←  Goda verk
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Bland hövålmarna
Vilketdera var det?  →


[ 140 ]

XV.
BLAND HÖVÅLMARNA.

Farbror Alec gjorde inga invändningar, utan när han fann, att ingen kunde göra anspråk på barnet, lät han Rose behålla det, åtminstone för en tid. Så lilla Dulce, som blivit nyekiperad till och med i fråga [ 141 ]om namnet, intog sin plats bland dem och började så småningom frodas. Men hon blev inte söt och var aldrig ett livligt, tilldragande barn, ty hon tycktes ha blivit född i sorg och vuxit upp i elände.

Rose vann snart hennes hjärta, och då önskade hon nära nog, att hon icke hade gjort det, ty barnet klängde sig med besvärande ömhet fast vid henne, och om de voro skilda, länge från varandra, ropade hon efter »tant Vose».

Då det varma vädret kom, tillkännagav Rose, att Dulce behövde bergsluft, ty hon upprepade pliktskyldigast så många som möjligt av d:r Alecs föreskrifter, och med tanke på hur gott Cosy Corner gjort henne själv för många år sedan, beslöt hon att pröva det på barnet. Tant Jessie och Jamie följde med henne, och mor Atkinson tog emot dem lika hjärtligt som förr. De vackra döttrarna voro allesammans gifta och borta, men en annan ung dam intog deras plats, och ingenting tycktes vara förändrat förutom det att de gamla huvudena voro mera gråa och de unga sutto litet högre än för sex år sedan.

Rose strövade omkring med Dulce som en hängiven höna med en ganska klen kyckling. D:r Alec kom upp och tillbringade några dagar där, och han förklarade, att barnets tillstånd var lovande. Men sommarens evenemang var ett oväntat besök av Phebe. Två av hennes elever hade bjudit henne med sig på en tripp bland bergen, och hon rymde från det stora hotellet för att överraska sin lilla matmor med att få se henne så kry och lycklig, att Rose sedan icke hyste någon oro för hennes skull. De tillbringade tre härliga dagar med att ströva omkring tillsammans, prata så, som endast flickor kunna prata efter en lång skilsmässa, och njuta av varandras sällskap som ett förälskat par. Och liksom för att göra saken riktigt fulländad, föll det sig av en sällsam slump så, att Archie tittade upp över söndagen, så Phebe fick sin överraskning, och tant Jessie och telegrafen bevarade sin hemlighet så väl, att ingen visste, vilka modersränkor, som åvägabragt denna lyckliga händelse.

Sålunda fick Rose åse en mycket vacker lantlig kärleksidyll, och långt efteråt, då Phebe begivit sig [ 142 ]av åt ett håll och Archie åt ett annat, tycktes ekot av de ljuva orden dröja kvar i luften, ömma vålnader ha sitt tillhåll i pinielunden, och till och med den stora kaffepannan hade fått ett slags gloria, ty dess blänkande sidor återspeglade de ömma blickar, som växlades mellan de älskande, då den ena fyllde den andras kopp under den sista frukosten.

Rose fann dessa minnen mycket intressantare än någon roman, hon läst, och fördrev ofta sina lediga stunder med att utmåla en lysande framtid för Phebe. En av de allra härligaste dagarna satt hon under ett gammalt äppelträd på sluttningen bakom huset. Lilla Dulce, som tröttnat på att leka, låg insomnad i ett litet rede, hon gjort i ordning åt sig i en hövålm, Rose satt lutad mot det knotiga gamla trädet och drömde, då helt plötsligt åsynen av en mycket solbränd, småleende ung man kom henne att spritta till och utbrista helt glatt:

— Nej men, Mac! Varifrån har du ramlat ned?

— Från toppen av Mount Washington. Hur mår du?

— Utmärkt! Vill du inte gå in? Du måtte vara trött efter ett sådant fall.

— Nej tack. Jag har redan träffat den gamla damen. Hon sade mig, att tant Jessie och gossen gått in till stan och att du satt någonstans här ute, så jag kom direkt hit och slår mig ner här, om du inte har något däremot, svarade Mac, i det han spände av sig ryggsäcken och slog sig ned i en hövålm, som om den varit en stol.

— Det här är den tredje överraskningen, jag haft i sommar. Först dök farbror upp här, så kom Phebe och nu du. Har du haft en trevlig fotvandring? Farbror talade om, att du givit dig i väg.

— Härlig! Jag känner mig, som om jag hade varit i himmeln i närmare tre veckor.

— Du ser ut, som om himmeln bekomme dig väl. Brun som en hasselnöt men frisk och munter.

— Luffarlivet passar mig utmärkt. Jag tog mig ett dopp i floden på vägen hit och gjorde min toalett på en plats, där Miltons Sabrina hade kunnat leva, sade han.

