Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan. 1



Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan.
av Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år 1874. Första kammaren Bd 2 : [11 april]

Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan. 1
Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan. 2  →


[ 1 ]Föredrogs ånyo Särskilda Utskottets den 4 och 8 dennes bordlagda Utlåtande N:o 2, i anledning af väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan.


Härvid anmälde sig och yttrade:


Herr Asplund: Jag tager mig friheten att, i afseende på sättet för föredragningen af detta betänkande, hemstäla, att Kammaren måtte tillåta, att §§:na i det af Utskottet uppgjorda förslag först föredragas i ordningsföljd och derefter Utskottets hemställan i öfrigt.


Herr Reutersvärd: Innan diskussionen fortgår i denna fråga, får jag för Kammaren tillkännagifva, att genom ett förbiseende vid justeringen har en felaktighet insmugit sig i Utskottets betänkande, som jag ber att få rätta. Såsom redan i Andra Kammaren blifvit påpekadt, består oriktigheten deri, att den i Utskottets förslag icke vidrörda 16 § i 24 kap. skulle erhålla en förändrad lydelse så till vida, att den i nämnda § förekommande siffran 4 utbytes mot 5. Således skulle, i Utskottets förslag, näst efter rubriken följa:

dels ock att 2, 3, 4, 5, 6, 7, 15 och 16 §§ o. s. v. (lika med Utskottets förslag); samt näst efter 15 § införas en ny, så lydande:

16 §.

Sätter i något af de fall, som i 1, 2, 3, 5, 7, 8, 10, 11, 12, 13 eller 14 §§ sagde äro, förbrytare sig till motvärrn emot den, som egendomen eger, innehafver eller vårdar, eller emot dess folk, då någon af dem vill honom från gerningen hindra, eller af honom taga åter hvad han åtkommit, eller ock fråntager honom det, som till vedermäle af gerningen qvarhållas må; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.


Sedan öfverläggningen angående sättet för utlåtandets föredragning härefter förklarats slutad samt Herr Grefven och Talmannen yttrat, att i afseende derå hade af Herr Asplund föreslagits, att Utskottets förslag till förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i 24 Kapitlet Strafflagen skulle paragrafvis genomgås samt förordningsförslagets ingress och Utskottets hemställan derefter komma under pröfning; gjordes proposition på bifall till detta förslag och besvarades med ja.


Till följd häraf förekom nu:

§ 2.

Herr Asplund: Om den fråga inom civilrättens lagstiftningsområde, som vi nyss behandlat och afgjort, med skäl kunde sägas vara vigtig, grannlaga och svårlöst, kan i sanning icke heller nekas, att den fråga inom kriminallagstiftningens område, som vi nu gå att behandla, också är vigtig, grannlaga och svårlöst. För den, som, lika med mig, är lifligt intresserad, att denna fråga må snart och lyckligt lösas, är det glädjande att se Kammarens ledamöter i detta ögonblick [ 2 ]temligen mangrannt samlade; ty det händer ofta, när en juridisk fråga står på dagordningen, att man får höra en och annan, ja flere af Kammarens icke juridiska ledamöter säga: om den saken få juristerne tvista, den må de utreda. Om en sådan uppfattning kan var i någon mån riktig, då det gäller vissa rena lagfrågor, torde den icke få anses lämplig i en fråga, sådan som denna, der icke blott den juridiska skarpsinnigheten erfordras, utan det praktiska lifvets erfarenhet, särdeles af rättsmedvetandet i de skilda orterna, är i främsta rummet afgörande.

Det var att befara, att många af de synnerligen kinkiga frågor, som hänvisades till det Särskilda Utskottet, skulle redan inom Utskottet framkalla en ganska skarp meningsskiljaktighet, och denna fruktan har besannats, då, på sätt det föredragna betänkandet utvisar, redan i den första fråga, som Utskottet framlagt till Riksdagens afgörande, en sådan principiel meningsskiljaktighet uppstått. Vi voro inom Utskottet allmänt ense i den hufvudfrågan: är tiden inne för lagstiftningen att nu taga ett steg, för att sent omsider i lag tillämpa den teoretiskt erkända grundsatsen, att skogsåverkan, der den innefattar olofligt tillgrepp, rätteligen bör betraktas och bestraffas såsom annan tjufnad? Vi voro också ense derom, att steget icke kan på en gång uttagas; men vi blefvo oense så väl i afseende på riktningen af detta steg, som om dess utsträckning. Jag har haft betänkligheter i båda dessa hänseenden, hvilket föranledt mig till den reservation, jag afgifvit, och för hvars grunder jag anhåller att nu få redogöra.

