Sämunds Edda (Brate)/Kvädet om Atle

Översättare: Erik Brate

Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Atlakviða
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070415.

Kvädet om Atle

Gudrun, Gjukes dotter, hämnade sina bröder, så som frejdat har blivit. Hon dödade först Atles söner, men därefter dödade hon Atle och brände hallen och hela hovet. Om detta är följande kväde diktat:

1. Atle sänder
en sven till Gunnar,
att rida, en klok karl,
Knefröd han hette.
Han kom till Gjukes gårdar
och till Gunnars sal,
till bänkar omkring elden
och till ölet ljuva.

2. Drottens män de drucko,
medan dolske gäster tego,
vin i vapensalen,
vreden från hunnerna räddes.
Då ropade Knefröd
med kallsinnig röst,
de sydländske sändemannen,
som satt i högbänk:

3. »Atle hit mig sände
att hans ärende rida
på häst, som tuggar munbett,
över Mörkskogen djupa,
att bedja eder, Gunnar,
att på bänken I kommen
i hjälmar med ringband
att gästa Atle.

4. Sköldar I där fån välja,
och skönglättade askspjut,
förgylda hjälmar
er givas och hunniska trälar,
silversytt sadeltyg,
sydländska brynjor,
kastspjut och fålar
med fradga om betslen.

5. Den vidsträckta Gnitaheden
vill han eder giva,
förutom ljungande kastspjut
och förgyllda stammar,
stora dyrbarheter
och Danparstaden,
den märkliga skog,
som man Mörkskogen kallar.»

6. På huvudet vände Gunnar
och till Hogne sade:
»Vad säger du, ungersven,
då sådant vi höra.
Jag visste ej guld
på Gnitaheden,
vartill vi ej också
ägde maken.

7. Sju salar vi äga,
med svärd fulla,
fäste av guld
finnes på varje.
Bäst vet jag min häst
och bäst bita mitt svärd,
bänksmyckande bågar
och brynjor av guld,
hjälm och sköld vitast,
vandrad ur Kjars hall,
ett mitt är bättre
än alla hunnernas.»

Hogne sade:
8. »Vad råd tror du Gudrun mente,
när nng till oss hon sände,
virad med vargens hår,
varning tror jag hon gav.
Ett hår jag fann av vargen
vridet i röda ringen;
vargar oss vänta
på den väg vi rida.»

9. Ej eggade fränder
eller andra närskylda,
ej vänner, ej vise,
ej väldiga herrar.
Dem hälsade Gunnar
som hövdes en konung,
stolt i mjödsal,
mycket upprörd.

10 »Stig upp nu, Fjorner!
Låt ut på bänkarna
guldskålar i modiga
mäns händer vandra.

11. För nivlungars arv
skall ulven råda,
de gamla gråben,
om Gunnar förloras.
Brunpälsade björnar
skola bita med huggtand
göra gamman åt hundflock,
om Gunnar ej kommer.»

12. Sin stridsdjärve härskare
stridbara kämpar
gråtande följde
ur hunners gård.
Då sade den unge
sonen till Hogne:
»Hell, faren hurtiga,
dit hugen er lockar!»

13. Över fjället läto krigarne
i fullt språng löpa
hästarne med munbett
genom Mörkskog den okända.
Allt Hunnerlandet darrade,
där dristige de redo,
gåvo gångarne fart
över grönskande slätter.

14. Atles jord de sågo,
ovan djupen vallar,
- Bickes män stå
på borgen den höga -
sal över söderfolk
med sittplatser utstyrd
med bundna bröstskydd
och bleka sköldar.
Med spjut och spetsar
spridda voro vakter
- vin drack Atle
i väldiga salen -
att på Gunnars folk akta,
om de gåve sig hit
med vinande kastspjut
att kriga mot fursten.

15. Snart varsnade deras syster,
att i salen de kommo,
båda hennes bröder;
ej brydde henne ölet:
»Förrådd är du, Gunnar
Vad rår du väl att göra
mot hunners onda anslag?
Gå ut ur salen genast!

16. Bättre vore, broder,
att i brynja du komme
och i hjälmar med ringband
att gästa Atles hem,
att du sutte i sadel
på solheta dagar,
läte kvinnor kvida
över kallnade lik
och hunnernas sköldmör
härverk känna,
men Atle själv läte du
i ormgård komma;
nu är den ormgården
eder beredd.»

Gunnar sade:
7. »För sent är nu, syster,
att samla nivlungar;
långt är att leta
till ledung följe,
från Rens Rosmofjäll
raska kämpar.»

18. De fångade Gunnar
och i fjättrar satte
burgundernas hövding
och hår honom bundo.

19-20. Sju dödade Hogne
med sitt drabbande svärd,
i heta elden
den åttonde han stötte,
- så sig mot fienden värja
skall frejdad hjälte -
men i hunnernas händer
Hogne föll.
De frågade Gunnar,
goternas furste,
om den djärve sitt liv
ville lösa med guldet.

Gunnar sade:
21. »Hognes hjärta
i min hand skall ligga,
blodigt, skuret
ur bröstet på hjälten,
med skarpslipat kortsvärd,
på konungasonen.»

