Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 23
| ← Förlikningen |
|
TJUGUTREDJE KAPITLET.
I valet och kvalet.
— Onkel, nu har jag upptäckt, vad flickorna äro till för, sade Rosa dagen efter Archies och prinsens förlikning.
— Nå, min vän, vad äro de då till för? frågade doktor Alec, som efter vanligheten promenerade fram och tillbaka i salen.
— För att hålla reda på pojkar, svarade Rosa, strålande av belåtenhet. Phebe skrattade, när jag sade henne det, och anmärkte att det är bäst, att flickorna först lära sig att hålla reda på sig själva. Men det är väl för att hon inte har sju pojkar till kusiner, som jag.
— Hon har i alla fall rätt, Rosen min, och det har du också, ty dessa båda saker gå hand i hand med varandra, och på samma gång du söker gagna de sju pojkarna, gagnar och förbättrar du helt omedvetet dig själv, sade doktor Alec, som stannade på sin promenad och log emot henne med en gillande nick.
Rosa hade slagit sig ned i en bekväm stol för att vila ut efter ett par timmars livlig bollkastning och krocketspel i stället för springlekar, vilka stormen hindrade.
— Gör jag det? Det gläder mig att höra. Men vet du, onkel, jag är rent av tvungen att taga vara på gossarna, ty de komma till mig med alla sina bekymmer och fråga mig om råd, och det tycker jag så mycket om. Det är bara litet svårt ibland att veta vad jag bör göra, och därför tänker jag rådgöra med dig i hemlighet och sedan överraska dem med min stora vishet.
— Det är mycket riktigt, min vän. Nå, vad är ditt första bryderi? Ty jag ser, att du har något på ditt sinne, kom därför och tala om det för din onkel.
Rosa lade sin arm i hans och berättade, under det att de sålunda promenerade av och an, allt vad som oroade henne angående Charlie, och frågade, vad hon kunde göra för att återfå honom på den rätta vägen och vara en verklig syster för honom.
— Skulle du kunna besluta dig för att flytta till tant Clara på en månad? frågade doktorn, när hon slutat sin berättelse.
— Ja, nog kunde jag det; fast inte tycker jag, att det skulle bli roligt. Menar du verkligen, att jag borde göra det?
— Ja, om du ville det, vore nog detta det bästa botemedlet för Charlie.
— Menar du onkel, att om jag är där och försöker att göra det trevligt för honom, så håller han sig hemma och undgår därigenom att råka i dåligt sällskap?
— Ja, just det menar jag.
— Men kan jag göra det trevligt för honom? Han skulle förstås komma att sakna gossarna.
— Det är ingen fara, att han skall behöva sakna dem, ty de svärma ju kring dig som bin kring sin drottning. Har du inte kommit underfund med det?
Så blev det beslutat, och utan att det ordades mycket om den verkliga orsaken till Rosas besök, flyttade hon till tant Clara. Hon visste dock med sig själv, att hon hade ett värv att utföra, och brann av längtan att väl fylla sin uppgift.
Doktor Alec hade rätt i vad han sade om bina, ty gossarna följde troget sin drottning och överraskade tant Clara med sina täta besök, i det de kommo snart sagt både morgnar, middagar och aftnar. Charlie var en mycket uppmärksam värd och försökte att bevisa sin tacksamhet genom att vara så snäll och vänlig som möjligt mot »sin lilla syster», ty han anade orsaken till hennes besök, och hans hjärta rördes av hennes okonstlade försök att »hjälpa honom att bli en bra karl».
Rosa längtade ofta tillbaka till det gamla huset med de enklare nöjen och nyttigare sysselsättningar det hade att bjuda på, men då hon, trots Phebes invändningar, fått i sitt sinne, att »flickor verkligen voro till för att taga reda på gossar», fann hennes lilla moderliga hjärta dock mycken glädje i de nya plikter hon ålagt sig.
Det var vackert att se den milda, allvarliga flickan ibland hela denna flock av pojkar, bemödande sig att förstå, hjälpa och roa dem, med så mycket tålamod och så mycken ömhet, att hon helt oförmärkt utförde månget litet snilleverk.