Såsom bekant, innehålla §§ 3 och 4 af 24 kap. i nu gällande Strafflag hvad som väsendtligen hänföres till skogsåverkan. I parentes får jag nämna, att der äfven förekommer tillgrepp af gräs och gräs-torf äfvensom den särskilda art af åverkan, som blott innebär skadegörelse. Strafflagen har skilt mellan de olika graderna af åverkan så, att § 3 innefattar en svårare grad af skogsåverkan, under det § 4, som afser tillgrepp af den döda skogens alster, handlar om en mindre svår åverkan. Utskottet har sammanfört dessa båda paragrafers innehåll i den nu föredragna § 2 af sitt förslag. Derefter har Utskottet uppdelat hvarje i paragrafen beskrifven brottslighet i tre grader eller kategorier, endast skilda genom värdet och utmärkta med benämningarne stöld, snatteri och åverkan. Hvad som af denna beskrifna åverkan icke öfverstiger ett värde af 5 R:dr skulle fortfarande anses och bestraffas såsom åverkan; hvad som öfverstiger denna värdegräns skulle antingen blifva snatteri, emellan 5 och 15 R:dr, eller stöld, öfver 15 R:dr. Sålunda skulle värdet ensamt komma att afgöra brotets vanhederliga eller icke vanhederliga karakter. I folkmedvetandet torde väl icke den lilla åverkan ännu uppfattas som ett vanhederligt brott. Utskottet har icke heller ansett, att en åverkan iom gränsen af 5 R:dr skulle vara vanhederlig; men om denna gräns öfverstiges, skulle det förändra brottets karakter. Den brottslige skulle följaktligen i det ögonblick, han begår brottet, icke kunna göra för sig klart, om han gjort en vanhederlig eller icke vanhederlig handling. Det är dock nödvändigt, att lagen uttryckligen angifver objektiva kännemärken i och för karakteriserandet af skilda brott; men detta finnes icke iakttaget i Utskottets förslag, enär den der förekommande [ 3 ]objektiva beskrifningen är gemensam för alla de nämnda tre graderna eller kategorierna; utan det är genom den efteråt skeende värderingen, som det skall afgöras, huruvida brottet är åverkan eller tjufnad. enahanda brottsliga handling skulle härigenom kunna bestraffas, ena dagen eller på ena stället såsom åverkan, men andra dagen eller på andra stället såsom ett vanhederligt brott, stöld eller snatteri, ty båda dessa arter af tjufnad anses fortfarande i folkmedvetandet såsom vanhederliga, hvilket icke är förhållandet med hvarje slags åverkan. Der folkmedvetandet ej ännu vore fullt på det klara i fråga om skogstjufnadens vanhederlighet, befarar jag, att en så beskaffad lagstiftning, i stället för att reda det vaknande rättsmedvetandet, skulle förvilla detsamma; ty om den brottslige, då han tillgriper för 5 riksdalers värde, icke känner någon skam eller anser det såsom vanhederligt, huru skall han känna, att han öfverskridit det af Utskottet uppställda råmärket och begått en vanhederlig handling? Skulle han icke äfven kunna med skäl fråga, huruvida värdesiffran af 5 R:dr just är den rätta och hvarföre det skulle anses mera vanhederligt att åverka för några öre deröfver. Ty, märk väl! allt är åverkan enligt Utskottets förslag, men bestraffas under vissa värdeförhållanden såsom tjufnadsbrott. Den brottslige skulle på det viset icke få klart för sig först och främst, att han begått en vanhederlig handling, och för det andra, att någon annan är berättigad att anse den såsom sådan. Detsamma måste blifva förhållandet med hans omgifning; och detta,, mine Herrar, kan icke vara rätta sättet att klara folkmedvetandet, om hvilket man säger att det icke är fullt moget. Men något värre kunde möjligen också inträffa, eller att det resonnement, jag nyss antog att skogsåverkaren kunde föra, lätt skulle kunna utsträckas till annan tjufnad, och denna lagstiftning på sådant sätt framkalla en farlig förvirring i uppfattningen jemväl af den vanhederliga karakteren hos tjufnadsbrott i allmänhet.

