1. Så skön som våren fanns en Stockholmstärna,
En bild af glädje, skönhet och behag,
På henne sågo herrarne så gärna,
Ty skönare blef flickan dag för dag.
2. Än Amors pilar hade råkat miste
På denna fångst och detta sköna barn.
Och det var det som ryssen Wolkoff visste,
Som flickan snärjde i sitt usla garn.
3. I början Greta tyckte nog om ryssen,
Och Wolkoff var ju öfvermåttan kär,
Och sen det gifvits allra första kyssen,
Då ansåg han sig nyförlofvad här.
4. Så ej med Greta som med kärlek lekte,
Och ej förstod hvad kärlek knappast var,
Naturligtvis hon Wolkoff ofta smekte,
Så att han kärleken på allvar tar.
5. Två år har paret redan kännt hvarandra,
På sistone blef Greta mera kall,
Ej nu som förr de sågs så ofta vandra,
Han svartsjuk blef och det blef Gretas fall.
6. Och ryssen blef nu mer och mer betagen,
Han ville prompt med Greta gifta sig.
Nu fann han att han blifvit rent bedragen
Ty så han hade tänkt sin framtidsstig.
7. Och Greta ville nu undvika faran,
Om Wolkoffs kärlek var ej mera tal,
Men detta blef att råka rätt i snaran,
Ty Wolkoff han blef mer och mer brutal.
8. Men så en dag så utbröt raseriet,
Då Greta viste honom sitt förakt,
Han fann om intet hela frieriet,
Nu måste Greta vara på sin vakt.
9. En kväll så sköt han henne uti parken,
En fasans syn som ej förglömmas kan,
Där hon låg död uppå den gröna marken,
Han kysste offret och i hast försvann.
10. Han tog en båt och gaf sig ut i natten,
Och färden ställdes öfver Kalmarsund,
Och sedan han passerat detta vatten,
I skogens skydd försvann om en sekund.
11. Och Wolkoff jagades i skogens gömma,
Han var nog ganska svår att träffa på,
Men som han proviant har råkat glömma,
Så måste han bli fast till slut ändå.
12. Till Öland rodde han en afton öfver,
Två timmar stod han invid Gretas bår,
Och stanna där han icke mer behöfver,
Han sörjande nu ner till stranden går.
13. Och så i båt igen han ställer färden,
Snart är han inne uti samma skog,
I skog och mark och vida åkergärden,
Han jagas som ett djur så det förslog.
14. Uti ett rågfält gripes mördarn sedan,
Två kulor fick han i sitt ena ben,
Nu sitter han i cellen allaredan,
Han torde nog af händelsen få men.
15. Ja nu ett ord till hvarje vacker tärna:
Lek ej med kärlek, detta är mitt råd,
Då kan ni vara ensam lika gärna,
Än falla offer för så grymma dåd.
16. Nu slutas sången och haf den i minnet,
Och glöm ej Wolkoffsdramats sista akt,
Det väcker känslor i det veka sinnet,
Att flickor ej är mera på sin vakt.
