Robert af Normandie

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 38 (14 Mai 1839), n:r 39 (17 Mai 1839), n:r 40 (21 Mai 1839), n:r 41 (24 Mai 1839)

Robert af Normandie.

Opera i 5 akter. Orden af Scribe och Delavigne,
musiken af Meyerbeer.

Första Artikeln.

Robert af Normandie (Robert le diable) är gifven på Kongl. Stora Teatern i Stockholm, Med kännedom af den förmåga, som i allmänhet karakteriserat Direktioner för Kongl. Maj:ts Spektakler, var det i sanning öfverraskande för oss att höra en sådan opera, som nyssnämda, vara i fråga att gifvas; men naturligtvis ännu mer att se den uppföras. Men vi hafva sett den, och, med betraktande af den korta tid, hvarunder den blifvit inöfvad, den brådstörtande skyndsamhet, hvarmed man nästan kastat fram den, bekänna, att vi hafva förvånats öfver möjligheten af en sådan framgång, af en sådan seger öfver de klenaste resurser och af ett sådant sätt att i fördelaktig dager visa sig, som Kongl. Teatern i och med denna opera ådagalagt. Betänkom det upplösningstillstånd, ett ibland de ohjelpligaste, hvarföre Teatern i detta ögonblick är utsatt, den nedslående verkan; detta otvifvelaktigt måste äga både på Direktörer och isynnerhet på sujetterna — och framgången och segern äro desto mer förtjenta af tillfredsställelse och bifall.

Hvad sjelfva operan och dess värde såsom konstprodukt beträffar, torde det vara nödvändigt att dels genomstudera partituret något närmare, dels äfven omhöra pjesen några gånger, innan man någorlunda detaljeradt kan ingå i kritik deröfver. En Opera seria eller Opera Buffa, hvar för sig gifna, åstadkomma ofta hos den större delen af publiken ett visst pröfvande af tålamodet och ett uttröttande, som vi äfven icke sällan funnit inverka på Musici. Det är genom föreningen af dessa operors olika naturer, som Don Juan, Trollflöjten m. fl. vunnit, icke sin odödlighet, ty den hafva de redan såsom hitintills oöfverträffliga mästerstycken, men sin popularitet. Robert af Normandie har, från den synpunkten betraktad, icke en sådan popularitet att vänta. Det är en enda väl genomhållen idé, hvarpå hela dess skapelse hvilar, utan att ett enda ögonblick tåla den minsta utvikning. Denna idé omgjordar sig immerfort med den mest infernaliska dikt, i ändamål att slå ner på mensklighetens svagaste sidor och der bilda nya trollcirklar för demoners uppkallande och besvärjande. Det är fasa den vill — och fasa flödar i de vildaste ackorder ut från densamma. Också är det ej mer på konstens lugna himlaåterspeglande flodvatten åskådarens känsla, under de ljufvaste drömmar, framvaggar; nej — det är med strömfallet denna känsla ryckes, störtas ner bland det briljanta skummet, för att krossas mot de hvassa stenarna, som i afgrunden derunder uppskjuta för att mottaga det blödande offret; men offret dör ej — det höjes ur djupet mot skyn otaliga gånger för att lika många förnya fallet. — Dock går allt gigantiskt och storartadt till, hvarföre också Robert på alla teatrar, der den varit gifven, gjort furore i alla möjliga hänseenden, mindre kanhända för det visserligen i sjelf stora värde det, såsom musikalisk produkt, besitter, som för den idé den med all diktens möjliga färgglans utvecklar och hvilken, tack vare den nya Fransyska skolan! ser antipodernas leder allt mer och mer glesna och försvinna. Derföre skola också de briljerande scenerierna, de hvarandra jagande teatereffekterna, alla stödda och underhållna af talangen, länge beskatta populariteten äfven efter sedan kompositörens verk hunnit förblekna och något bortdunsta mot tidens förtärande andedrägt och anatomiska operationer; ty må det förlåtas oss, om vi befara att den njutning, förevarande opera i estetiskt mått skänker oss, till den grad beskattar de närvarande och närmast liggande ögonblicken, att icke mycket deraf torde återstå för de kommande och aflägsna. Dock blir detta Meyerbeers ensak; oss tillhör, att njuta och glädja oss af det närvarande, lyssna till allt, som skiljer sig från hvardaglighetens entoniga röster, erkänna snillet, i hvilken gestalt det än må visa sig för verlden och beundra mästerstycket, utan afseende på den metall, hvaraf det är förfärdigadt. Om det rostar eller icke, får framtiden utröna. Musiken till Robert af Normandie, sådan den nu för det närvarande presenterar sig, är otvifvelaktigt ett mästerstycke.