Utskottet åberopar, att det, vid uppgörandet af denna värdeskilnad emellan tjufnad och åverkan, följt samma grund, som för den i lagen redan befintliga skilnaden emellan stöld och snatteri. Jag medgifver villigt, att der finnes någon likhet, men också en väsendtlig olikhet. Jag har redan antydt, att stöld och snatteri i folkmedvetandet båda af ålder haft och ännu hafva en karakter af vanheder, och det förefaller mig således icke rätt, att lagstiftningen dem emellan uppställt en skilnad, endast beroende af det tillgripnas värde. Framstående jurister inom lagstiftningens område hafva också ogillat denna konventionelt uppgjorda skilnad, och jag delar fullkomligt deras uppfattning. Derföre skulle jag redan ur denna synpunkt icke vilja på nu ifrågavarande område ytterligare införa en liknande karaktersskilnad. I allt fall har det försök, lagstiftaren gjort, att från tjufnad till mindre värde utplåna den karakter af vanheder all tjufnad af ålder haft i folkuppfattningen, ingalunda kunnat medföra den fara för rättsmedvetandets förvirring, som det af Utskottet nu förslagna försök i alldeles motsatt riktning, men med enahanda förfaringssätt, att nemligen – i afseende å förbrytelser, hvilka man af ålder icke ansett vanhederliga, men nu vill så betrakta, ehuru man ej tilltror sig taga steget [ 4 ]fullt ut, – uppställa en värdesiffra, såsom den alltför flyttbara råskilnaden mellan vanhederlig och icke vanhederlig brottslighet i väsendtligen samma gerning. Utskottets egendomliga rubrik visar, att Utskottet betraktar all i 2 § beskrifna brottslighet såsom åverkan, men den uppskattas och bestraffas såsom stöld och snatteri vid ett steg högre upp på Utskottets värdeskala. Detta synes mig vara något helt annat och i antydda hänseende ofantligt mycket farligare, än att från den mindre tjufnaden söka borttaga karakteren af vanheder.

Det synes mig vara af ganska stor vigt att, så vidt möjligt, utröna Kammarens uppfattning i denna fråga, och jag får derföre ställa en uppmaning till de Herrar, som komma att deltaga i diskussionen, att särskilt uttala sig derom, huruvida mina betänkligheter i omförmälda hänseende äro berättigade, eller om man kan säga, att jag tillmätt dem en alltför stor vigt. Om flertalet skulle anse ettdera vara händelsen, är det möjligt att en sammanjemkning emellan reservanternes och Utskottets åsigter skulle kunna ega rum. Af Andra Kammaren har ärendet redan återremitterats till Utskottet, och då skulle en återremiss äfven härifrån kunna lända till en sådan sammanjemkning, hvilket vore af högsta vigt, då jag tror, att vi måste skyndsamt taga ett steg framåt i denna fråga.

Jag har nu redogjort för mina principer, jag skulle nästan vilja säga psykologiska betänkligheter emot Utskottets förslag. Jag vill nu i korthet redogöra för min tvekan i afseende å omfånget deraf.

Det är redan påpekadt, att Utskottet i § 2 af sitt förslag sammanfört allt hvad som nu förekommer i 24 kap. §§ 3 och 4 Strafflagen samt flyttat upp i samma ställning hvad den närvarande lagen i 4 § ställer på ett lägre trappsteg å straffskalan, eller tillgrepp af den döda skogens alster. Då nu sistnämnda §, såsom jag tror, hittills tillämpats af lagskipningen äfven på andra döda naturföremål, såsom sten, grus och sand och annat dylikt, skulle följden blifva, att äfven tillegnandet deraf skulle inrangeras eller rättare bestraffas såsom tjufnad, så snart värdet öfverstege 5 R:dr. Härmed må nu vara huru som helst, så har Utskottet i min tanke redan gått för långt, då det i den nu föredragna paragrafen infört det olofliga tillgreppet af obetydligare delar af växande träd, såsom ris, löf, näfver och bast. Tillgrepp af dylika föremål öfver 5 R:drs värde skulle således blifva tjufnad. Jag tviflar på att i de skogrikare delarne af vårt land folkmedvetandet hunnit derhän att stämpla såsom tjufnad tillgrepp af dessa föremål, hvarpå egaren der icke i allmänhet sätter något synnerligt värde.

Jag har för min del i Utskottet påyrkat, att, då man torde vara temligen allmänt ense derom, att en lagförändring i ämnet ej på en gång, utan blott steg för steg bör varsamt genomföras, Utskottet, i öfverensstämmelse med den af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 30 November 1854 uttalade åsigt och grundtanken i det af 1856 års skogskomité uppgjorda förslag, bort föreslå en lagförändring endast i den syftning, att, der någon å annans mark olofligen fäller växande träd, större eller mindre, i uppsåt att sig det tillegna, sådant borde anses [ 5 ]och bestraffas såsom stöld eller snatteri, efter ty i 20 kap. Strafflagen skils; hvaremot strafflagens öfriga bestämmelser angående åverkan skulle tills vidare qvarstå endast med den jemkning, som af berörda förändring blefve en nödvändig följd.

