Tjurfäktning mellan en Engelsman och en Swensk

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 41 (24 Maj) och n:r 42 (28 Mai 1839)

Tjurfäktningen mellan en Engelsman och en Swensk.

(Fragment af ett större manuskript).

Sommaren år 1827 vistades på en af framlidne Statsrådet Hr Grefve W:s egendomar, några mil utom Hufvudstaden, en femtonårig yngling vid namn B., i egenskap af informator hos en förmögen Arrendator, hvars enda son han åtagit sig att inviga i Abc-boken. B. hade slutat 4:de klassen i St. Claræ Trivialskola och ämnade nu, njuta af sommarens behap i den fria landtluften., dels för att bereda sig till Gymnasium, dels ock för att hvila sig på sina, under åttaårig skolgång, förvärfvade lagrar, hvilka bestodo i ingenting mer och mindre, än att berömligt kvnna öfversälta 4 fältkerrar i Cornelius Nepos, 1 bok af Cæsars »de hello Gallico», 40 verser ur Ovidii Metamorfoser och 1:sta boken ur Euclidis, den sednare utantill utan att stappla ett enda ord, mb. så framt ingen vände upp och ned på de derstädes stående propositionerna. Deremot hade han ej befattat sig med och förslöst sin dyrbara tid på något så obetydligt som Naturalhistorien och de lefvande språken, hvilka han knappast kände till namnet. I Grekiskan var han, med undantag af explikation och resolution, något hemma; men Alnanders salighetslära kunde han utantill från perm till perm med noter och allt, om ej just på hufvudets vägnar, åtminstone »på sina fem fingrar.» I Svenska historien till Gustaf I af Bruzelius och den allmänna gamla till Kejsar Augustus af Ekelund var han mästare, och hans hjeltar voro Harald Hildetands kämpe Ubbe, som gick så hårdt fram i Bråvallaslag, att »bloden rann som bäckar i sanden», och Hannibal, som från Italien sände 40,000 slagna Romares ringar till Carthago. Bevandrad i de Nordiska Kunga- och Vikingasagorna, var han dessutom den förste i att arktals citera Mazarinis och Rinaldinis hjeltedater, oberäknadt de tårar han fällt vid Lafontaines romaner och den hufvudvärk han i åtta dagar burit, efter genomläsandet af Munken.

Nu för första gången kommen för att en längre tid dröja å landet, hade han skuddat skolstoftet från sina fötter, låst in i ett gammalt skåp alla sina böcker, med undantag af Horatius och Dams Mytologi, hvilka han såsom Premier i Quarta erhållit och nu naturligtvis tog med sig, för att, vid återkallandet af flydda minnen, ha något intressant att se på, lånt sig af en bekant en pistol och en lodbössa och råkade första dagen i gräl med egendomens Inspektor, som i skarpa ordalag förebrådde den unge kämpen, för det han skjutit salt i ögonen på Olle, den största och vildaste af Grefve W:s tjurar. Inspektorn, ett icke mindre tjurhufvud, och derjemte van att despotiskt herrska öfver rättares och dränpars ryggar, förvånades med skäl öfver orden: »det angår er icke» från en, som han påstod ej vara »torr bakom öronen», lyftade, utan vidare resonnemanger, sin enpåk, ännu varm efter den färska beröringen med en statdrängs breda skuldror. Men Inspektorn, som troligtvis ej ännu haft med någon Ubbes eller Hannibals beundrare att göra, såg genast lodbössans kolf riktas mot sitt herrskarebröst och, frapperad redan af det beslutsamma motståndet, retirerade under salfvor af svordomar, under det att en mängd Dalkarlar, som derinvid arbetade på en större gödselhög och med förtjusning i de gråa ögonen åskådat striden, kastade från sig sina grepar och spadar och »klappade från högen i dimmiga händer.» Resultatet af striden blef en förlikning hemma hos den välmenande Arrendatorn, B:s principal, vid en toddy och några fläskpannkakor, hvarvid uppgjordes, att B., i stället för att hota Olle med mynningen och Inspektorn med kolfven, skulle använda det förfärliga vapnet mot träskets änder och skogens harar, och att Inspektorn, i sin ordning, icke skulle ändra enpåkens vanliga och gamla bana, utan hålla sin hand från pilten, som hvarken moraliskt eller fysiskt trodde sig kunna tåla en dylik behandling, helst denne, med Gymnasium i perspektiv, ansåg sig hafva långt bakom sig lemnat alla praktiska tillämpningar af ferlans straffteorier. Vänskapen bestyrktes med en brorskål, som förvärfvade B. tvenne farbröder och fulländades derigenom, att farbror Inspektorn af sin unge vän erhöll till låns återstoden af röfvaranföraren Gonzalow, som, genom cirkulation bland skolgossarna i S:t Clara, nästan helt och hållet blifvit slukad både till innehåll och format.