—e.

Andra Artikeln.

Meyerbeer, fullkomligt bekant med sin tid, dess smak och öfvervägande skaplynne, begaf sig en dag till Herrar Scribe och Delavigne, der de sutto ifrigt sysselsatta med tillverkandet af dessa munsbitar, som i så hög grad uppkittla den Franska smaken, och som derifrån, ofta omtuggade, förskrifvas till främmande länder, för att på nytt idisslas. »God' Herrar», sade till dem Meyerbeer, »gifven mig ämne till en opera, hvaruti alla menniskosjälens skakande elementer hafva sin tummelplats.» — »Aha, jag förstår», svarade Delavigne, »det vore frågan om något utom mensklighetens gräns, något som komme sjelfva djeflarna att blekna.» — »Eller tvertom, så att englarne kunna gråta deråt», inföll Scribe. — »Beggedera delarna, mine herrar», återtog Meyerbeer, »beggedera delarna — ingen ensidighet; jag har idéer, som passa till allt — och, som jag haft äran säga, ingen censidighet!» Ock Scribe och Delavigne satte sig ned, lade galläpplen i bläcket för att få det riktigt svart, grofskuro pennorna och tillplumpade bilden. Att låta Lucifer sjelf i egen hög person framträda, var ingenting nytt, utan tvertom äldre än gatan; derföre borde hans — mor, kanhända? Nej, gubevars! hon var ju äfven en person af anciennitet, och låg dessutom på alla läppar. Men något alldeles eget måste fram. Hvad vad var då naturligare, än att låta Afgrundens sjelfbeherrskare utsända en son i verlden, dock icke i en tjenares skepelse, utan, förmodligen för effektens skull, under en furstemantel; och sålunda kom Robert af Normandie, med tillnamnet le diable, till verlden. Hans »otacksamma» undersåter, som förmodligen tyckte att allt gick åt fanders, hade jagat honom från thronen, så att, när första akten börjar, är han landsflyktig och sitter i sällskap med en mängd Riddare och Bertram, hvilken, efter hvad sedan inhämtas, är ingenting mer och ingenting mindre än Lucifer sjelf, som, bland andra sina egenskaper, äfven äger den, att på det innerligaste älska sin son och på samma gång den blygsamheten, att för samma son icke vilja yppa orsaken till denna kärlek. Emellertid kan Lucifer ej underlåta att förleda sin värdige son till några små dårskaper, såsom t. ex. att spela bort hela sin förmögenhet, hvaraf man finner, att det är flera än Guds barn, som kunna hafva otur i spel. Det är nemligen Lucifers mening att skilja Robert från alla jordiska och förgängliga band och fängsla honom vid sig, samt sålunda bereda sitt fadershjerta hugnaden af en son, som på hans gamla dagar vid den stora eldbrasan kunde bortjollra de satans bekymren. Men olyckligtvis hade Robert en disyster vid namn Alice, som råkat komma under fund med fans konster och arbetar både med händer och fötter för att få sin dibroder att beträda en annan bana. Robert sålunda, i olikhet med vanliga menniskor, utsatt för det godas frestelser, motstår dem länge, med ett hjeltemod, de gamla anor fullkomligen värdigt. Nu råkar Robert äfven till att vara kär i en Prinsessa Isabella, som ganska riktigt delar samma låga, utan att just ha mycken heder af sin Riddare, som gång efter annan får stryk af alla, mot hvilka han vågar lyfta sitt svärd. För allt det der har han att tacka sin far, som sålunda låter honom få smaka den faderliga agan, i afsigt att desto mer fästa honom vid sig. Utan Bertrams vettskap, insmyger sig nu Robert i Isabellas kammare, talar om för henne, hur han spelt bort sina ärorika vapen, hvilket han likvä säger sig ångra; men Prinsessan, som är sjelfva godheten och derjemte röres af hans ångertoner, klär upp honom från topp till tå och uppmanar honom att inställa sig vid torneringen. Robert blir nu återigen, genom Bertrams intriger, lurad, antager en skuggas utmaning och förföljer denna, under det att Prinsessan och hela hofvet förgäfves vänta på honom. Hvad annat kan väl nu Isabella tänka, än att Robert gått och spelt bort alltsammans igen? Dragen vid näsan den ena gången efter den andra, besluter nu Robert, på Bertrams inrådan, att söka osynliga makters bistånd. Bland grafvarna i ett nunnekloster skall nemligen finnas en magisk gren, med förmågan att