Jag föreställer mig, att en sådan lagförändring skulle väsendtligen drabba den i min tanke gröfsta arten af skogsåverkan, hvars bevekelsegrund är vinningslystnaden. Det torde icke vara obekant, hvilken storartad skogsåverkan af denna art för närvarande pågår i de nordligare delarne af vårt land, och genom att stadga, att tillgrepp af hela trädet är tjufnad, tror jag, att man skulle kunna hämma denna vinningslystnad; hvaremot den åverkan i smått, som nöjer sigmed att tillgripa löf, bast och ris, tills vidare kunde fortfara att anses såsom åverkan och njuta den skonsamhet till godo, som man från flera håll påyrkat böra bibehållas.

Man har mot konseqvensen i mitt förslag gjort anmärkningar, väsendtligen gående derpå ut, att tillgrepp af ett helt litet träd af ringa värde skulle bedömas såsom snatteri, under det att tillgrepp, till långt större värde, af det stora trädets delar skulle betraktas blott såsom åverkan. Jag har icke kunnat neka, att denna anmärkning i viss mån är befogad. Den gjorde också till en början npå mig ett sådant intryck, att jag länge tvekade, om jag skulle fasthålla vid min skiljaktiga uppfattning eller icke. Men jag fann snart, att den anmärkta inkonswqvensen blott var en följd deraf, att man icke vågar taga steget fullt ut, och att, så länge man icke det gör, hvarje förslag måste blifva behäftadt med större eller mindre inkoseqvenser. Detta är också förhållandet med Utskottets eget förslag, och jag har i min reservation framhållit ett exempel derpå. Jag vill här anföra ett annat exempel. En person – låtom oss, för att lättare skilja fallen, nämna honom torpare – gör åverkan för 5 R:drs värde på skilda ställen och tider, så att det åverkade värdet tillsammans uppgår till 25 R:dr; en annan – backstugusittare – tager på ett ställe skog till värde af 16 R:dr. Jag hemställer nu, hvilken af desse, som enligt allmänna folkmedvetandet är brottsligast; men efter Utskottets förslag skulle torparen dömas som åverkare och kunna bestraffas med högst 6 månaders fängelse, hvaremot backstugusittaren skulle straffas som tjuf samt dömas till straffarbete och vanärande påföljd.

Här skulle jag kunna göra åtskilliga anmärkningar jemväl mot det sätt, hvarpå Utskottet tillämpat de grunder för en lagförändring, hvilka jag motsatt mig; men då det är öfverflödigt med afseende å min principeila ståndpunkt och i allt fall nog torde ske mig förutan, afstår jag derifrån.

Om inkonseqvenser finnas både i det ena och andra förslaget och man fruktar att taga ett inkonseqvent förslag, skulle man kanske icke vilja taga något. Jag tänkte också detta ett ögonblick; men jag anser så nödvändigt att ett steg nu tages i den rätta riktningen, för att hejda de pågående stora skogstjufnaderna, att jag icke skulle vilja undanskjuta frågan genom att icke antaga ett förslag, äfven om det vore något inkonseqvent.

Så länge jag har de principiela betänkligheter jag anfört emot Utskottets förslag, kan jag icke derpå ingå; men skulle dessa häfvas [ 6 ]eller kunna visas, att jag uppskattat dem för högt, är det möjligt, att de olika åsigerna skulle kunna sammanjemkas, på sätt jag förut antydt. För närvarande anser jag mig emedlertid böra påyrka bifall till den i min reservation gjorda hemställan, "att Riksdagen i underdånig skrifvelse måtte – med tillkännagifvande af sin åsigt, att, der någon å annans mark olofligen fäller växande träd, i uppsåt att det sig tillegna, sådant bör anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri – hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag ej mindre till lagförändring i sådan syftning, än äfven till de flera förändringar, som i anledning deraf för öfrigt anses nödiga."

Jag skall icke upptaga tiden med att redogöra, hvarför jag yrkat aflåtande af en underdånig skrifvelse, i stället för att sjelf framlägga ett förslag. Den, som har läst min reservation, finner tydligt hvad som är det talande motivet till detta mitt handlingssätt.