Ryktet om B:s bragd och seger öfver Inspektorn spred sig emellertid öfver hela gården. Statdrävparne, när de efter fulländade dagsverken om aftonen återvände till sina hustrur, hvilka vanligtvis fingo uppbära de slängar, Inspektorn om dagen tilldelat deras män, berättade med mycken förlustelse, hurusom den »unga herrn från Stockholm» skjutit salt i ögonen på Inspektoren och derefter lagt upp honom på ett brännvinsfat samt pryglat honom med kolfven; och följande morgon var B., när och hvar han visade sig, ett föremål för allas blickar och hyllning.

Grefve W. hade, som i det föregående nämdes, flera större egendomar belägna utom Stockholm, försedda med stora brännerier och ladugårdar, dem han alla sökte uppdrifva till möjligaste största nytta och afkastning. Men märkligare än sjelfva brännerierna, hvilka alltid utgjort brännpunkten för våra högmögende Possessionaters ansträngningar och uträkningar, och i hvilka försvunno ej allenast de stora gårdarnas alla spannmålsförråder, utan äfven flera årligen upphandlade spannmålslaster, voro otvifvelaktigt ladugårdarna, dels för den indrägtighet, hvarmed de drefvos, dels ock för den ordning, snygghet och utomordentliga urval af boskap, som i dem iakttogos. I de prydliga båsen stodo kor af alla möjliga racer. In uti krubborna, så af träd som sten, strömmade dranken genom vissa under golfven och utmed väggarna gående rör, under det att orenligheten på enahanda sätt affördes i särskilta utom ladugården belägna reservoirer. Ladugårdarna voro merendels utarrenderade för 50 R:dr B;ko per ko, ett drygt arrende, men som likväl ej hindrade den Arrendator, som skötte sig, från att bli förmögen och sålunda kunna lägga på kistbotten 5 à 600 R:dr B:ko årligen och derjemte lägga sig till hästar, vagnar förfärdigade i Stockholm och informator till på köpet från samma stad. Dessutom såg man på fälten och trädesgärderna hopar af Spanska får och Amerikanska svinkreatur, hvilka alla på det noggrannaste vårdades och sköttes. Olycklig den Inspektor, Rättare och Deja, som uraktlät något som kunde befrämja boskapens trefnad! Utan att man visste ordet af, oftast i det ruskigaste väder, insprängde på en liten hvit häst Hans Nåd inpå gården, tittade in i bränneriet, i stallet, i fähuset och försvann slutligen ut åt de rykande svedlanden. Det var på en af dessa rekognosceringar, som B. en gång hade äran af sitt första och sista samtal med Herr Grefven, hvilken kom ridande från Inspektorsgården, der han funnit B:s värda farbröder, Arrendatorn och Inspektorn, inbegripna i ett parti mariage, under det att den af B. i lifstiden saltade Olle grasserade i ett rågland, dit han genom ett öppnadt led råkat inkomma. Grefven var svåra förtörnad, och, oaktadt Inspektoren redan fått sin beskärda del, tycktes likväl något återstå, att vid förefallande tillfälle kunna utminuteras. B. kom från »markene» med sin bössa på axeln och tvenne skjutna ekorrar i ena handen, stolt öfver sin seger.