söfva menniskor. Robert, som funnit att han ej kan uträtta det ringaste mot de vakna, besluter nu att försöka, hur han möjligtvis kan taga sig ut bland de sofvande, och med ett mod utan like träder under de månbelysta grifthvalfven. Den outtröttlige Bertram har redan varit der och bryggt för honom samt kallat ur grafvarna klostrets icke just så saligen afsomnade Nunvor. Robert, inkommen, ämnar fatta grenen, men blir rädd för sin döda moders bild. Nu indansa nunnorna, visa honom den mystiska grenen, traktera honom med dricksvaror och raffelspel samt lyckas, med tillhjelp af några vänliga sparkar, småningom sätta mod i den tappre Riddaren. Robert, sedan han länge något tölpaktigt betedt sig mot de älskvärda Damerna, som i sin anletes svett anstränga både armar och isynnerhet benen, för att visa sig på så fördelaktiga sidor som möjligt, stjäl slutligen först en kyss från den mest efterhängsna nunnans läppar och sedan grenen från den heliga Rosalies bild, samt makar sig helt försigtigt af, lemnande, oartigt nog, de vackra damerna fanden i våld, och låtande, helt obekymrad, de stackars flickorna, för hans helgerån, slita fördömmelsens eldris. Med grenen i hand infinner sig nu Robert på slottet, och tar verkligen Prinsessan och hela hofvet på sängen. Nu hade visserligen varit lätt för honom att helt enkelt taga med sig den sofvande damen; men Robert, som heldre vill gå öppet tillväga, skriker henne först vaken och befaller henne sedan packa in och utan krus följa med. Isabella börjar naturligtvis gråta, faller på knä, under jemmertoner, och lyckas omsider drilla honom från den rysliga föresatsen. Samvetet vaknar i hans bröst; men, i stället för att återbära den stolna tempelskatten, förstör han den helt och hållet i sin ångest, och beröfvar sålunda efterverlden denna förträffliga gren, som skulle med tiden hafva gjort opium och hofsmicker öfverflödiga här i verlden. Olyckligtvis vaknar äfven hela hofvet, hvilket, på det högsta förargadt öfver det Majestätsbrott Robert begått derigenom att han narrat Furstinnan och hela hofvet att somna, griper och midt framför samma Prinsessas näsa, utan det minsta respekt för hennes önskningar, fängslar hennes älskare, hotande honom med den eviga sömnen. Genom sin hederliga fars (Berrams) biträde makar sig likväl utan all svårighet Robert ur fängelset och visar sig i femte akten, jemte sin på det högsta motvillige pappa, i vestibulen till kyrkan; i hvilken afsigt, torde vara svårt att uppgifva, så framt ej meningen var att skaffa sig något kyrksilfver, innan han flydde ur landet. Orgelns toner, som förkunna att det måtte vara folk i kyrkan, stämma andra känslor i Roberts bröst. Bertram blottar nu för Robert hela sitt hjerta, tillkännagifvande sig icke allenast vara hans fader, utan äfven sitt rike icke vara af denna förgängliga verlden, utan vara den, oaktadt alla dess lågor, oförbränneliga afgrunden. Skamflat och förargad öfver att ha en sådan far, och kanhända nyfiken att taga sin arfvedel i ögonsigte, vill Robert genast följa honom; men Alice, som nu instörtar, visar Robert ett bref från hans mor, hvaruti förkunnas, hvilken dj - - - Bertram mot henne i lifstiden varit, hvarjemte Alice tillägger, att Prinsessan Isabella väntar honom vid altaret, för att skänka honom sin hand. Men Robert, som icke tyckes vilja åtkomma något på den lagliga vägen, stretar emot. Bertram fattar hans ena hand, Alice den andra, och den olycklige Robert slites åt tvenne håll, skrikande, under de grufligaste qval. Redan har fadershjertat segrat, då tolfslaget ljuder, hvarvid Bertram störtar ned till afgrunden, och den öfvergifne Robert faller, som en kruka, till golfvet, dragande med sig sin goda Genius. Nu öppnas den strålande kyrkan, der man ser Prinsessan ännu ligga på knä vid altaret (de stackars knäskålarna!). Tvenne munkar komma nu och uppresa den öfver frestelserna så tappert segrande Robert, och föra honom med sig fram till den väntande bruden och bröllopsskaran. — Herrar Scribe och Delavigne fägna här åskådarens ögon med några englagrupper, dem de på köpet benäget anskaffat.