22. Hjärtat de skuro
ur Hjalles bröst,
blodigt, och på bricka
det buro till Gunnar.

23. Då sade Gunnar,
gode kämpars drott:
»Här har jag hjärtat
av Hjalle den fege,
olikt hjärtat
av den djärve Hogne,
då det mycket bävar,
där på brickan det ligger;
det bävade dubbelt
när i bröstet det låg.»

24. Då skrattade Hogne,
när de skuro till hjärtat
på levande krigshjälten;
han klagan lät ej höra.
De på brickan blodigt lade det
och buro det till Gunnar.

25. Då sade Gunnar,
glänsande spjut-nivlung:
»Här har jag hjärtat
av Hogne den djärve,
olikt hjärtat
på Hjalle den fege;
det föga bävar,
där på brickan det ligger,
bävade ej ens så,
när i bröstet det låg.

26. Atle, så fjärran
från intet du blir,
som bliva du skall
från skatterna våra.
Jag är den ende,
som gömstället vet
för all nivlungaskatten;
nu lever ej Hogne.

27. Alltid tvivel jag hyste,
medan två vi levde,
nu har jag intet,
då jag ensam lever.
Ren för guldet skall råda,
som retar till strid,
fors för nivlungars arv,
som från asarne kommit.
I virvlande vatten
skola välska ringar lysa,
hellre än guld på händerna
av hunners barn må skina.»

Atle sade:
28. »Faren med vagnarna!
Fången är i band nu.»
Och bort dädan
betselskakaren
till döden drog
dådrike kungen.

29. Då red Atle den mäktige
manyvige Glaum,
ledsagad av krigare;
deras svåger han var
[Gunnars och Hognes];
Gudrun, i krigarnes
glamsal gången,
gråten sväljde.

Hon sade:
30. »Så gånge dig, Atle,
som med Gunnar du haver
eder ofta svurit
och uttalat fordom
vid sol i söder
och vid Sigtyrs berg,
vid vilobäddens rum
och vid Ulls ring!»

31. Krigarhopen lade
levande fursten,
i den gård, varest runt
ringlade sig
ormar inne.
Men ensam Gunnar
harmsen harpan
med handen slog,
strängarne klingade.
En konung med mod
skall så i säkerhet
sätta sitt guld.

32. Atle lät löpa
till sitt lantgods från mordet
sin gode gångare,
som i gruset travade.
Larm på gården hördes,
hästarne trängdes,
ett hiskligt vapenslammer,
från heden de kommo.

33. Ut gick då Gudrun
Atle till mötes
med gyllene bägarn
att hans gengäld kungöra:
»Få kan du, furste,
i festsalen din
glad hos Gudrun
grisar hädanfarna!»

34. Vinfyllda skålar
skramlade hos Atle,
när hunnerna sutto
i hallen och språkade.
Raska karlar kommo
med knävelborrar långa.

35. Då skred den ljushylta
att skålar åt dem bära,
den bistra kvinnan, åt männen,
och mat till ölet valde
av tvång, men till bleke Atle
hon talade hånfullt:

36. »Dina söners hjärtan,
du svärdsutdelare,
har du blodiga
med honung tuggat.
Du, modige, nu kan smälta
människostekar,
äta dem till ölet,
undfägna gäster i högbänk.

37. Du kallar ej att sitta
i knä hos dig sedan
Erp eller Eitil
att två åt ölet glädjas;
du ser ej sedan,
sittande mitt på bänken,
de unga skattskänkarne
skafta spjut,
ansa manar
och egga hästar.»

38. På bänkarne blev larm,
- bistra läto männen -
gny under guldväv,
gråt från hunners barn,
utom Gudrun ensam,
som aldrig begrät
sina björndjärva bröder
och båda kära söner,
unga, oskuldsfulla,
som med Atle hon hade.

39. Guld sådde
den svanvita,
röda ringar
räckte hon huskarlarne,
sitt öde lät hon fyllas,
ädelmetallen vandra,
kvinnan alls intet
aktade deras liv.

40. Intet anade Atle,
yr han sig druckit,
vapen han ej bar,
var på vakt ej mot Gudrun.
Bättre var det ofta,
då båda kärligt
för ädlingarnes ögon
omfamnade varandra.

41. Medelst svärdsudd hon bädden
gav blod att dricka,
med mordgirig hand,
och hundarne löste,
framför hallens dörr dem hävde.
Med het brand väckte
husfrun sina huskarlar;
det var hämnden för bröderna.

42. Åt elden gav hon alla,
som inne voro,
som från mordet på Gunnar
ur Mörkhem kommit.
Då ramlade timret
och rykte kropparne
samt budlungarnes gård.
Där brunno ock sköldmör,
livet förlustiga
i lågan de föllo.

43. Nog härom är talat,
ej någon gör så mer
brud i brynja
sina bröder att hämna.
Tre konungars bane
hon blivit har,
förrn hon skildes hädan
den sköna kvinnan.

Än tydligare säges härom i den grönländska sången om Atle.