←  Runan Frej
Samlade dikter
av Vitalis

Runan Naud
Prolog till Tragedien Väinemöinen  →


[ 189 ]
Nordens Gudar.


I fall det roar eder, ja ock i annat fall,
Jag alla gamla Asar för er uppräkna skall.
De upp ur grafven komma, med buller och med bång,
Allt för att figurera uti de Göthers sång.

Bland dem är Odin ypperst; Han blott ett öga bär:
På källarn Urdarbrunnen det andra pantsatt är.
Slarfaktig i affärer är visst den Ase båld,
Han eljest långt för detta löst det ur Mimers våld.

Frig är hans Fru. Hon äger en vacker ask af träd.
Hon känner allas öden, dock tiger hon dermed,
Och deri gör hon klokast. Om hvarje Spåmadam
Tog henne till sitt mönster, så kom hon ej på skam.

Och Auku-Thor med bockar igenom luften far,
Bergresarne de känna när han i Mjolner tar.
Utöfver Uplands gärden med ångst de skala så,
Att benen som trumpinnar dem uti ändan slå.

Dock frukten ej för Guden, J Läsare så små,
När han med hammarn kring sig i luften månde slå:
J ären inga resar och den er kallar så
Han äger inga ögon, men Thor han har dock två.

[ 190 ]


Härnäst nu Guden Balder i Nyrups Edda står:
Hans kind är morgonrodnad och solsken är hans hår.
Vill någon honom träffa, bor han i Breidablik.
Ibland hans faders söner är ingen honom lik.

Och blåstens Gud är Niord, som skildes vid sin Fru.
Kanske han ännu lefver; nog blåser det ännu.
Den Guden hade fötter, så vackra och så små.
Hur han såg ut i synen har jag ej reda på.

Och Frej har tagit åker och äng uti sitt hägn:
Hvar gång han kastar vatten, får åkermannen regn.
Han satt en dag i Lidskjalf, så lätt uti sin håg,
Då han en liten lysmask på jorden blänka såg.

Ack, ack! det var hans Fästmö; hon sken som bara gull.
Då gick han hem till Trymheim, men för sin kärlek skull
Han dödt hardt när på vägen. På nio solehvarf
Han åt ej, drack ej, sof ej, och gjorde ej sitt tarf.

Guld gråter Asynian Freja af aderton karat,
Och fick jag sådan Fästmö, min frihet jag förgat.
Sträng blef jag emot henne, jag skulle henne slå,
Att till så sköna tårar hon måtte orsak få.

Det finnes ock en Ase, som plägar kallas Tyr.
Den Guden är så tapper, så att han aldrig flyr:
Är ock berömd för vishet, ty han stack in sin hand
I Fenrifsulfvens käftar, när han blef lagd i band.

Se’n kommer Guden Brage, med sång och harposlag,
En mästare i skaldskap, fast det är äfven jag.
Dock finns en märklig skillnad, ty Brage har en Fru:
Jag ensam går och trallar på lifvets stig ännu.

[ 191 ]


Fru Idun hon har äpplen uti en liten ask.
Den, som af dem får äta, blir åter ung och rask.
Vi mena ej Iduna, som här i Norden går,
Ty hon är sjelf obotlig och börjar få grå hår.

Se’n kommer Asen Heimdal, så helig, hvit och stor;
Han hör hur ullen växer och huru gräset gror.
En ann har flere Fäder; han flera mödrar har,
Och nio mör de äro, om Eddan ej bedrar.

Vid Himingbiorg han sitter allt i ett väktartorn,
Och oftast Gjallarhornet gör tjenst som dryckeshorn.
Mjöd han med spända kinder derur helt gladligt dir,
Men uti farans timma basun det åter blir.

Väl mig, att ej, som Heimdal, jag tänder har af guld,
Ty som jag är bekajad med en ofantlig skuld,
De kreditorer komme med en Chirurg till slut,
För att de gyllne tänder ur munnen bryta ut.

Berserkarnes Cupido nu kommer, liten kind:
Han heter eljest Höder, på begge ögon blind,
Är ock berömd som bågskytt, och det med mycket skäl;
När andre hjelpa måtta, så träffar han rätt väl.

Den tysta Asen Vidar går klädd i strumpor och skor:
Hans sko på ena foten är märkelig och stor.
När ulfven slukat Odin och redan han är mätt,
Man skon i honom trugar allt som en efterrätt.

Om Ali eller Vali, om Uller och Forsete
Vi öppenhjertigt tillstå, att vi ej mycket vete,
Och häldre än att ljuga ihop om dem en Historia,
Vi här nu sången sluta med:

Soli Deo Gloria!