—e.

Tredje Artikeln.

Vi hafva i nästföregående artikel gjort reda för sjelfva libretton, och funnit, att, om den just ej hvilar på någon psykologisk och logisk grund, den likväl är tillräcklig att uppfylla det åsyftade föremålet. Ansadt och ombildadt under Meyerbeers mästarehand, blef detta på en gång vämjeliga och osammanhängande benrangel en fullbildad väldig demonisk gestalt, som på en gång sköt sina samtidiga öfver hufvudet, en ny Viktor Hugo i tonkonstens rike, mäktig att förmäla afgrundselden med den heliga lågan framför Mariebilden och att låta lättsinnet dansa på den glödgade Vulkanen. Menskligheten, aldrig än tillfreds med hvad som är och möjligtvis kan vara, finner naturligtvis sin hugnad i hvad som icke är och icke heller kan vara, frågande litet eller intet efter om det är från himmelen eller underjorden, som det omöjliga eller otänkbara utgår, blott det förmår spänna själen i dess finaste trådar, borttrolla tanken från den hvardagliga synkretsen och framför allt sammanfläta det goda och onda till sådan grad af innerlighet, att de båda hvarandra motstridiga principerna, litet hvar, nå kunna pruta med sig något, och slutligen, om ej helt och hållet trifvas tillsammans, åtminstone tåla hvaraudras grannskap. Deraf kan förklaras en nyare tids hjernspöken, som, endast de äga snillets vingar på sina skuldror, kunna se icke blott det sinliga i menskligheten, utan till och med sjelfva Rationalismen för sina fötter. Detta hindrar likväl ej, att, om det sålunda herrskande elementet än aldrig så mycket försmår rimliglivtens gräns, det likväl kan vara och måste anses för en storhet, när det, på samma gång det våldsamt slår ned i känslan för det menskliga, mäktigt slår an på känslan för det sköna. Till sådana reflexioner förer oss verkligen Musiken till Robert. Den är en mäktig brusande stormhvirfvel, som, bärande i sin kraftfulla barm tusende från alla häll medrykta blommor och blad, svingar oss oemotståndligt med sig, än öfver svindlande höjder och omätliga afgrunder, än öfver blomsterrika ängar och sorlande bäckar, och än — Gud vet icke hvart. Nog af, vi hånföras och få knappast tid att resonnera öfver farten och ändamålet med densamma, ja, vi märka ej en gång sjelfva, att vi sönderslitas, att vi blöda; ty, innan vi hinna uppskatta eller ens reflektera öfver det fårbifarna, äro vi redan inne i något nytt, som upptager hela vår uppmärksamhet, till dess äfven detta, i sin ordning, lemnar rum för något nyare; och när färden är fulländad och vi ändtligen få hämta andan, är både förskräckelse och fara borta, och står endast qvar för oss minnet af det sköna och stora vi sett och erfarit, i förening med en oemotståndlig håg att förnya den brådstörtande färden. — Sådan är Robert, onaturlig men hänryckande, förskräcklig men stor, från de vilda basunstötarna, som börja operan, till orgelns milda andaktsrika toner, som slutar densamma, från de hånande dricks- och spelkörerna i första akten till kyrksångens högtidliga harmonier i den sista, från Alices och Isabellas böner och tårar till Afgrundsandarnas skrän och Bertrams besvärjelser mellan klostergrafvarna, allt — allt beräknadt på att måtta