Rida ranka
|
| Se även: Sången Rida, rida ranka |
Jag vet en saga, som alla känner, och ingen kan gissa vad den betyder: en visa är det, som alla sjunger, och ingen sjunger den visan slut. Den sjöng min mormor, när hon var liten, den hörde farfar när han var gosse; i går ännu sjöng vår gamla Dora samma visa för en två års pojke. Och när hon sjöng, red den lille gossen på hennes knä, som en man i sadeln, och hästen sprang och kom inte ur fläcken, och ryttarn red och kom aldrig fram. Men visan var en visa från gamla tider: än var den lustig, än var den sorgsen, än var det svärdsklang i dess toner, än var det joller av barnaröst. Och hur det var, blev jag vek om hjärtat; ju mer jag hörde, dess mer jag lyddes; jag tog om halsen vår gamla Dora, bad henne sjunga den visan om. Då smålog Dora: det är väl mera, det är väl mera än ton, som sjunger, det är väl mera än barn, som jollrar; förgångna tider bo därinunder; och vill du höra, nog kan jag sjunga; giv akt, nu börjar min sång igen:
Rida, rida ranka...
Det var en gång för mer än femhundra år sedan en liten kungason. Han hette Håkan och var åtta år gammal, vacker och ljuslätt, med de mildaste blå ögon och mjuka kinder, röda som äpplen. Hans fader, konung Magnus rådde över allt Sveriges rike och Finland, med berg och skogar, sjöar och hav, städer och byar; hade många skepp och tappra krigshärar, stolta riddare, blanka svärd, stridshästar, bågar, lansar och blänkande rustningar. Där fanns också många höga fruar och väna tärnor i konungens hov; men skönare och stoltare än någon annan var konungens gemål, drottning Blanca, den lille prins Håkans moder. Hon satt en dag i sitt purpurklädda gemak i kungaborgen och höll den lille prinsen i sin famn. Han red på hennes knä, som barn brukar, och då sjöng den sköna drottningen:
Rida, rida ranka, hästen heter Blanca...
Det var ju vackert av en så stolt drottning att vilja vara häst åt sin allara käraste lille son.
Prinsen tyckte om att rida. Han hade ofta med förtjusning sett riddare och svenner styra sina frustande springare på borggården och ila ut genom porten i gnistrande galopp. Han hade sommaren förut suttit i högsätet bredvid sin moder, när det stora tornerspelet hölls ute på gärdet. Där hade grevar och hertigar ridit emot varandra med långa lansar... trumpeterna smattrade, fjäderbuskarna vajade, hästarna gnäggade, och i moln av damm tumlade riddarna om varandra på det vida, med fanor beprydda fältet. Detta kunde prins Håkan inte glömma; han hade så ofta drömt, att också han en dag skulle sitta i sadeln med svärd, harnesk och sporrar, som andra kungasöner. O, vad han då skulle rida, och långt, långt skulle det gå, världen omkring, till bragder och äventyr! Därför började hans vackra ögon glimma när han nu red på sin moders knä och när modern sjöng:
Rida, rida ranka, hästen heter Blanca;
frågade gossen på sitt barnsliga språk:
Vart ska vi ria?
Det var en fråga! Kanske väntade han, att modern skulle svara: bort till tornerspelet, eller bort till det heliga landet, dit så mången tapper hjälte ridit förut, fastän få kommit tillbaka. Eller var det hans mening att rida bort till Finlands djupa skogar, där hans farfars farfar, den store Birger Jarl, fordom hade kämpat mot troll och hedningar? Men hans moder drottningen hade andra tankar; hon var en klok drottning, hon tänkte på hur den lille prinsen en dag skulle vinna nya riken och länder utan svärdshugg. Därför när gossen frågade:
Vart ska vi ria?
böjde modern hans lilla huvud bakåt, kysste honom sjöng:
Ria bort och fria till en liten pia.
Det fanns en liten pia, som drottningen tänkte på, och hon låg ännu i vaggan. Men hon var väl en brud att tänka på, ty hon var inte blott en kungadotter, utan även arvtagerska till ett mäktigt rike. Detta visste drottningen, men inte den lille prinsen. Och när hans moder sjöng:
Ria bort och fria till en liten pia
frågade gossen:
Vad skall hon heta?