»Hvem är ni?» ropade Hans Nåd i det han höll in hästen.

»Jag är — Gymnasist», svarade B.

»Såå — är det gunstig herrn, som lemnar grindarna öppna efter sig och släpper boskapen in på åkrarna?»

»Jag har aldrig gått igenom någon grind, Herr Grefve.»

»Går ni öfver dem då?»

»Ja!»

»Hvad gör ni här?»

»Jag är Informator hos Arrendatorn.»

»Hvad? — Informator hos Arrendatorn» — inföll Hans Nåd med en förgrymmad uppsyn; »rättnu få väl mina statdrängar lust att lägga sig till informatorer; då icke en gång jag sjelf haft» — — —

Hans Nåd tvärstannade i talet, stirrande med blicken ut åt landsvägen. B. följde hans öga och varseblef i det aflägsna fjerran en besynnerlig grupp, som småningom närmade sig, belyst af aftonsolens sista strålar.

Hastigt utropade Grefven, hvars ansigte den mest strålande glädje återigenom tagit i besittning: »Ah! min engelska tjur! min engelska tjur!»

Grefven jagade i sporrstreck mot densamme, under det att B. fäste sina blickar på en hög, brun, hvitfläckig och fyrfotad gestalt, som, omgifven af en talrik trupp drängar, nalkades med högtidliga steg.

»Der hafva vi således den mycket omtalta tjuren, som Grefven förskrifvit från England», tänkte B.; »jag har hört omtalas, huru en Svensk matros en gång med ett väldigt Svenskt knytnäfveslag lade en stor Engelsk boxare till marken — — jag undrar just, hur Olle skulle bära sig åt i ett envig med den nykomne främlingen — — det är i sanning rätt roligt att tänka derpå — — men vore vida roligare att — försöka't.

En half mil bortom hufvudgården sträcker sig en stor skog. När blåsten far deröfver, luta de tättstående granar så förtroligt sina hufvuden tillsamman, liksom ville de tillhviska hvarandra mod och tröst. När åter den lugna aftonen inträdt och visar öfver land och haf de rosiga kinder, en bild af den trygga makligheten, ordna de sina gröna upprifna lockar framför en liten saltsjöspegel, som med sin vackra, gröna, blomstersirade ram glindrar vid deras fötter. Ända från den lilla viken upp genom hela den mörka skogen sträckte sig en ovanligt hög och bastant gärdesgård, som delade skogen i tvenne hälfter. På hvardera sidan om gärdsgården utbredde sig en liten ängsteg, som af begynnelsen tycktes hafva varit ett kärr; men sedermera af solens strålar småningom blifvit uttorkadt, så att dess sumpiga natur helt och hållet försvunnit. — Julisolen hade nyss uppgått och kastade från viken sina första blickar på den lilla af den gemensamma gärdesgården åtskiljda slättmarken och öppnat ögonen på en mängd kor, som på hvar sin sida om stängslet hade lägrat sina mörka resliga gestalter. Ena hälften, som var den norra, innehade Olle, beherrskande en seralj af minst 50 komör eller mamseller, som de mer tidsenligt kunna kallas. Sjelf stod han nu upprest på benen midt ibland sina ännu liggande femininer. Olle var mörkbrun, icke just så ovanligt hög till växten; men hans längd och bredd, i högsta grad vidunderliga, förtjente ett rum på Riddarbosgården. Småland hade sett hans första kalfdagar, och dess skogar mången gång genljudat af den vackra stutens okonstlade älskogsqväden. Ryckt från sina fäders bördiga betesmarker, för att intaga första rummet på Grefve W:s boskapsförteckningar, hade han tagit ett vrålande farväl från den jord, som sett honom födas, och befann sig nu på en främmande trakt, ett stort och begärligt föremål för den plågande menniskan. Påkar och stenar, som omvexlat på hans rygg, hade förstört hans ursprungligen goda och fördragsamma lynne, och att han sålunda fått ett horn i sidan till menskligheten, bevisades derigenom, att han inom tvenne års tid förpassat 7 statdrängar och 2 mjölkpigor till Lasarettet i Stockholm. Till råga på förargelsen hade han i dessa dagar måst tåla, att en medtäflare från Albion tagit bort de största och bästa af hans kor och till på köpet befann sig i hans grannskap: ty på andra sidan om gärdsgården hade den nykomne Engelsmannen sitt bestämda territorium, der han, omgifven af ett mindre men desto noblare antal nöt, lefde och regerade. Äfven han var på fötter och tycktes fröjda sig åt den uppgående solen. Det behöfdes ej mycken skarpsinnighet för att finna, att Engländarn i mer än ett afseende var mer högdragen än Olle, ty dels var han betydligt högre till växten, dels låg något i hans blick, som, på samma gång det tillkännagaf nötet, äfven betecknade en viss inneboende känsla, eller, rättare sapdt, instinkt af sjelfmedveten djerfhet och oförskämdhet. Stolt promenerade ban midt ibland sin omgifning, som rycktes finna ett särdeles behag i den nye fräömlingens närvaro. Dock var det endast i höjden han var Olle öfverlägsen; ty för att kunna mäta sig med Svensken i längd och bredd fordrades i sanning icke så obetydligt. Dessutom var han ovanligt smalbent, då deremot Olle hade ben som Elefanten.