Herr von Gegerfelt: Den skilnad vår nu gällande lag gör och alltid gjort emellan stöld och snatteri, å ena, och åverkan, å den andra, grundar sig derpå, att den egendom, som utgör föremål för de förra brotten, är produkten af menskligt arbete, hvilket deremot icke är förhållandet med föremålet för det senare brottet. Denna skilnad, i sig sjelf af tvetydig beskaffenhet, blifver ohållbar vid en högre kulturutveckling, då hvarje slags egendom kommer under menniskans behandling, något som framför allt gäller om skogen, som nu vårdas på ett sätt fullt motsvarande dn omvårdnad man skänker t. ex. åkerjorden. Således måste man förr eller senare öfvergå från den gamla åsigten och föra åverkan under rubriken tjufnadsbrott. För min del tror jag, att tiden nu är inne att åtminstone delvis genomföra en sådan förändring, i följd af dne vigt och betydelse skogen under senare tider erhållit. Då är frågan: kan denna förändring konseqvent genomföras? Utskottet och reservanterne äro ense om att detta icke kan ske, och jag kan icke anat än instämma deri. På hvilketdera af de här föreslagna sätten, Utskottets eller reservantens, bör man då söka åvägabringandet af en förändring? Efter mitt förmenande är reservantens förslag riktigare, dock skulle jag deri vilja hafva den ändring, att såsom tjufnadsbrott skulle anses åverkan, icke blott å växande träd, utan äfven å delar deraf. Det är en väsendtlig skilnad emellan att göra våld å växande träd och deraf tillgripa grenar eller dylikt och att tillegna sig å marken liggande vindfällen, ris och sådant. Hvad som i Utskottets förslag minst af allt tilltalar mig, är den fördelning Utskottet gjort i tre särskilda klasser af brott. Under det tjufnadsbrott nu delas i tvänne slag, stöld och snatteri, så har Utskottet härtill fogat en tredje klass, som bestraffas lika med snatteri, men icke får kallas så samt icke hafva samma påföljder, så att brottet icke får åtalas af allmän åklagare eller beräknas vid iteration. Detta har det emot sig, bland annat, att på värderingen beror frågan om åklagarens behöflighet att föra talan. Efter en lång rättegång skulle slutligen åklagaren kunna förklaras obehörig att föra talan, derföre att värdet icke blefve satt högre än fem kronor. Detta är ett af de många skäl, hvarföre jag icke kan godkänna förslaget [ 7 ]men dessutom kan jag icke inse, att det här är mera behöfligt att göra ett sådant undantagsstadgande än i andra fall, der snatteribot kan ega rum för tillgrepp af obetydliga ting. Är det hårdt, att den skall straffas för snatteri, som tagit skogsprodukter till värde af 5 R:dr eller derunder, så är det ännu hårdare, att den, som tillgripit några potäter, skall straffas för snatteri. Skall således en sådan tredje klass införas, så bör det ske äfven i afseende å andra tillgrepp än de här åsyftade. Då frågan blifvit af Andra Kammaren återförvisad, då Utskottets betänkande till fjöljd af anmärkta förbiseendet i afseende på 24 kap. 16 § i sin nuvarande form ostridigt icke kan bifallas, och då jag för min del vill bifalla reservantens förslag med den ändring jag tagit mig friheten föreslå, hemställer jag om återremiss, och i förhoppning att detta måtte blifva Kammarens beslut går jag att framställa några ytterligare anmärkningar.