Ja, detta var nu en stor hemlighet. Drottningen hade inte för allt i världen velat yppa det för någon kammarfru, någon munk eller riddare, inte ens för konungen sin gemål. Ty hennes planer gällde ingenting mindre än ett kungarike, och sådant får man inte yppa för alla skvalleraktiga tungor. Det kunde nog ändå bli svårt att vinna en sådan brud; där skulle visst inte saknas friare från öster och väster. Men när prinsen så oskyldigt frågade:
Vad skall hon heta?
kunde drottningen inte motstå sitt modershjärta? utan böjde prinsens lockiga huvud ned i sitt sköte, tog med båda händerna om hans ögon och viskade:
Jungfru Margareta.
Så var det. Jungfru Margareta var den danske konungen Valdemars dotter och tronarvinge. Henne skulle prins Håkan en dag vinna till brud och med henne Danmarks rike. Denna framtidstanke ville den kloka drottning Blanca liksom sjunga in i gossens hjärta, medan han ännu var liten, för att han skulle utföra den, när han blev stor. Prins Håkan skulle en dag bära alla Sveriges, Norges och Danmarks kronor på sitt huvud. Därför kysste hon gossen än en gång och viskade än en gång till hälften på skämt och till hälften på allvar:
Jungfru Margareta!
I detsamma kom konung Magnus in i drottningens frustuga, och efter honom följde två kammarjungfrur, som uppvaktade drottningen. Konungen älskade vackra visor, och det var hans lust att höra drottningen sjunga. Därför, när han utanför hörde sången, men inte orden, frågade han vad det var, som drottningen sjöng.
Drottning Blanca hade, som sagt, ingen lust att yppa sina framtidsplaner för konungen, som var föga tystlåten, och än mindre för kammarfruarna. Hon svarade, att det endast var barnjoller, som hon sjöng för sin lille son. - Sjung om det en gång till, sade konungen. Jag tycker det var en vacker visa. - Det är en liten tokvisa, sade drottningen. Den handlar om en ung riddares frieri till en hovfröken, och det gick bra i början, men till slut gick det illa. Vill eders majestät höra fortsättningen? - Ja, sjung! sade konungen. Drottningen sjöng:
När han kom till kungens gård, så var där ingen hemma, bara en gammal gumma..
- Det måste ha varit bra förargligt för den unge riddaren, inföll konungen. Nå, vad gjorde den gamla draken, som vaktade gården?
- Satt i vrå, tugga blår och lärde sin dotter spinna.
- Jaså, där fanns ändå en flicka hemma. Nå, vidare; hur gick det sedan? frågade konungen.
- Spinn, spinn, dotter min! I morgon kommer fästman din.
Konung Magnus skrattade. - Ser man på! Gumman ville muntra upp sin dotter, så att arbetet inte skulle bli för tråkigt. Hur var det sedan?
- Dottern, hon spann, och tårarna rann...
- Stackars liten !
Men aldrig kom den fästman fram...
- Det var ju mycket ömt och rörande, sade konungen. Jaså, han kom aldrig fram?
Förrän på andra året, med guldband i håret...
- Jag kunde tro det, sade konungen. Annars hade det varit för bedrövligt. Nå, det var således som det skulle vara. Den unge riddaren fick sin hjärtanskär?
Men ingen mänska förstår'et,
sjöng drottningen och därmed var visan slut. - Vad menar du med det, min allrakäraste drottning? frågade konungen. Jag tycker, att visan var mycket klar och begriplig. - Min herre och konung, svarade drottning Blanca, det är vanligen så i visor, att det är någonting, som man får gissa på. Och det är just det fina i saken. - Jaså! sade konungen. Liksom man inte skulle förstå, att det blev ett fint bröllop. Tack för visan; den var riktigt glad. Och nu skall jag taga min lille Håkan med mig. Han skall nu få lära sig att rida på andra hästar, än sin moders knä. Vill du komma med mig till stallet, lille vän? - Ja visst, sade gossen. Med ett hopp var han i sin faders famn och glömde så både jungfru Margareta och hela visan.