Den herrliga solskifvan hade knappt lemnat den guldbroderade skogsranden, förrän en liten ökstock öfverhalkade den lugna vattenytan och lade till vid stranden just der som gärdsgården började. En helt ung person i sommarjacka och dito byxor hoppade derutur, gled varligt öfver det daggiga gräset nära invid gärdsgården upp åt skogen till och öppnade helt enkelt gärdsgårdsgrinden på vid gafvel, hvarefter han tog plats på sjelfva tinnarna af gärdsgården, dels för att ha bättre utsigt öfver hvad som ske kunde, dels äfven för att skydda sin egen dyrbara person feån all möjlig personlig inblandning i en förestående strid.

Engelsmannen förnekade ej sin natur. Seende tillfället öppnadt till nya inkräktningar och eröfringar, uraktlät han ej att så fort som möjligt sticka nosen in på det nya området, liksom ville han först taga terrängen i ögonsigte, innan ban helt och hållet inträdde. Olle, som under tiden stått som han varit fördjupad i idel solbetraktelser, vände hufvudet ditåt. Starkare glödde ej solen från himlahvalfvet, än de blixtrar, som genom den Svenska tjurens svartglänsande ögonpar korsade hvarandra och hastigt förenade sig i tvenne eldglober, ur hvilka flammade lågor på lågor. Hastigt öppnar han de fradgande käftar och framstöter ett djupt ihållande tjut, som med ens brisgar alla skogens och luftens sångarskaror till tystnad. Innan ännu bergens echon hunnit mångdubbla det dödsbådande härsropet, emottager Engelsmannen utmaningen med lungor, hvaruti åskan för ögonblicket tyckes hafva tagit sim plats, hvarefter hela boskapshjorden uppstämmer en chorus, hvars iufernaliska effekt kommer gärdsrården att svigta och den derpå sittande åskådaren att skälfva af bäfvan och ånger. Flera famnar skilja ännu de båda kämparna åt; men de nalkas småningom hvarandra, uppkastande omkring sig jorden med torfvor och stenar i tjocka mörka hvirflar mot höjden. Vrålande störta kona till marken och arbeta med sina hufvuden i mullen, liksom de fruktade åskåda striden. Kämparnes tjut antager allt mer och mer den råa styrkans och det otämda raseriets vildaste karakterer; den med hornen uppkastade jordmyllan skakar öfver valplatsen nattens ogenomträngliga slöja; — hastigt höres ur molnet en knall, som kanonens — som åskans — och i ögonblicket framskymta öfver den svarta molnkanten den Engelska kämpens hvita ben, och långt derutom ligger han sjelf öfverändakastad till marken.

