Till Herr -ss-

Tjurfäktning mellan en Engelsman och en Swensk →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 40 (21 Mai 1839)

Till Herr —ss—

med anledning af hans i Dagligt Allehanda för den 18 dennes införda anmärkning mot Mamsell Lind.

Med nöje erkännande mig, naturligtvis i »Snille och Smak», Tit. vida underlägsen, får jag härmedelst göra några anmärkningar mot ifrågavarande Tit. anmärkning, för att visa dess i mina ögon och, som jag tror, äfven i andras nog skarpt fallande oegentligbeter. Tit. har ansett sig till Mamsell Lind böra framställa en anmärkning, »så mycket mer som hon är van att från alla håll ej höra annat än det mest entusiastiska smicker.» Om man ville rida på ord, skulle man ur dem lätt kunna draga den mening, att allt det bifall, Mamsell Lind skördat och hvilket kommit »från alla håll», så väl från Publiken som från the Recensenter, hvaribland Tit. naturligtvis innehar det förnämsta rummet, icke vore annat än ett »entusiastiskt smicker» och att således detta, nemligen bifallet, alldeles icke vore lämpligt sitt föremål. Jag tar mig den friheten, att icke tro Tit. möjlig, af en sådan inkonseqvens, utan måste anse Tit. mening vara den, att en anmärkning mot Mamsell Lind är »nödvändig» på den grund, att det allmänna hifallet så lätt blundar för några småfel. En sådan mening är både riktig och aktningsvärd; men då bör också anmärkningen innefatta samma egenskaper, isynnerhet som det förmäles, att ingen villigare än hon emottager en anmärkning och fortare ställer sig den, till efterrättelse; ty hon har, som Tit. sjelf yttrat, en »innerlig passionerad kärlek för konsten», och denna kärlek måste derföre helt naturligt omfatta alla de anmärkningar, som i och för konstens skull göras henne. Men det är också desto mer maktpåliggande, att anmärkningarna äro rättande och icke missledande, ty äro de ej det, så ursäktas de icke en gång af den goda meningen. Tillåt mig derföre något närmare undersöka Tit. anmärkning. Tit. säger: »I hvarje roll, i hvarje parti Mamsell Lind har, är hon tragisk, så snart de blott ligga inom den allvarsamma genren», och att »denna beständiga exaltation förhindrar alla gradationér i känstoutryck.» Mamsell Lind har hitintills, med undantag af några smärre obetydliga operetter, såsom Vedetten m. fl., hvilka äro af komisk halt, och för hvilken alla i början ansågo henne endast passande, uppträdt i blott fem större pjeser, såsom Friskytten, Euryanthe, Trollflöjten, Slottet Montenero och Robert af Normandie, och haft deri roller och partier hvari hufvudelementet är tragiskt. Tragisk, så mycket någon kan vara det, är hon i dem och hvarken kan eller bör vara annorlunda. I någon roll, som blott och bart, utan att vara tragisk, ligger inom den »allvarsamma genren», har man icke sett henne, men äro fullt öfvertygade, att den, som mäktar höja en stor tragisk roll, icke kan nedsätta en underordnad, för hvilken vi vilja anse den »allvarsamma genren», sådan Tit. dermed menar. Hvad är det väl vi alla och Tit. sjelf isynnerhet beundrat hos Mamsell Lind? Är det hennes teekniska konstfärdighet och seger öfver s. k. svårigheter? Nej. Det är just sjelfva hennes, nu af Tit, öfverklagade, »gradation i känslouttryck», som röjt sig lika uttryeksfullt i romansen, kappletten och den stora arian, alla af henne lika innerligt och sannt återgifna, alla af Publiken lika uppskattade och med bifall emottagna. Såg mig, Hr —ss—, när Mamsell Linds röst eller spel »uteslöt den harmoniska sammansmältningen.» Visserligen tyckes detta vara fallet, när hon på scenen befinnes i bredd med andra medspelande och medsjungande, hvilka både i aktion och röst äro henne underlägsna. Men är det väl billigt, eller ens önskligt, att hon för deras svaghet skall moderera sin styrka och lägga band på sin känsla? Tit. medgifver, att Mamsell Lind har »geni» och, som vi nyss citerat, en »innerlig passionerad kärlek för konsten», men ber henne ej låta sig »bortföras» af dem, emedan »man är konstnär blott derigenom att man beherrskar sin känsla, sin eld ete.» Troligtvis öfverensstämma vi båda deruti, att den konstnär är störst, som närmast träffar naturen. Hvem är då större: den som på förhand kallt beräknar, bestämmer och instuderar effekterna, eller den, som, utan alla preparater, genast öfverlemnar sig åt sitt »geni» i förening med sin »innerliga passionerade kärlek», och sålunda i ögonblicket framställer naturens sanna, okonstlade skönhet? — För det att jag ej begriper, hvad Tit. menar dermed att man är koustnär »blott derigenom att man beberrskar sin känsla, sin eld», får jag be ödmjukast om förlåtelse. För medmenniskan och statsborgaren är visserligen detta beherrskande nödvändigt, ja oumbärligt för samhällets idé; men konstnärskänsla och eld veta ej och få ej veta af dessa och dylika band, utan lefva och hafva sin varelse förnämligast under den oinskränktaste i frihet. Tit, gör Publiken orätt, då han säger, att den i Robert icke senterar, när Mamsell Lind »ropar sina »nej» med qväfd stämma», utan blott applåderar hennes, som Tit. ord falla sig, »ganska artistiskt utstötta skrik.» Utan att småaktigt sysselsätta mig med hvad Tit. kan mena med ett »artistiskt skrik», vågar jag tro, att orsaken, hvarför Publiken icke applåderar det förra stället, är den, att detta förekommer midt i partiet, som hvarken kan eller bör afbrytas, men det der »skriket», som Tit. kallar ett nödvändigt forte, under det orkestern i full massa arbetar, deremot slutar partiet, då applåderna först kunna och börja vidtaga. Emellertid har Tit. sjelf, genom att loforda det der »nej med qväfd stämma», visat, att »gradation i känslouttryck» ej är hvad som brister Mamsell Lind.

Med Tit. har jag den äran vara af samma tanka deruti, att dessa ansträngningar äro menliga för den adertonåriga konstnärens helsa. Det ligger en hemsk sanning deruti, och cypressen öfver månget snilles förtidiga graf beseglar densamma, att ju större, ju mer eterisk den konstens låga år, som belyser och hänrycker menskligheten, desto kraftigare och fortare förtär den sig sjelf och det tempel, hvari den brinner. Men hvad rår konstnärn för detta. Hvem kan förminska lågans kraft? Ingen. Men man kan vårda och varsamt underhålla densamma. — Teater-Direktionen måste derföre så mycket som möjligt spara Mamsell Lind, för att icke genom en mängd af ansträngningar slutligen förstöra henne; och är detta enda medlet till att förekomma det lidande, för hvilket hennes helsa, i annat fall, måste blifva utsatt.

Öfvertygad, att Tit., i och för den goda sakens skull, icke alltför öfverlägset placerar sig öfver mina anmärkningar, framhärdar jag etc.

—e.