Runan Frej
| ← I en Minnesbok |
|
Runan Naud → |
En man utaf den Göthiska Schola,
Att med gammalfrun Antiquitas bola,
Gick genom Svea och Götha land,
Och hade en Runostaf i hand.
Ett hundhufvud han till knäppknapp hade:
Man många under om Runstafven sade.
Väl Sejd och Galdrar tro vi ej på,
Men menigheten mumlade så,
Att honom han månde som slagruta bruka,
Att finna jordgods, till exempel en kruka
Med brända ben och aska uti.
Vi tro att det skedde af sympathi.
Kring grafställen månde han idligen spöka,
Och liksom svinet i jorden böka.
Om han en liten mullvadshög fann,
Strax grep med förtjusning han verket an.
Han tänkte kunna i kullen råka
Någon kruka, hvarom han se’n kunde språka,
Någon liten stridsyxa, med runor små,
Som han kunde visa sin konst uppå,
Och uti Iduna vidlöftigt beskrifva,
Och förnuftet ett hugg med stridsyxan gifva.
En dag, då han gick utöfver en höjd,
Några stenar han såg, sig till stor fröjd,
Ej någon en sådan glädje erfarit,
Som sjelf ej Antiquarius varit
De stenar stodo uti en rad:
Deraf blef mannen hjertinnerligt glad.
Han tänkte uppå hvad det kunde vara,
Och huru de stenar han skulle förklara,
Om det, måhända, ett kummel var
Ifrån högålderns gyllene dar.
O nej, vid Geten Hejdruns spenar,
Utbrast han, det är ju Domarestenar.
Med makt sin plånbok ur fickan han tog,
Och der en trogen teckning uppdrog.
Ja, temligen trogen, det kan jag berätta,
Dock månde han något mossa tillsätta,
Ty mossa på stenar man anse kan
På samma sätt, som skägg på en man.
Bevis om högre ålder det gifver,
Hvaraf man vördig och ansedd blifver.
Men bäst i sin ritning fördjupad han står,
Så kom der en man med silfverhår.
Sitt hufvud ned på bröstet han sänkte;
Fornforskaren då i sitt sinne tänkte:
Helt visst en Domares ande jag har
Framför mig, som uti fordna dar,
Har skipat lag uppå dessa stenar,
Om icke jag allt för vilse menar.
Han vände sig då till den gamle man,
Och sporde honom dristligen an.
Han sade: Du man ifrån Sagas tider,
Som kring den märkvärdiga platsen skrider,
Säg mig hvad de stenar betyda må,
Som här i en fyrkant på kullen stå?
Då talade Häradsdomarn — och värre
Det lät än en dödsdom: ”Min gunstige Herre!
På denna plats, i min ungdoms dar,
En liten badstuga uppbygd var.”