»Lefve, du tappre Svensk!» ropar åskådaren klappande i händerna från sin gärdesgård.

Men hastigare än blixten är Engelsmannen på benen igen, och hastigare än tanken följer en ny ännu förfärligare knall — en ny himmelsfärd för Engelsmannen — och ny törn mot gräsvallen, så att jorden ryker.

»Bra, Olle! lefve den Svenska tjuren!» utropar i högsta förtjusning sekundanten.

Dock ännu är ej Albions son besegrad; ännu står han i positur, vändande en blodig men förfärlig panna mot den förföljande segraren; ännu blänger han som en tjur på en — tjur; — — tjurhufvena mötas — hornena vrida sig om hvarandra, så det knakar i deras fästen — blodströmmar rusa kring öron och hals och droppa fraggblandade ned på marken. — Svensken tränger Engelsmannen allt mer och mer tillbaka mot gärdesgården.

»Bra, Olle! — Gå på, Olle! — Och jag som skulle skjuta salt i ögonen på dig, du tappre! — Gå på! gå —» Entusiasten fick ej säga mera; en ny stöt från Olles panna slungar Engelsmannen mot gärdesgården, så att den derpå sittande uppviglaren derifrån kastas till marken, lemnande efter sig på en gärdsgårdstör hälften af ena byxan. Hämtande sig efter några minuters bestörtning öfver det oförmodade fallet, uppreser den tvåfotade sin i denna belägenhet icke just så fördelaktiga gestalt, och, kännande med sig en viss ånger öfver den af honom anställda tjurfäktningen, som ännu fortfor i vildt raseri framför hans ögon, samt rädd kanhända att på något sätt blifva inblandad i saken, makar sig hastigt af till stranden, kastar sig i ökstocken och griper tag i årorna. Striden fortgår emellertid vid stranden mellan de tvenne tjurarna med all möjlig förbittring och rastlöshet. Hastigt höras menniskoröster skalla genom skogen — och i ett ögonblick försvinner ökstocken ur viken.

Längre fram på morgonen var det en ovanlig uppståndelse på herrgården. Grefve W. höll ståndrätt med sina inspektorer, bokhållare, drängar etc.

»På hvad sätt hafva tjurarne kommit tillsammans?» frågade W. på det högsta uppretad.

»De hafva stångat ner gärdsgården, som åtskiljer skogen, Hans Nåd!» svarade Inspektorn, darrande som ett asplöf; ty han hade ännu ej huwnit få i sig sin uddevalla.

»Hafva de skadat hvarandra betydligare?»

»Nej, Gud vare tack! här är Olles ena horn, som han under striden förlorat. Den nya tjuren har blott några hål i hufvudet utan betydenhet, och de skrubbsår, han fått i huden, förtjena ingen uppmärksamhet engång.

»Nå det var en evig lycka, att min nya, präktiga och dyrbara tjur åtminstone blef räddad till lifvet. Låt emellertid föra Olie till Norra Slagtarhuset.»

Följande morgon, innan ännu gårdsrättaren ringit i arbetskloekan, var Olle, vederbörligen eskorterad, på väg till Stockholm. 9 menniskor hade han lagt på sjuksängen och deribland en i grafven, utan att derföre lida något straff. Na skulle han, som ett oskäligt djur, digna under en simpel slagtardrängs yxhammare, och hvarföre? Jo, för det han stångat i en Engelsk like några nödiga begrepp om Rättsläran. Otaliga gånger tuggad på här i lifvet, hade han åtminstone den fördelen att bli det blott en enda gång efter döden. — Den enda, som vann något på hela denna stora tjurfäktning, var en liten mjölkflicka; hon hade nemligen på den omtalta gärdesgården. hittat ett betydligare fragwent af en byxa. Detta tog hon: och lappade dermed sitt blårandiga förkläde.

—e.