Under tiden växte jungru Margareta upp, konung Valdemars dotter, i sin faders gård i Danmark och blev en liten klok prinsessa med kvicka mörka ögon och glatt sinnelag. När hon var sex år gammal, hade hon redan många friare, som väl tänkte mera på Danmarks krona, än på den lilla prinsessan. Det, som förr varit en hemlighet, var det inte längre, ty riddare och rådsherrar red nu från den svenska kungaborgen till den danska för att underhandla om en förening mellan de två kungabarnen. Förlovningen var en gång avgjord, så åter uppslagen, så åter avgjord. Vid tio år visste knappt jungfru Margareta själv, om hon var förlovad eller inte; de höga herrarna brydde sig inte om att fråga fullvuxna fästmör, än mindre ett barn. Det roade lilla jungfru Margareta att vara så eftersökt, men ännu roligare tyckte hon det var att rycka gamla rådsherrar i skägget, när de kom till hennes fader i friarärenden. Och då fick prinsessan ris av sin stränga hovmästarinna, fru Märta; ty den tiden hände det att prinsar och prinsessor fick ris, när de hade odygd för sig.
Jungfru Margareta var elva år gammal, när hon en vacker sommarmorgon gick ut med sin barndomsvän, Ingegerd Knutsdotter, för att leka i parken vid sin faders borg, och den låg vid havsstranden. Vita segel syntes ute på sjön, och de båda barnen kastade smörgås i vattnet med flata stenar. - Nu skall vi leka, sade jungfru Margareta, att jag kastar en sten för var och en av mina friare, och den, som tar de flesta smörgåsarna, honom tar jag. - Det blir många stenar, sade jungfru Ingegerd. Jag önskar, att prins Håkan av Sverige och Norge får de flesta smörgåsarna. - Vi får allt se hur snäll han är, sade prinsessan och skrattade. Nu kastar jag greven av Mecklenburg. Pang, han plumsade strax, han får genast korgen. Vem har vi sedan? - Markgreven av Brandenburg. - Pang! Markgreven av Brandenburg tog en smörgås; av det blir jag inte mätt. Vem har vi sedan? - Hertigen av Holstein. - Låt gå för hertigen med hans röda hår. Pang, tre smörgåsar! Jag får tänka på att bli hertiginna. Vem har vi sedan? - Greven av Flandern. - Pang! Flandern gick till botten. Vem har vi mer? - Prinsen av Sachsen. - Han, som har halva näsan kluven av ett svärdshugg? - Pang! Han tog fyra smörgåsar. Det är slut nu. Ingegerd. Ingen kan ta mer än fyra smörgåsar. - Försök ändå; kanske finns det någon mer, och Ingegerd valde en riktigt flat och passande sten. - Tro aldrig, att prins Håkan får ett lillfinger av mig, sade jungfru Margareta. Därvid skrattade hon, svängde sig om på sina höga, röda klackar och kastade stenen utan att ens se på den. Men Håkan tog sex smörgåsar. - Å! skrek båda flickorna.
I detsamma prasslade det i löven, och en ung, ståtlig riddare kom ridande in i parken, åtföljd av svenner, klädda i guld och scharlakan. Hans harnesk blänkte i solen, hans vita fjäderbuske vajade för den lätta sommarvinden. Med ett språng var han av hästen, trädde höviskt fram till de båda flickorna, böjde ett knä för jungfru Margareta och sade: - Alla käraste jungfru, jag är nu kommen över länder och hav för att bringa eder min ridderliga hyllning. Jag är prins Håkan, och med eder höge faders samtycke lägger jag Sveriges och Norges kronor för edra fötter.
Jungfru Margareta rodnade vid dessa ord, som om hon varit sexton år. Men eftersom hon endast var elva, fattade hon snart mod och sade: - Är det du, som tagit sex smörgåsar?
Prins Håkan visste i sanning inte vad han skulle svara på en så lustig fråga av sin kungliga brud; men när han såg på hennes kvicka ögon att hon inte var så dum, som hon låtsades, yttrade han: - Inte endast sex smörgåsar, ädla jungfru, utan sex kronor ville jag kunna bjuda eder, om ni täcktes tillåta mig att fästa denna ring på edert finger. Och vid dessa ord tryckte han en diamantring av oskattbart värde på brudens barnafinger.
