till kropp och själ. För ett nygift par war det emellertid beswärliga smekmånadsdagar. Sedan jag druckit te hos dem, återwände jag hem till mig klockan 10 på aftonen, särdeles upprymd af det intressanta samtalet med ett ungt lyckligt par, som för ett par weckor sedan war kommet från Europa.
Då jag har kommit att omnämna detta par, kan jag icke afhålla mig ifrån att i korthet meddela deras sednare öden. På en resa till Tyskland år 1839, såg jag i Göteborg komma ombord på norska ångfartyget en wacker medelålders man, som bar en nattsäck i handen, hwarpå stod namnet Roussillon. Jag hörde att han talade tyska till ett swenskt fruntimmer, och sade honom att jag år 1829 i Tomsk hade träffat en baron Wrangel, hwilken war utnämd till guvernör öfwer den rysk-amerikanska kolonien Ny-Arkangel, och som då nyligen gift sig med en fröken Roussillon. ”Ah, det war min dotter!” utbrast han, ”och då är det förmodligen prof. Hansteen, som jag har den äran att tala med. Jag har just nyss slutat ett bref till min dotter; men skall nu gå ned och öppna det igen, samt omtala för henne detta owäntade möte.” Han berättade, att då Wrangel hade warit ett år i Sitka, hade wildarne gjort ett anfall på fästet och mördat en del af besättningen, och det war med knapp nöd, som Wrangel och hans fru hade räddat lifwet. Han hade derföre beslutat återwända till fäderneslandet; men måste på åsnor färdas genom de trånga, nästan otillgängliga passen i westra bergskedjan, och kom först efter flera månaders beswärlig färd slutligen till Boston. Af ryska konsuln på stället erfor hon, att ett fartyg skulle om ett par timmar afgå till Havre, och i fall hon kunde hinna blifwa resfärdig till denna tid, kunde hon dermed komma till Frankrike. Då hon af bref från hemmet blifwit underrättad om, att hennes syster, som längtade efter att få träffa henne, hade blifwit gift med en embetsman, som skulle tillträda en befattning i södra Ryssland, och dagen till hans afresa från Petersburg war bestämd, måste hon anträda denna brådstörtade resa, utan att få hwila ut efter de utståndna beswärligheterna. Ankommen till Havre blef hon underrättad om, att skepp der låg segelfärdigt, för att om 12 timmar afgå till Petersburg. Hon måste således i hast bereda sig på en ny sjöresa. Till Petersburg anlände hon dock först dagen efter den till systerns afresa bestämda tiden. Men denna hade, i hopp att möjligen få återse sin kära syster, efter hennes utståndna faror och beswärligheter, öfwertalat sin man, att wänta blott en dag till. Således uppfylldes, emot all förwäntan, begges önskningar. Från baron Wrangel har jag några år sednare haft bref, hwari han omtalar sin swärfaders berättelse om sammanträffandet med mig på ångbåten och skildrar sitt lyckliga äktenskapliga lif. Han bor nu på sitt gods i Estland.
Efter ett par weckors wistande i Tomsk reste wi söderut och anlände den 26 September till Bornaul, der wi uppehöllo oss i fyra dagar, och fortsatte sedan resan till Kolywanska bergwerket Zmeīnogorsk (på tyska: Schlangenberg). Här erhålles en hel mängd silfwer, och wi sågo i smälthyttan stora runda silfwertakor af 1 ½ aln i diameter, och som det erfordrades 2 man för att lyfta. Hos direktören woro wi bjudna på middag, och då jag wid middagsbordet yttrade, att öfwerste Maslov snart skulle komma hit, hade detta en så skräckinjagande werkan på en af werkets tjenstemän, att hans mage kom i oordning och han måste lemna bordet. Wi besökte också, i sällskap med en ung doktor Bunge, som nu är botanisk professor i Dorpat, ett i närheten beläget betydligt porfyrbrott, hwarest de wackraste konstsaker förarbetas, såsom vaser af betydligt större dimensioner, än Carl Johans berömda stora porfyrvas från Elfdalen i Swerge, som pryder parken wid Rosendals wackra lustslott. En dylik ofantlig porfyrvas blef med otrolig swårighet och stora omkostnader förd till Petersburg och der uppställd. Direktören skänkte mig ett par wackra brefpressar, den ena af porfyr, den andra af droppsten.
- ↑ Ett slags fickur med utmärkt säker gång, som begagnas wid bestämmandet af en orts östliga eller westliga läge om en annan
| ← Kapitel 20 | Upp till början av sidan. | Kapitel 22 → |