Jag vill då först fästa uppmräksamheten på, att då lagen handlar i 20 kap. om stöld och snatteri och i 24 kap. om åverkan, så hade, då en del af hvad som nu är åverkan förvandlas till stöld eler snatteri, stadgandet om förbrytelsen bort öfverflyttas till 20 kap., isynnerhet som den nu gällande lagen gör en så noggrann skilnad, att t. ex. tillgrepp af växande säd, som är stöld eller snatteri, hörer till 20 kap. och tillgrepp af växande gräs, hvilket bestraffas såsom åverkan, hänföres till 24 kap. Derigenom skulle äfven en annan fördel vunnits. Här är nemligen det stadgande föreslaget, att den som gör åverkan skall, der värdet går öfver fem riksdaler, straffas för stöld eller snatteri "efter ty i 20 kap. skils". Nu innehåller 20 kap. en mängd slags stölder, och förslaget bestämmer icke till hvilket slag af stöld eller snatteri ifrågavarande åverkan bör räknas. Derpå kan möjligen svaras, att den skall bedömas efter 1 och 2 §§. som innefatta de allmänna stadgandena om stöld och snatteri, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att den ifrågavarande förbrytelsen står ganska nära det slag af tillgrepp, som omhandlas i 3 § af 20 kap. Åtminstone torde det få anses tvetydigt, om den icke skall anses höra dit. Ser man på 4 § i 20 kap., som afhandlar qvalificerad stöld och snatteri af kronans egendom, så torde det komma att anses tvifvelaktigt, om icke tillgrepp å kronoskog bör till denna paragraf hänföras. Dessa tvetydigheter skulle undanrödjas genom att det som skall anses såsom stöld hänföres till 20 kap. Derigenom skulle äfven undanrödjas behofvet af att ändra öfverskriften till kapitlet om åverkan. Lydelsen af denna öfverskrift, som Utskottet föreslagit, synes mig icke riktig. "Om åverkan medelst tillgrepp eller annorledes; så ock" etc. Först och främst är tillgrepp icke alltid stöld eller snatteri: många exempel kunna framdragas derpå; men meningen skulle väl vara: åverkan genom stöld eller snatteri. Jag vill dervid hafva bemärkt, att i samma stund det blir stöld, upphör det att vara åverkan. Detta är hvad jag har att anmärka i afseende på 2 §. Vidare får jag bemärka – hvad äfven förut blifvit erinradt – att Utskottet förbisett, att 16 § i kapitlet om åverkan tarfvar ändring i följd af den omflyttning, som egt rum, men den tarfvar äfven förändring i ett annat afseende. Der stadgas straffbestämmelser för den, som sätter sig till motvärn, då någon vill honom från gerningen hindra, men om nu [ 8 ]lagen förklarar gerningen vara stöld, så är derpå tillämpligt hvad i detta afseende stadgas i kapitlet om tjufnad, och då båda bestämmelserna icke lära kunna vara gällande, blir det nödvändigt att ändra 16 § i 24 kap. Denna anmärkning förfaller dock, i händelse förstnämnda omfyttning verkställes.

I afseende på de öfriga paragraferna har jag äfven några anmärkningar att göra. I 3 §, som handlar om skadegörelse å träd, hänvisas till 19 kap. Det är icke lämpligt att hänvisa till detta kapitel, ty der förutsättes, att brottets motiv är afsigten att skada; men om man t. ex. hugger ett stycke af ett träd, men blir bemärkt och måste upphöra, innan man hinner fälla detsamma, så skulle nämnda kapitel icke vara tillämpligt, ty man har icke huggit på trädet för att göra skada, utan för att tillegna sig det. Äfven 4 § tarfvar en förändring, såsom mig synes. Jag tror, att, om något går sönder på ens vagn, man bör hafva rätt att å annans mark taga hvad som behöfves till attlaga skadan; men, såsom denna paragraf är affattad, skkulle man vara förhindrad att af vindfällen eller annat, som icke räknas till växande skog, taga hvad man behöfver. För öfrigt torde en granskning i fråga om straffpåföljderna vara behöflig, men jag hemställer detta till utskottet, till hvars behandling jag hoppas ärendet återremitteras. Jag yrkar återremiss.


Grefve Posse: Då jag hyser den åsigten, att våra skogar utgöra den dyrbaraste delen af vår nationalegendom, så är det klart, att jag anser åverkan derå böra betraktas såsom stöld. Denna sak har utgjort föremål för så mycken diskussion och så många undersökningar af jurister och icke jurister, att det skulle vara förmätet af mig att ytterligare tillägga något i sjelfva saken. Jag har icke heller begärt ordet deröfer, utan med anledning af Herr Asplunds reservation, deri han, ingående på dessa samma åsiger, vill, att saken skall lösas genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag är för min del verkligen icke någon vän af dylika skrifvelser, ty vi hafva vid flera föregående tillfällen sett, huru Riksdagen gått in till Kongl. Maj:t med skrifvelser och begärt förslag i bestämdt uppgifven syftning, och att Kongl. Maj:t svarat i öfverensstämmelse med Riksdagens skrifvelse, men att likväl Kongl. Maj:ts förslag blifvit föremål för anmärkningar och blifvit afslagna. Att denna fråga möjligen skulle kunna komma att gå samma väg, synes mig icke vara så otroligt, då man af Utskottets betänkande inhemtar – hvad äfven Herr Asplund i sin reservation påpekat – att det nu är jemnt 20 år, sedan riksens Stäner ingingo till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri förklarades, att skogsåverkan borde såsom stöld anses och bestraffas; och under dessa 20 år har icke något blifvit i saken åtgjordt. Den skrifvelse, som då afgick, torde äfven till en viss grad kunna besvara deras farhågor, som tro, att åsigten om att åverkan är stöld icke vunnit insteg i folkmedvetandet, ty det var just fårn Bondeståndet detta förslag utgick, och Bondeståndet fick väl anses då vara ett uttryck för de lägre folkklasserna. Då nu denna åsigt för 20 år sedan ingick i folkmedvetandet, torde den väl under den tid, som derefter förflutit, hafva hunnit ytterligare mogna. Då emellertid flera anmärkningar [ 9 ]framstälts mot redaktionen af förslaget, hvilket blifvit af Andra Kammaren återremitteradt, så förenar jag mig med Herr von Gegerfelt i hopp om att vi måtte komma till något resultat i denna fråga och icke hålla saken in suspenso, hvilket möjligen vissa vederbörande skulle önska, men hvilket jag för min del vill motsätta mig.