Det mindre fina i språket och sättet, vårdslösheten i seder och bruk försvunno alldeles genom hennes närvaro, och de manliga dygder, som spirade upp, uppmuntrade av hennes oförställda beundran som de alla satte mera värde på än de ville tillstå. Rosa, å sin sida, försökte att själv tillägna sig de goda egenskaper, hon beundrade hos kusinerna; hon bemödade sig att lägga bort sin kvinnliga fåfänga och räddhåga, att vara stark och rättvis, öppen och modig såväl som blygsam, god och skön.
Detta experiment lyckades så väl, att, när månaden var förbi, Mac och Steve bådo, att de nu i sin tur skulle få ett besök av Rosa, och hon antog bjudningen och tänkte, att det skulle bli roligt att få höra den buttra tant Jane säga, såsom tant Clara sade, när de skildes åt: — Jag önskar, att jag finge ha dig hos mig hela mitt liv, min kära flicka.
När Mac och Steve fått rå om henne en månad, var det Archie & Comp., som förde henne till sitt hem för att där tillbringa några veckor, och där kände hon sig så lycklig, att hon nästan skulle ha velat stanna där för alltid, om hon blott fått ha onkel Alec med sig.
Sålunda förflöt vintern med snabb fart, och innan Rosa ännu hunnit komma sig riktigt i ordning i hemmet igen, var redan maj månad inne. Hon fick nu namnet »månadsrosen», emedan hon tillbragt en månad hos var och en av sina tanter och kvarlämnat ett så ljuvligt minne av den doft och glädje hon skänkt, att alla önskade familjeblomman tillbaka igen.
Doktor Alec gladde sig mycket över att ha återfått sin skatt; men då nu tiden nalkades, att hans provår skulle taga slut, hade han mången hemlig fruktan, att Rosa kanske hellre skulle vilja ha sitt hem hos tant Jessie det kommande året, eller kanske till och med hos tant Clara, för Charlies skull. Han sade intet, utan väntade med oro den dag, då saken skulle avgöras, och medan han väntade, gjorde han sitt bästa för att så väl som möjligt fullända det verk, vilket hittills gjort honom så mycken heder.
Ingen kom ihåg dagen för det viktiga samtal, vilket haft till följd doktorns experiment, som han kallade det, ingen mer än han själv åtminstone. När därför tanterna en lördag blevo bjudna på te, infunno de sig, intet anande, och sutto alla tillsammans och språkade om ett och annat, när broder Alec kom in i rummet med två fotografikort i handen.
— Känner du igen detta? frågade han och visade det ena för tant Clara, som råkade sitta honom närmast.
— Ja, det gör jag visst; det är mycket likt henne som hon såg ut, då hon först kom hit. Alldeles hennes sorgsna, så föga barnsliga uttryck och hennes lilla magra ansikte med de stora mörka ögonen.
Kortet gjorde sin rund till alla tanterna, och de kommo alla överens om, att »det var mycket likt Rosa för ett år sedan». Då nu den saken var klar, visade doktorn det andra kortet, vilket emottogs med mycket gillande och förklarades för »ett förtjusande porträtt».
Och det var det också och en fullständig kontrast till det första, ty det var ett blomstrande, leende ansikte, fullt av ungdomligt liv och hälsa, utan tecken till melankoli, ehuru de milda ögonen voro mycket tankfulla, och linjerna kring munnen förrådde en känslig natur.
Doktor Alec ställde de båda korten på spiselhyllan, drog sig tillbaka några steg därifrån och betraktade dem under några minuter med största belåtenhet; därpå vände han sig hastigt om och sade, i det han pekade på korten:
— Ja, nu är tiden tilländalupen. Hur tycka ni, att mitt experiment lyckats, mina damer?
— Ja, minsann har han inte rätt, det är årsdagen! utropade tant Plenty och tappade i överraskningen en maska.
— Du har lyckats förträffligt, min vän, sade tant Peace och 1og så innerligen gott och gillande emot honom.
— Det kan inte nekas, att hon verkligen har tagit sig, men skenet bedrager så ofta, och hon har tyvärr ingen kroppskonstitution att bygga på, sade tant Myra.