[ 143 ]— Du ser ut, som om du träffat nymfen hemma, sade Rose, som visste, hur förtjust han var i »The Comus».

— Jag fann henne här, sade han med en liten bugning.

— Det där var en mycket nätt komplimang, och jag ska ge dig en i gengäld. För var dag som går blir du allt mer och mer lik farbror Alec, så jag tror, att jag hädanefter ska kalla dig Alec Junior.

— Alexander den store skulle inte vara dig tacksam för det, sade Mac, som ingalunda såg så förtjust ut, som Rose hade väntat.

— Du är verkligen mycket lik honom förutom över pannan. Hans är bred och välvillig, din hög och välvd. Vet du vad? Om du inte hade något skägg och bure håret långt, tror jag verkligen, att du skulle likna Milton, tillade Rose, säker på att detta skulle behaga honom. Och det roade honom alldeles säkert, ty han lutade sig tillbaka i höet och skrattade så hjärtligt, att Dulce vaknade.

— Du otacksamma pojke! Är ingenting gott nog åt dig? När jag säger, att du påminner om den bästa man, jag vet, rycker du på axlarna, och när jag liknar dig vid en stor skald, gapskrattar du. Jag är rädd för att du är mycket inbilsk, Mac. Och Rose skrattade också, glad över att se honom så glad.

— Om jag är det, är det ditt fel. Ingenting, jag kan göra, skulle någonsin kunna förvandla mig till en Milton, såvida jag icke blir blind en vacker dag, tillade han i allvarlig ton.

— Du sade en gång, att en man kunde bli vad han ville, om han endast ansträngde sig riktigt, så varför skulle du inte kunna bli skald?

— Jag trodde, att jag skulle bli läkare.

— Du kan bli båda delarna. Det har funnits poetiska läkare, som du vet.

— Skulle du vilja, att jag bleve en sådan? frågade Mac och betraktade henne med så allvarlig min, som om han verkligen funderat på att försöka det.

— Nej. Jag skulle helst vilja, att du bleve endera delen. Jag bryr mig inte om vilketdera det blir, men vad du än väljer, måste du bli ryktbar. Jag är myc[ 144 ]ket äregirig för din räkning, därför att jag håller fast vid att du är något slags snille. Jag tror, att det redan börjar puttra, och jag skulle gärna vilja se, vad det visar sig vara.

Macs ögon strålade, då hon sade detta, men innan han hunnit svara, sade en liten röst: »Tant Vose!» och när han vände sig om, satt Dulce upprätt i sitt rede och stirrade med sina runda ögon på den breda, blåa rygg, hon hade framför sig.

— Känner du igen din don Quixote? frågade han och räckte henne handen.

— Det är »Mat», sade Rose, och detta välbekanta ord tycktes med ens lugna barnet, ty hon lutade sig fram och kysste honom, som om hon varit riktigt van att göra det.

— Jag fick tag i litet leksaker på vägen, och dem ska hon få med ens som belöning för det här. Jag väntade inte att bli så älskvärt emottagen av den här skygga lilla råttan, sade Mac i belåten ton, ty Dulce var mycket njugg med sina ynnestbevis.

— Hon kände igen dig, för jag har alltid mitt hemalbum med mig, och när hon kommer till ditt porträtt, kysser hon det, ty jag vill inte, att hon ska glömma sin första vän, sade Rose, belåten med sin skyddsling.

— Första men inte bästa, sade Mac, i det han började leta i sin ryggsäck efter de utlovade leksakerna, som han lade ned i höet framför Dulce. De utgjordes varken av bilderböcker eller sötsaker, utan av långa grässtrån, på vilka bär trätts upp, ekollon och vackra tallkottar, stenar med glänsande glimmer i, flera sidensvansfjädrar och ett litet rede av mossa med små vita stenar i stället för ägg.

»Käraste naturen, stark och vänlig» vet vad barn älska, och har massor av dylika leksaker redo för deras räkning, om man endast vet, var man skall finna dem, och de här blevo emottagna med förtjusning. Mac började sedan kasta ned sina saker igen i ryggsäcken. Två, tre böcker lågo alldeles invid Rose, och hon tog upp en, som gick upp vid ett ställe, där det låg en fullklottrad papperslapp.

[ 145 ]Keats? Jag visste inte, att du nedlät dig till att läsa något så modernt.

Mac tittade upp, ryckte till sig boken och skakade ut ur den flera andra likadana lappar. Så lämnade han tillbaka den med sällsamt skamsen uppsyn och sade, i det han stoppade papperslapparna i fickan:

— Jag ber om ursäkt, men den var full med skräp. Jo då! Jag tycker om Keats — känner du inte till honom?