Herr Berg: Då jag sedan mer än 40 år funnit lagstiftningen i detta ämne icke allenast olämplig utan äfven skadlig, och då jag icke kunnat försona mig med den tanken, som jag hört många gånger och synnerligen af jurister uttalas, att det vore oförenligt med rättsmedvetandet att betrakta skogsåverkan såsom stöld, så helsar jag med glädje ett sådant framsteg, som genom Utskottets förslag är p¨ väg att åstadkommas. Jag förnekar dock icke, att det vidlåder detta Utskottets förslag vissa fel, som jag äfven, förrän diskussionen öppnades, insett, och att således förslaget icke är i allo tillfredsställande.

Jag får bekänna, att jag icke kan gilla den åtskilnad, som i förslaget göres emellan stöld och snatteri, å ena, och åverkan, å andra sidan, och efter mitt förmenande har man gjort detta för att gå det så kallade rättsmedvetandet till mötes. Men om en sådan åtskilnad skulle göras, synes det mig, att värdet af 5 R:dr är nästan för högt tilltaget, så mycket mera som det betraktas såsom stöld, om man tager växande gröda blott för några öre.

Jag har med särdeles nöje åhört de föregående talarnes yttranden i denna fråga, men lika med den siste talaren kan jag icke dela den åsigt, som här blifvit under diskussionen framställd, att man skulle vinna mera genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t, på sätt Herr Asplund föreslagit. Den näst föregående talaren har redan påpekat, huruledes den skrifvelse, som af Riksens Stäner för 20 år sedan afläts till Kongl. Maj:t, fallit i fullkomlig glömska. Jag tror visserligen, att Kongl. Maj:t kan genom sina organ författa en lag, som blifver bättre redigerad, än den, som Lag-Utskottet kan åstadkomma, men jag vill erinra om, att vi ofta nog hafva sett, att Kongl. Maj:ts Regering framlagt lagförslag, helt och hållet grundade på Riksdagens förslag, och att dessa lagförslag likväl blifvit af Riksdagen förkastad. Det är således temligen otacksamt för Kongl. Maj:t att på grund af Riksdagens skrifvelser utarbeta och framlägga ett lagförslag; och jag tror för min del, att Utskottet med de krafter, som stå detsamma till buds, och efter inhemtande af de upplysningar, som under diskussionen i båda Kamrarne framdragits, skulle kunna framlägga ett förslag, hvarmed Riksdagen kunde vara belåten, och möjligen äfven Kongl. Maj:t finna skäl att antaga. Jag inskränker mig således till att förena mig med dem, som yrkat återremiss.