tidsandan och afskaka dess ännu, ehuru svagt, vidhängande moraliska och religiösa band — och allt utfördt med en pensel, ur hvilken färger, med knappast sin likhet i lyx på skönheter, flöda i den mest bländande skiftning. Det faller således af sig sjelf, att mot denna opera många klandrare uppstått och skola uppstå, men likväl ingen, som ej af densamma skall hänryckas; att många skola rusa upp mot dess fel på samma gång som de rusa till för att se dem och af dem förtjusas. Och dock hvaruti bestå dessa fel? — I brist på sköna originella melodier? — Ingalunda, hvarje nummer skall vederlägga dig. I brist på mästerligt genomtänkta och ordnade harmonigångar kanhända? — Ännu mindre, ty sällan framstår en musikalisk produkt till den grad rikhaltig på harmonimassor i förening med en briljantare instrumentering, än denna. Men klandrar du den i dess egenskap af offer åt tidsandan och i dess skapelse af ett gyllene hyende åt en förderfvad smak, så har du otvifvelaktigt rätt: men se då till, att du ej sjelf, o klandrare! är ett tillbedjande barn af denna tid, och att du verkligen är ett »bombfritt hvalf i den förbrända staden», som skalden säger; annars tror man dig ej, om du än aldrig så förnämt rycker på axlarna åt det närvarande, om än aldrig så många forntida beundran klingande fraser flöda från din tunga; ty har du ej skuldror och hufvud, mäktiga att bära formtidens rustning, tacka då Försynen att det är som det verkligen är och att det ej är annorlunda! — Meyerbeer framstår derföre, ehvad man än må äga att invända mot hans skapande snille, såsom den der alltför troget kopierat det närvarandes anletsdrag och uppfyllt alla den rådande smakens pretentioner; och ingen rättvisans och förtjenstens vän skall vägra hans tinning konstnärens lager.

Sedan vi sålunda i korthet sökt framställa vårt generella omdöme öfver ifrågavarande opera, skola vi i en följande artikel försöka en analys af hur den uppsattes och nu gifves å Kongl. Stora Teatern.

—e.

Fjerde Artikeln.

Efter, som vi hört, endast 28 repetitioner, då den på flera utländska Teatrar medtagit minst ett dubbelt antal, uppfördes denna opera på Kongl. Teatern härstädes; hvarföre man också, innan första representationen, ansåg allt som ett hastverk, mer beräknadt på en materiel vinst, än på en estetisk. Desto mer öfverraskande blef det att se de förmodade omöjligheterna öfvervunna och Robert gifvas med en i högsta grad förtjenstfull harmoni, så i arrangemanger, dekorationer och kostymer, som i exekution, desto mer värd ett uppmärksamt bifall, som man under närvarande omständigheter ej väntat någon dylik. De nya dekorationerna bevittna fördelaktigt på samma gång Hr Müllers smak och förtjenst, som att Direktionen ej spart några omkostnader för att låta Operan framträda så lysande som möjligt. Utdelningen af rollerna kunde, med de ressurser som finnas att tillgå, icke heller på annat sätt fullgöras, än den nu är. Efter yttersta förmåga tyckas sujetterna också hafva motsvarat Direktionens och Allmänhetens förhoppningar. Vi vilja i korthet söka framställa det sätt, hvarpå de spelande, enligt vår tanka, ådagalagt sin förmåga och utvecklat sina talanger.

