Lefnadsteckning af H. B. Palmær

←  Förord

Eldbränder och gnistor av Henrik Bernhard Palmær Red. Arvid Ahnfelt Lefnadsteckning

Söndagsmorgonen  →

Lefnadsteckning.

Sveriges humoristiska skriftställare i obunden form kunna ganska lätt räknas, för så vidt man begär att halten skall vara äkta, och en af de mest originela ibland dem är, om några lösryckta anekdoter och infall afräknas, så godt som okänd för det nu lefvande slägtet. En samling profstycken på hans författarskap framlägges nu för första gången.

Palmær var “den störste syndare inom Svea rike“, påstås Berzelius hafva yttrat, dermed antydande att ingen svensk man gjort ett så sparsamt bruk af så rika naturanlag, som Palmær^[1]. Uttrycket må anses betecknande för de sakkunnigas åsigt, att om Palmær blott utvecklat den erforderliga energien, skulle han på kemiens område hafva svingat sig upp till europeisk ryktbarhet. Och om det roat Palmær att förvärfva sig ett berömdt namn såsom skald, så skulle detta sannolikt icke hafva blifvit honom förvägradt. Han offentliggjorde 1822 i Poetisk kalender de dikter, som nu öppna samlingen af hans skrifter, och Vitalis skref då till honom i Kalender för damer följande strofer:

Solen mig brände en dag; min ande i lagrarnas skugga
från sin oroliga färd ville jag hvila en stund.
Då med rosornas anda, med fjät af en lekande vårvind,
skön som den yngsta karit, trädde din sångmö till mig.
Och uti handen hon bar en pokal; likt guldet i solen
blänkte, i lagrarnas natt, herrliga bägarens guld.

Fyld med nektar han var; jag drack, men törsten ej släcktes,
ty på de saligas dryck aldrig otörstig man blir.
Djerf af skuggan jag trycker en kyss på förtjuserskans läppar,
ock min mun, som ett bi, honung från rosorna drar.
Skönt såsom himlen, när solen gått ned, den sköna väl rodnar.
Icke hon kalle dock mig, utan sin skönhet till doms.

Man bör betänka, hvad det vill säga, att hafva framlockat ett sådant beröm från Vitalis, han som i samma häfte af kalendern, der denna entusiastiska hyllning till Palmær står att läsa, helsar en annan samtida poet med följande obarmhertigt mördande rader:

Ack, du kommer då åter, o skald, »med exstaser och fraser!»
Undrande tittar en hvar ned från den heliga Pind.
Skönare röst vi aldrig ha hört, om icke när räfven
stundom i backar och berg höjer sin stämma till sång.

Vitalis, som drog sitt tveeggade svärd mot både fosforister och göter, Vitalis som på det hänsynslösaste sätt dref gäck med sin vän Nicander — Vitalis såg, som vi finna, i Palmær hardt när en svenska skaldekonstens Messias. Så vidt man numera kan veta, gjorde Palmær dock intet vidare bruk af sin obestridliga skaldegåfva. Han har efter 1822 icke mer än ett par gånger i tryck framlagt något versifieradt, och bland hans efterlemnade handskrifter finnas blott högst sparsamma antydningar om att han äfven på äldre dagar någon gång lät tankarna forma sig till vers. Men hvad Palmær blef såsom prosaskribent är tillräckligt för att betrygga honom en framstående plats bland vitterlekare af både äldre och yngre datum.

Henrik Bernhard Palmær föddes den 21 augusti 1801 i Hjortheds församling (Östergötland), der fadern var kyrkoherde. Han genomgick gymnasium i Linköping och inskrefs som student i Upsala höstterminen 1819^[2]. Samma år aflade han med vackert vitsord den då ännu brukliga “examen theologicum“, hvilken af studerande i allmänhet betraktades blott som en formalitet, hvarpå sällan användes mera omsorg än den nätt och jemt behöfliga för att “gå igenom“, och erhöll likaledes erkännande för goda kunskaper vid andra förberedande prof^[3].