Jungfru Margareta lät detta godvilligt ske, ty hon tyckte med rätta, att den unge prinsen var den allra vackraste brudgum hon kunde önska sig. Men så alldeles lätt ville hon inte skänka bort sig. Hon tog åter av ringen från fingret, låtsades noga betrakta den och sade: - Är det gråsten, det där? - Nej, högborna jungfru, sade prinsen, det är en diamant från Indien. - Jag önskade det vore en gråsten, så finge jag försöka min lycka en gång till, sade jungfrun. Och så svängde hon om och kastade ringen, så långt hon förmådde, ut i havet. Ser du, sade hon, den tog ingen smörgås! - Det kommer sig av, att den så ogärna skildes från edert finger, svarade prinsen, utan att låta märka någon förundran. Men, fortfor han, om ni tillåter, skall jag försöka med denna. Varpå han löste en stor guldmedalj, som han bar i riddarkedjan kring sitt harnesk, och kastade den med kraft utåt den blanka havsytan. Den tunga guldslanten gjorde hopp efter hopp, innan den slutligen försvann under vattnet, och man kunde räkna ända till åtta smörgåsar.
Då räckte jungfru Margareta prins Håkan sin hand och sade. - Du kastar inte illa, du! Nästa gång skall vi kasta med kronor.
Några veckor därefter stod prins Håkans bröllop med jungfru Margareta. Det var ett stort och präktigt bröllop, som firades i allt Danmarks rike med tornerspel, ringränningar, brunnar av vin och helstekta oxar. Men på bröllopsaftonen fick bruden ris av fru Märta, för att hon bitit brudgummen, när han ville kyssa henne.
Jungfru Margareta sändes en tid därefter med prins Håkan till Norge, för att bli dess drottning. Fru Märta och riset följde med och fortfor att basa drottningen. Detta måste ha haft en utmärkt god verkan, ty när jungfru Margareta växte till och fick mera förstånd, blev hon den klokaste och hurtigaste drottning som någonsin burit en krona i norden.
Åtta år efter bröllopet fick drottning Margareta en liten prins, som kallades Olof, han var mild och blåögd; han tyckte mycket om att rida. En dag satt prins Olof på sin moders knä, och hon sjöng för honom en dansk visa om hur riddaren Nils Ebbesen slog ihjäl bondeplågaren greve Gert. Men drottning Margaretas sång var sträv och inte så fager som drottning Blancas.
Konung Håkan kom in och hörde en stund på sången. Då kom han ihåg sin egen moders ryttarvisa, och han tog gossen på sitt knä. - Sjung du, sade drottningen. Det är mera järn i mig och min röst, än i dig.
Konung Håkan sjöng: Rida, rida ranka, hästen heter Blanca...
- Det var din mor, sade drottningen. - Ja, sade konungen och fortfor att sjunga.
Vart ska vi ria? Ria bort och fria till en liten pia. Vad skall hon heta? Jungfru Margareta...
- Det var jag, sade drottningen. - Jag vet inte, om du förstår resten av visan, sade konungen, ty den var sjungen för att blanda bort början:
När vi kom till kungens gård, så var där ingen hemma, bara en gammal gumma...
- Nå, det kan du hoppa över, menade drottningen. Hur var slutet?
Aldrig kom den fästman fram...
- Han kom ändå, sade drottning Margareta. - Ja, han kom ändå, sade konung Håkan.
Och så log både konungen och drottningen. Den lille prins Olof red in i världen på sin faders knä, liksom hans fader red på sin moders knä. Den visan känner ju vart barn än i dag, men inte alla veta om vilka den först blev sjungen. Den lilla gossen, som rider ranka i våra dagar, känner inte mera prins Håkan, som red bort för att fria, och den lilla flickan, som sjunger för sin docka om jungfru Margareta, vet inte längre vem visans jungfru var. Konungar, drottningar, prinsar och prinsessor dör, liksom andra, men vackra och glada visor dör inte: de rider ranka på sångens toner från släkte till släkte.