Hr Günther utför Roberts parti med vida mer styrka och hållning, än man väntat. Han har sannt uppfattat rollens karakter, så hvad spel som sång beträffar, och återgifver den med en säkerhet, som röjer mer än vanlig grad af musikalisk bildning och allt mer och mer utvecklade anlag för scenen och det dramatiska. En ovana borde likväl Hr Günther i tid söka undvika, den nemligen, att beständigt sätta sin venstra hand i sidan, hvarigenom hela figuren får en stelhet, som den annars ej skulle hafva. I fjerde Akten, när Isabella vaknar, stödjer sig Hr Günther med venstra armen mot bordet. Mer effekt skulle det otvifvelaktigt göra, om han med armarna i kors öfver bröstet fäste en skarp oskiljaktlig blick på Prinsessan, hvarigenom hans figur komme att uttrycka en högre grad af förtviflad beslutsamhet, än den nu gör. På vissa ställen få de högre tonerna i hans röst en anstrykning af heskhet, hvartill de många ansträngningarna torde vara orsak. I tredje Akten och isynnerhet den femte höjer sig Hr Günther onekligen till verklig lyrik; hans röst, föredrag, spel och deklamation harmoniera der på det fördelaktigaste.

Så lämplig Hr F. Kinmansson såsom Bertram är, hvad rösten och sångpartierna beträffar, så litet passar han deremot till rollens karakter. Hans runda, vackra och expressiva toner fylla på det behagligaste alla ställen; men hans mimik, spel och alla rörelser för öfrigt ligga i uppenbar strid mot rollen, och ingen maskering eller kostymering kan upphjelpa saken, Ju mer Hr F. Kinmansson bemödar sig att framställa demonen, desto mindre fruktansvärd blir den. Han borde derföre alls icke bemöda sig, och vi äro öfvertygade, att allt skulle gå åtminstone något bättre; ty genom detta bemödande uppkomma en mängd rörelser med ögonen — såsom beständiga blickar mot höjden; med armarna och händerna — såsom ideligen förnyade hopknäppningar, m. m.; med benen, som uttrycka en för mycket fjeskande liflighet, Om han lade bort allt detta, skulle hans figur, oaktadt den aldrig kan förneka sitt genomhederliga väsende, presentera ett visst imponerande allvar, som till någon del åtminstone kunde ersätta, hvad som fattas i hemskhet och fruktansvärdhet. Deremot behöfver det knappt nämnas, att, hvad sångpartierna vidkommer, ingen bättre än han vid denna scen skulle kunna återgifva dem. Såsom sångare är han derföre på några ställen, såsom i tredje Akten i allmänhet och isynnerhet vid det tillfället då han i klostret uppkallar nunnorna, utmärkt och förtjenar det högsta bifall.

Hr Habicht har, såsom Raimbaud, förefallit oss något ojemn. Kuppletterna i första akten söng han, alla de gånger vi sett pjesen, icke illa; men i duetten, som börjar tredje akten, var han den 2:dra och 3:dje gången icke lycklig, hvaremot han tycktes oss bäst den 4:de, då han vida öfverträffade vår väntan. Hans röst är vacker och ganska behaglig, men förlorar vid minsta ansträngning all säkerhet i ton, hvartill isynnerhet bidrager, att Hr Habicht ännu icke rätt tyckes hafva gjort reda för sig, på hvilka toner han lättast öfvergår från bröst i falsett. Efter Hr Robachs bortresa finnes likväl ingen, som skulle kunna sjunga Raimbauds parti bättre, än Hr Hadicht.