— Jag brukade läsa honom rätt ofta, men en gång fann farbror mig försänkt i tårar över »Pot of Basil», och då rådde han mig att läsa mindre poesi en tid, därför att jag i annat fall skulle bli alltför sentimental, svarade Rose, i det hon vände på bladen utan att se dem, ty hon hade just kommit att tänka på något.

— »The Eva of S:t Agnes» är den mest fulländade kärlekshistoria i världen, tycker jag, sade Mac med entusiasm.

— Läs den högt för mig. Jag känner mig just upplagd för poesi, och du kommer att göra den rättvisa, om du tycker om den, sade Rose och räckte honom med oskyldig uppsyn boken.

Mac, som tycktes vara riktigt belåten med detta uppdrag, lade sig bekvämt till rätta i gräset, stödde huvudet mot ena, handen och läste den vackra historien så, som den endast kan läsas av den, som går helt och hållet upp i dess anda.

Då han slutat, lutade hon sig fram och frågade i en ton, som kom honom att spritta till:

— Mac, skriver du någonsin poesi?

— Aldrig.

— Vad kallar du i så fall den sång, Phebe sjöng med fågelkören?

— Den var ingenting, förrän hon satte musik till den. Men hon lovade att inte tala om det.

— Det har hon inte heller gjort. Jag misstänkte det, och nu vet jag det. Helt stukad, slängde Mac stackars Keats ifrån sig, stödde sig på båda armbågarna och försökte gömma sitt ansikte, ty han hade rodnat som en blyg flicka, med vilken man skämtar om hennes älskade.

[ 146 ]— Du behöver inte se så skuldmedveten ut, för det är ingen synd att skriva poesi, sade Rose, som kände sig mycket road av hans förvirring.

— Det är syndigt att kalla den där smörjan poesi, mumlade Mac föraktfullt.

— Det är en ännu större synd att narras och säga, att du aldrig skriver det.

— Att läsa så mycket kommer en att tänka på dylikt, och varenda kotte skriver litet goja, när han är lat eller förälskad, förstår du, förklarade Mac och såg mycket skuldmedveten ut. Rose förstod sig inte på honom riktigt; men så lutade hon sig plötsligt fram och frågade i allvarlig ton, ehuru hennes ögon dansade:

— Mac, är du kär?

— Ser jag så ut? Han satte sig upp med så kränkt och förtörnad uppsyn, att hon med ens bad honom om ursäkt.

— Nej, det gör du inte, och jag ber dig ödmjukt om ursäkt för att jag framställer en så oberättigad insinuation. Det föll mig endast in att den lyftade stämning, jag iakttar hos dig, kunde bero på det, eftersom det inte var poesi.

— Det beror på det goda sällskap, jag har. En man kan inte tillbringa »En vecka» med Thoreau, utan att bli bättre därav, sade Mac och tog upp en mycket nött bok ur fickan med en uppsyn, som om han presenterat en kär och aktad vän… Men nu har du underkastat mig ett ganska ordentligt korsförhör, så nu är det min tur. Vad har du haft för dig, eftersom du mer än någonsin liknar din namne?

— Ingenting annat än levat och njutit av att göra det. Jag sitter här dag ut dag in, lika lycklig och nöjd med småsaker som Dulce, och känner mig, som om jag inte vore mycket äldre än hon, svarade flickan.

— »Liksom om en ros sig skulle sluta och åter bliva knopp», mumlade Mac, i det han lånade ett citat av sin älskade Keats.

— Ah, men det kan jag inte göra! Jag måste fortsätta att blomma, vare sig jag tycker om det eller ej, och det enda besvär, jag har, är att veta, vilket blad jag härnäst ska veckla upp, sade Rose.

[ 147 ]— Hur långt har du kommit? fortsatte Mac sitt förhör.

— Låt mig tänka efter. Sedan jag kom hem i fjol, har jag varit glad, sedan sorgsen, sedan mycket upptagen, och nu är jag helt enkelt lycklig. Jag vet inte varför, men det förefaller mig, som om jag väntade på vad som härnäst ska komma och — kanske omedvetet — gjorde mig redo för det, sade Rose och blickade drömmande ut över bergen.

I samma ögonblick ropade en röst: »Hallå! och då de vände sig om, sågo de Jamie stå och betrakta dem med kritisk min.

— Hur mår du, pys? sade Mac och nickade.

— Utmärkt! Gläder mig, att det är du. Jag tänkte, att Archie kanske dykt upp igen, och han är inte skojig. Varifrån kommer du? Varför har du kommit hit? Hur länge tänker du stanna? Vill du ha litet? Det är väldigt gott. Och han sträckte fram ena handen, som han hade full med knäck. Under alla dessa frågor kom Jamie fram, skakade hand på ett manligt sätt, slog sig ned bredvid den långa kusinen och bjöd dem båda på knäck.

— Fick ni några brev? frågade Rose, i det hon avböjde den klibbiga läckerheten.

