Söndagsmorgonen
| ← Lefnadsteckning |
|
Spelmannen på marknad → |
Stycken i bunden form.
Söndagsmorgonen[1].
Lik en altarflamma solen gryr.
Dimman, smält af morgonstrålen, flyr.
Skön, som tåren i ett helgons öga,
Daggen perlar från det ljusblå höga.
Mellan löfven spelar vindens fläkt,
Frisk och len, som englars andedrägt.
Hvarje blomma, klädd i högtidskläder,
Fram i dagen med sitt rökverk träder.
Lärkan fladdrar omkring tornets topp.
Korset pekar der åt himlen opp.
Klockans röst, en röst från ofvan, ljuder;
Herrans frid och Herrans tjenst den bjuder.
Hörd blir kallelsen. Se, barnen små
Vägen fram med män och qvinnor gå.
Se, som bröder, systrar, med hvarandra
Till gemensam faders hus de vandra.
Kyrkan, praktfull, majestätisk, sval,
Samlar folket i sin pelarsal.
Så en svana under sina vingar
Moderligt de späda ungar bringar.
Andakt nu, en Jakobs-stege lik,
Sammanbinder jord och himmelrik.
Uppåt skyarna, med menlös vilja
Bönen höjer sig, en vingad lilja.
Ordets mannaregn, med hopp och tröst,
Duggar neder i de öppna bröst.
Herrligt klinga ock de fromma psalmer,
Som en vårvind mellan Sions palmer.
Kinden flammar. Själen lyftad är.
Klart förnimmes det, att Gud är när.
Tårens vin vid ögats kalk sig viger.
Högt blir hjertats språk och tungan tiger.
- ↑ Ur Poetisk kalender 1822.