Fru Gelhaar hann blott tvenne gånger utföra Isabella. Så mycket man likväl kan sluta af den första gången, var hon förträfflig; ty i partiet, som helt och hållet tyckes ligga för hennes röst, utvecklade hon icke allenast sin teckniska färdighet i all dess glans, och hvaruti hon på vår scen är oöfverträfflig, utan äfven och isynnerhet i 4'de akten en mer än vanlig smak, känsla, ja något rent dramatiskt, som onekligen var förtjusande, och som bevisade, att hon sannt fattat kompositörens mening och sjelf af densamma var inspirerad. Den andra gången var hon sjuk, hvarvid mycket gick förlorvadt. Fru Enbom har de följande tvenne gångerna gifvit rollen. Det vackraste af 2:dra akten måste derigenom uteslutas, och, oaktadt hon visserligen förut och icke utan fördel sjungit partiet i 4:de akten, hann hon likvål ej åter inöfva det till den grad, att hon för den mildaste kritik kan bestå. Detta oaktadt förtjenar den beredvillighet, hvarmed hon gick Direktionens önskan till mötes, en önskan, hvilken mången annan, som möjligtvis ansett sig förbigången, skulle ansett för sitt nöje att gäcka allt loford. Publiken, som, när äfven hon insjuknade, helt och hållet gick miste om 2:dra och 4:de akterna, gör helt säkert hennes beredvillighet all den rättvisa, den otvifvelaktigt förtjenar.

När vi skola tala om Alice och det sätt, hvarpå denna af Mamsell Jenny Lind blifvit utförd, stanna vi verkligen i förlägenhet. Segerpalmen har Publiken redan tilldelat henne; men när vi vilja framställa de förtjenster, som så rättvist och öfverlägset tillvunnit sig densamma, frukta vi ånyo, att blifva anfäktade af alla dem, som, när de ej hafva något annat att anmärka mot denna älskvärda och utmärkta artist, utropa i chorus: »Man skämmer bort henne genom det mest entusiastiska smicker» och sålunda vilja med skuggan af en hypotes öfverdraga den på skönheter så rika konstnärstafla, Mamsell Lind från scenen framställt i alla de pjeser, hvaruti hon hitintills uppträdt. Fruktan för att vilja skildra, är, detta oaktadt, icke vår svaga sida, helst som vår skildring skulle hafva en mäktig egid i sjelfva den entusiastiska hyllning, hvarmed Publiken sjelf tyckes hafva omfattat den unga konstnären; men fruktan för att rätt kunna skildra allt, att i så lefvande färger, som det förtjenar, framställa det sköna i alla dess nyanser och fullkomligheter, är det enda som hejdar oss. Mamsell Lind har de fyra gånger vi sett och hört henne i förevarande opera varit fullkomligt oförändrad. Oförmögne att i hennes sång och aktion upptäcka något apmärkningsvärdt fel, öfverlemna vi åt dem, som hafva denna förmåga, att fortsätta kritiken öfver henne. Emellertid hafva vi, med bästa vett och vilja, icke kunnat undvika att räkna oss bland de s. k. »entusiastiske», och komma troligtvis att qvarstå bland deras ganska stora antal till dess någon med klara och öfvertygande skäl mäktar drifva oss derutur.

Hvad det öfriga eller chörerna beträffar, så gå de långt ifrån illa, oaktadt brist på tenorer röjer sig tydligt, — Balletterna äro smakfullt och prydligt arrangerade, hvaruti utmärka sig Hr Johansson och i den 3:dje akten Mamsell Daguin, hvilken sednare i nunnscenen mellan klostergrafvarna med mycken smak och konstfärdighet utför sina partier. — Direktionen har, hvad uppsättandet och arrangerandet af sjelfva pjesen beträffar, otvifvelaktigt mycken förtjenst. En annan torde frågan bli, huruvida det är alldeles så klokt att till den grad anstränga sujetterna, som nu blifvit gjordt, dels genom de många så tätt på hvarandra följande repetitionerna, dels sjelfva representationerna, bvarmed förhållandet är enahanda. Att en sak raskt går fram, är visserligen bra; men att klokt beräkna följderna, är ännu bättre. Men om detta mer en annan gång.

—e.