— Massor, men mamma glömde att ge mig dem, och jag hade ganska bråttom, för mor Atkinson sade, att det kommit någon hit, och jag kunde inte vänta, förklarade Jamie med huvudet vilande mot Macs ben och munnen full med knäck.

— Jag ska gå in och hämta dem. Tant måtte vara trött, och det blir roligt för oss att läsa alla nyheter tillsammans.

— Hon är den minst besvärliga, flicka, som någonsin fynnits, anmärkte Jamie, då Rose avlägsnat sig i tanke, att Mac möjligen önskade substantiellare förfriskningar än knäck.

— Jag skulle tro det, om du låter henne springa dina ärenden, du lata lilla rackare, svarade Mac, i det han följde henne med blicken, då hon gick uppför den grönskande sluttningen, ty det låg något mycket tilldragande för honom i denna spensliga gestalt [ 148 ]i den enkla vita klänningen med ett svart skärp om midjan och det vågiga håret hopsamlat i en knut.

— Verkar pre-rafaelitisk och är riktigt uppiggande att se efter alla de där utstyrda varelserna på hotellen, sade han för sig själv, då hon försvann under valvbågen av scharlakansröda blommor över trädgårdsgrinden.

— Ja, men hon tycker om det. Rose tycker om mig, och jag är mycket snäll mot henne, när jag har tid, förklarade Jamie helt lugnt. Jag lät henne skära ut en metkrok, som fastnade i mitt ben, och du kan vara säker på att det gjorde väldigt ont, men jag ryckte inte till ett enda tag, och hon sade, att jag var en modig gosse. Och en gång blev jag lämnad kvar på min obebodda ö — i dammen, förstår du — båten flöt bort, och jag var där en hel timme, innan jag kunde göra mig hörd av någon. Men Rose tänkte, att jag kanske var där och kom ned och sade, att jag skulle simma i land. Det var inte långt, men det var förfärligt kallt i vattnet, och jag tyckte inte alls om det. Men jag klarade mig ända tills jag var halvvägs över, men då fick jag kramp eller någonting, så att jag stannade och började tjuta, och hon plumsade i efter mig och halade mig i land. Ja då, och hon var våt som en sköldpadda och såg så skojig ut, att jag började skratta, och det kurerade krampen. Var det inte hyggligt gjort av mig att kliva ner i vattnet, när hon sade, att jag skulle göra det.

— Det var mycket hyggligt av henne att ge sig ut efter en så'n olycksfågel som du. Jag gissar, att du gör livet surt för henne och att det blir bäst, att jag tar dig med mig hem i morgon, sade Mac, i det han rullade gossen runt i hövålmen och godmodigt klatschade honom, medan Dulce applåderade från sitt rede.

När Rose kom tillbaka med iskall mjölk, pepparkakor och breven, fann hon läsaren av Keats och Emerson uppe i ett träd, bombarderande och bombarderad med äppelkart, under det att Jamie förgäves försökte komma åt honom. Belägringen upphörde, när tant Jessie anlände, och återstoden av eftermiddagen ägnades åt samtal om hemmet och dem där hemma.

[ 149 ]Tidigt följande morgon begav Mac sig av, och Rose följde honom ända fram till den gamla kyrkan.

— Ska du gå hela vägen? frågade hon.

— Endast tjugu mil. Sen tar jag skjuts och återvänder till mitt arbete, svarade han, i det han bröt en vacker ormbunke åt henne.

— Känner du dig aldrig ensam?

— Aldrig. Jag har mina bästa vänner med mig, förstår du. Och han klappade sig på fickan, ur vilken Thoreau stack upp.

— Jag är rädd för att du lämnar din allra bästa vän kvar, sade Rose, syftande på den bok, som han lånat henne föregående dag.

— Jag delar den gärna med dig. Jag har mycket att hämta ur den här, och litet räcker lång väg, såsom du snart kommer att uppdaga, svarade han, i det han knackade sig för pannan.

— Jag hoppas, att läsningen kommer att göra mig lika gott, som den tyckts ha gjort dig. Jag är lycklig, men du är vis och god, och det vill jag också vara.

— Läs på bara och smält det ordentligt. Skriv sedan och tala om, vad du tänker därom. Vill du det? frågade han, då de stannade, där fyra vägar möttes.

— Ja, om du svarar. Har du tid till det trots allt ditt andra arbete? Poesi — jag ber om ursäkt — medicin upptar en hel del av ens tid, förstår du, svarade Rose odygdigt, ty medan han stod där barhuvad och med skuggorna av bladen spelande på hans vackra huvud, tänkte hon på deras samtal bland hövålmarna, och hon tyckte inte alls, att han såg ut som en blivande doktor.

— Jag ska skaffa mig tid.

— Farväl, Milton.

— Farväl, Sabrina.