Herr Lagerstråle: En talare i min närhet framhöll, att representationen för omkring 20 år sedan ingick till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri uttalades, att åverkan borde såsom stöld anses, men han ansåg att på denna skrifvelse icke sedermera följt någon framställning. Han har då förmodligen förbisett, att fö r10 år sedan på Kongl. Maj:ts förslag en ny strafflag antogs, hvilken innehåller förändrade straffbestämmelser i afseende å åverkan men dock ej [ 10 ]bestämmer samma påföljd som för stöld. Det är måhända icke ur ordningen att erinra om lydelsen af den lagtext, som ännu är gällande, och om de nuvarande straffbestämmelserna; de äro icke så obetydliga som det af mången tyckes anses. Jag ber derför att få uppläsa 3 § 24 kap. strafflagen: "Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen der växande gräs, torf eller, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ållon ellernötter, straffes, ehvad han det bortfört eller ej, med böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst ett år dömas". Har det nu visat sig att dessa straffbestämmelser icke hafva förmått hejda åverkan? Äro de tillämpad ei den omfattning, att man derpå kan grunda en åsigt att de äro för lindriga? Af en embetsberättelse för 1871 från Skogsstyrelsen har man tillfälle att se resultaten af de åtal, som skett, antingen direkt af skogspersonalen eller på dess angifvelse, det vill säga sådan åverkan, som skett på kronoparker, kronoboställen och häradsallmänningar, men deremot icke den åverkan, som skett på enskilda skogar; sådan åverkan finnes redogörelse för i Justitie-statsministerns embetsberättelse. Jag ber att få från den förra embetsberättelsen referera några siffror, som efter mitt förmenande belysa dessa förhållanden. Det visar sig då, att år 1871 blefvo 440 personer fällda för skogsåverkan; den ådömda bötespåföljden utgjorde 22,800 R:dr och skadeersättningen 4,000 R:dr i jemnadt tal. Om jag sedan vill se huru högt ansvar i medeltal ådömts hvarje fall, finner jag detsamma ej uppgå till högre än 52 R:dr, och att skadeersättningen i medeltal ej uppgått till mer än omkring 10 R:dr. Granskar jag specialsiffrorna från de särskilda distrikten, så finner ja medeltalet på ett och annat ställe gå högre, såsom i de norrländska länen, der det går upp till 100 R:dr och något mera samt i Jemtland, der en person fått betala ända till 400 R:dr. Till fängelse har år 1871 ingen blifvit dömd, och än mindre någon till straffarbete. Då man sålunda på den straffskala, som redan finnes, har så mycket ännu obegagnadt, vill det synas mig, som om maj en hade något skäl att ändra den nuvarande lagen. Har under loppet af de 10 år, som förflutit sedan 1864, uppfattningen af åverkansförbrytelsers beskaffenhet verkligen förändrat sig så mycket? Hafva under dessa 10 år skogarne i större delen af vårt land tagits udner en så särskild omvårdnad, att man nu kan anse ögonblicket inne att öfvergå från den gamla uppfattningen om åverkans natur till den teoretiskt riktiga, här mycket framhållna uppfattningen, att åverkan är stöld? Jag tror det för min del ej. Det vill förefalla mig, som om det öfverklagade tilltagandet af åverkan och den skada som derigenom tillfogas både det allmänna och enskilda icke så mycket hade sin grund i de alltför låga straffbestämmelserna, utan fastmer i svårigheten att åstadkomma den erforderliga bevisningen. I Skogsstyrelsens berättelse finnas några siffror, som gifva stöd åt denna min uppfattning; det är nemligen de, som angifva det uti de norrländska provinserna i beslag tagna virket på de allmänna skogarne; antalet [ 11 ]timmer och timmerträd utgjorde 152,000, tjäruvirke omkring 300,000 kubikfot. Jag nämner ej de smärre posterna. Om man skulle få antaga, att dessa siffror stode i direkt förhållande till de ådömda bötesbeloppen, så vill det förefalla mig,som om man äfven kunde antagas, att de, som föröfvat dessa stora åverkningar, icke blifvit fällda, ty jag tviflar att böterna då skulle stannat inom så ringa belopp. Om åverkan kommer att betraktas såsom stöld, försvårar man bevisningen derigenom ytterligare, ty den utväg till ådömande af värjemålsed, man haft i åverkansmål, kan icke tillämpas i så fall. Många finnas som fördöma bevisning medelst värjemålsed, men för min del får jag bekänna, att, med den erfarenhet jag haft såsom underdomare, jag ej kan annat än tillerkänna värjemålseden ganska stort värde. Jag tror att falskeligen aflagda eder äro ganska få i frågorom smärre förbrytelser, kanske flera i fråga om större ersättningsbelopp, men beklagligtvis icke så få i afseende å vittnesmål. För min del skulle jag anse det vara en förlust, om värjemålsederna borttoges i mål af förevarande beskaffenhet. Det stora antal af begångna stölder och straffade tjufnader, som redan tynger på vår brottmålsstatistik, skulle blifva ytterligare tillökadt, om i detsamma äfven skulle inräknas för åverkan fällde personer. Jag tror för min del, att ännu i de orter, der icke skogsodlingen gjort mycket stora framsteg, den åsigt är temligen allmän, att åverkan icke är af samma nesliga beskaffenhet som stöld. Jag tror äfven, att de anförda siffrorna i *Skogsstyrelsens berättelse utvisa, att hos domarena ej heller en så sträng uppfattning af åverkan i allmänhet gjort sig gällande. Om uppfattningen således af åverkan såsom lika med stöld ännu ej blifvit allmän, hvarken hos den befolkning, som skall blifva föremål för lagens tillämpning, eller vid landets domstolar, som skola tillämpa den nya lagen, så tror jag icke att tiden ännu är inne att vidtaga förändringar i en lag, som blott är 10 år gammal. Jag anhåller derför om afslag å Utskottets hemställan och kan ej heller yrka bifall till den afgifna reservationen.


Den vidare öfverläggningen uppsköts härefter till sammanträdet å eftermiddagen.