— Jag medger gärna, att vad hälsan beträffar, har experimentet lyckats, anmärkte nådigt tant Jane, som ej kunde glömma Rosas godhet emot hennes Mac.
— Det medger även jag, och jag går ännu längre, ty jag tror verkligen, att Alecs metod har gjort underverk med flickan. Hon blir en skönhet om ett par år, inföll tant Clara, i vars tanke detta var det bästa vitsord, som kunde givas.
— Jag trodde alltid att han skulle lyckas, och det gläder mig så innerligen, att ni alla erkänna det, ty han har mera heder därav, än ni kunna ana, och förtjänar större bifall, än han någonsin kommer att få, utropade tant Jessie och klappade händerna av förtjusning, så att Jamies lilla röda strumpa svajade i luften som en segerfana.
Doktor Alec gjorde en sirlig bugning för dem alla och såg särdeles belåten ut. Därpå yttrade han mycket allvarsamt:
— Jag tackar er. Men nu är frågan: skall jag fortfara? ty detta är endast en början. Ingen av er kan ana vilka svårigheter jag haft att bekämpa, vilka misstag jag har begått, huru jag måst studera mig in i saken, och vilken oro jag ofta känt. Syster Myra bar rätt i en sak — Rosa är en liten svag varelse, som hastigt blomstrar upp i solskenet och lika hastigt tynar av i skuggan. Hon har intet särskilt ont, men hon har ärvt sin mors känsliga natur och fordrar den klokaste och ömmaste behandling för att ej den lilla verksamma själen må fördärva den fint organiserade lilla kroppen. Jag tror, att jag har funnit det rätta behandlingssättet, och om ni vilja bistå mig, hoppas jag, att det skall lyckas oss att göra henne till en god och ädel kvinna, som skall bli en stolthet och en tröst för oss alla.
Här stannade doktor Alec och hämtade andan, ty han hade talat med djupt allvar, och hans röst blev litet hes vid de sista orden. Ett allmänt sorl från damerna tycktes uppmuntra honom, och han fortfor med ett förbindligt leende, ty han försökte med slughet att vinna dem på sin sida, på det att de måtte rösta för honom, när tiden var inne:
— Nu ämnar jag inte handla med själviskhet eller efter godtycke, därför att jag är flickans förmyndare utan jag tänker lämna henne frihet att själv välja. Vi vilja ju alla gärna ha henne, och om hon hellre skulle vilja välja sitt hem hos någon av er, så vill jag naturligtvis ej hindra det. Jag understödde ju själv hennes besök hos er i vintras, på det hon skulle få se, vad var och en av oss hade att bjuda henne, och kunna bedöma hos vem hon skulle komma att känna sig lyckligast. Är icke detta det riktigaste? Vilja ni gå in på att rätta er efter hennes val, såsom jag tänker göra?
— Ja, det vilja vi, ropade alla tanterna, alldeles förtjusta åt den möjliga utsikten att få rå om Rosa ett helt år.
— Bra! Hon är väl här inom kort, och då ska vi avgöra saken för nästa år, ett mycket viktigt år, kom ihåg det, ty början har varit god, och hon skall blomstra upp med fart nu, om allt går väl. Jag ber er därför: fördärva inte mitt verk, utan behandla min lilla flicka med mildhet och klokhet, ty om något hände henne tror jag, att det skulle krossa mitt hjärta.
Efter att ha yttrat detta vände doktor Alec sig hastigt om och låtsades ånyo betrakta porträtten, men tanterna förstodo huru kärt detta barn var för den ensamma mannen, som i sin ungdom älskat hennes moder, och som nu fann sin lycka i att älska och vårda hennes lilla dotter, som så mycket liknade henne.
De goda fruarna tackade, nickade och tecknade åt varandra, att ingen av dem skulle klaga, om hon ej bleve vald, eller ens försöka att beröva bror Alec hans »hjärtas älskling», såsom gossarna kallade Rosa.
I detta ögonblick hördes det behagliga ljudet av glada röster, som närmade sig från trädgården, och allvaret på allas ansikten förbyttes i leenden. Doktor Alec vände sig genast åter om och sade, i det han med en beslutsam åtbörd kastade huvudet tillbaka: — Se där är hon; till saken nu!
Kusinerna hade varit ute och plockat de första majblommorna och kommo nu in för att visa sin skörd.
— Se där ha vi vår lilla ros med alla sina törnen omkring sig, sade doktor Alec, i det han betraktade henne med ovanlig stolthet och ömhet, då hon gick att visa tant Peace sin korg full av vårblommor, friska blad och sällsynta mossor.
— Låt nu bli att bråka, pojkar, och sätt er ned tyst och stilla, om ni vilja stanna kvar här, ty vi äro upptagna, sade tant Plenty, nedtystande de bullersamma pojkarna, vilka hade svårt att lägga band på den munterhet solskenet, den friska luften och den hälsosamma motionen alstrat.
— Visst vilja vi stanna! Vi skulle inte vilja mista vårt lördagste för allt i världen, sade chefen och återställde genast ordningen bland sina män medelst en nickning, ett ord och då och då en oundviklig skakning.
— Vad är på färde? En krigsrätt? frågade Charlie och betraktade de församlade damerna med låtsad fruktan och verklig nyfikenhet, ty deras ansikten förrådde, att något intressant ämne var på tapeten.
Doktor Alec förklarade saken med några ord, så få och lugna, som det var honom möjligt, men verkan därav blev icke desto mindre kraftig, ty envar av gossarna började genast att muta, locka och övertala Rosa för att få henne att välja hans hem till sitt.
— Du borde verkligen komma till oss, för mammas skull, förstår du, ty hon kan då vara alldeles utledsen vid pojkar, började Archie, sålunda begagnande den starkaste bevekelsegrund han kunde hitta på för ögonblicket.
Ack ja, tänkte hon, han är den som helst vill ha mig! Jag har ofta längtat efter att komma i tillfälle att giva honom något, som han mycket önskade, och nu kan jag det.
När därför, vid ett tecken av tant Peace, tystnad uppstod, sade Rosa sakta, med en vacker rodnad på sina kinder och en bönfallande blick omkring rummet, liksom om hon ville bedja gossarna om förlåtelse.
— Det är svårt att välja, när alla hålla så mycket av mig; därför tror jag att det är bäst, att jag väljer mitt hem hos den, som tycks bäst behöva mig.
— Nej, min älskling, hos den du håller mest av, och hos vilken du tror att du kan känna dig lyckligast, inföll doktor Alec hastigt, då han märkte, att en snyftning från det håll, där tant Myra satt, och ett sakta mumlande av orden: — »Min salig Carolina…» kom Rosa att avbryta sig och blicka ditåt.
— Betänk dig noga, kusin, brådska inte med att fatta ditt beslut, och kom ihåg att »du har en vän så kär», sade Charlie, som ännu inte ville uppgiva hoppet.
— Jag behöver inte betänka mig! Jag vet, vem jag håller mest av och är lyckligast hos, och jag väljer onkel, om han vill ha mig! ropade Rosa med ett uttryck av så mycken kärlek och ömt förtroende, att det genljöd i alla åhörarnas hjärtan.
Om hon verkligen hyst något tvivel, så behövdes dock inga ord för att skingra det, ty doktor Alecs blick sade nog, då han öppnade sina armar för henne, och även gossarna måste anstränga sig för att inte en eller annan tår skulle bryta fram. De togo därför i ring och började att dansa omkring onkeln och Rosa samt sjöngo, livade av en hastig ingivelse, den gamla bekanta visan:
»Så tagom vi i ring omkring Rosen!»
Detta gjorde slut naturligtvis på all sentimentalitet. Rosa slet sig lös ur onkel Alecs armar och ställde sig med i ringen, varefter de fortforo att dansa omkring onkeln liksom kring en majstång, och Phebe, som kom in med friskt vatten till blommorna, började att kvittra, sjunga och kuttra, som om alla skogens fåglar samlats för att deltaga i de åtta kusinernas vårfröjd.