Hans sarkastiska stämning gjorde sig imellertid snart nog gällande, och nationsprotokollen innehålla kostliga vitnesbörd om de störande scener han tillstälde på nationssalen. Vid en disputationsakt 1823 föreföll ett dylikt uppträde: då nämligen de ordinarie opponenterna framstält sina argumentationer mot de framlagda teserna, “tillkännagaf — heter det — slutligen herr Palmær på gjord inbjudan sin åstundan att anföra sina dubier, hvilket ock skedde.“

Efter ett längre ömsesidigt argumenterande mellan respondens och opponens, då respondens sökte att på ordentligt vis besvara Palmærs invändningar, hvilka “oupphörligen kläddes i en både emot ett verkligt sanningssökande och mot en större offentlighet opassande och anstötlig form“, och då Palmær under bittert förlöjligande förklarade den af teserna, mot hvilken han stälde sina oppositioner, för ett “förträffligt nonsens“, ansåg sig en af de högt betrodde nationsfunktionärerna böra uppträda till ordningens upprätthållande och sökte tukta Palmær på klassisk latin, som vi ej anse oss böra öfversätta, emedan den komiskt pompösa verkningen då lätt går förlorad^[4]. Palmær svarade med glåpord på modersmålet, och den högtidliga akten måste afbrytas. Ovilja uppstod i synnerhet bland seniorerna, och Palmær erhöll “för öfverilning“ en varning af inspektor, vid hvilket tillfälle han dock äfven berömdes för flit, godt uppförande i öfrigt och “godt hjerta“. Ett ännu häftigare uppträde egde rum 1829, då Palmær i hvardagskläder infunnit sig vid en nationens högtidlighet och ej ville medgifva att detta var opassande.

Under begynnelsen af sin Upsalatid slöt sig Palmær till fosforisterna. Ett af hans i Poetisk kalender införda stycken (“Den vansinnige“) smakar något af nyromantiken, sådan den uppenbarade sig hos Hoffmann. Till en början misstänktes han ock af Vitalis för att vara en fosforisternas spion, så mycket mer som han var af Palmblad synnerligen väl upptagen. Men snart bröt han med sina ungdomssympatier och uppmuntrade Vitalis till författandet af det stora dramatiska poemet “Fosforisterna i Olympen“, i hvilket den nya skolans politiska och vittra åsigter gjordes till föremål för humoristisk-satirisk behandling. Handskriften till detta alster blef förstörd, men Palmær har i Östgöta korrespondenten (1839, n:r 35 o. f.) lemnat en redogörelse för planen samt några profbitar på innehållet, såsom äfven är fallet med Vitalis’ numera tryckta persifflage öfver svenska akademien^[5].

Bland vittra skolor i Sverige fingo dock fosforisterna fortfarande ett och annat erkännande ord af Palmær, i hvilket afseende vi hänvisa till hans bref till svenska Minerva (n:r 2).

På uppmaning af en vän, hvilken Palmær ända från gymnasieåren var varmt tillgifven, började han att först studera kemi samt sedan matematik och fysik^[6]. Till kamraternas lika stora glädje som förvåning, skötte han dessa studier med sådan energi och framgång, att han i kandidatexamen erhöll högsta betyget i nämnda tre vetenskaper. Som en egenhet förtjenar det ihågkommas, att han derjemte erhöll laudatur i teoretisk filosofi (af Atterbom). Hans älsklingsförfattare inom denna kunskapsgren lära varit Spinoza och Fichte. Filosofie kandidatexamen aflade han i juni 1828, disputerade pro gradu 1830 med en af honom sjelf författad afhandling “De vi luminis chemica“ och erhöll lagerkransen samma år. Ett par år derefter (den 5 november 1832) förordnades han till adjunkt i kemi och farmaci vid Karolinska institutet, en omständighet som möjligen föranledt att han, ehuru utan sin förskyllan eller värdighet, fått en plats i Sveriges läkarehistoria^[7].

Det synes en tid hafva varit Palmærs afsigt att på fullt allvar egna sig åt vetenskapen och han sökte Byzantinska resestipendiet (då Selander erhöll det) för att idka studier i utlandet. I hufvudstaden gjorde han sig dock snart känd icke allenast för lysande begåfning, utan ock genom en utomordentlig fallenhet för ett dolce far niente, som nödgade honom att taga sin hand från Karolinska institutet efter det han beredt sina förmän, professorerna Retzius och Mosander, åtskilliga förtretliga ögonblick. Man funderade på att skaffa honom en plats som lärare i naturvetenskap i Odessa med 4,000 rubel i lön^[8], men Palmær förklarade sig hellre vilja taga anställning i helvetet för 2,000. Omsider nödgades den oförbätterlige lazzaronen inlemna sin afskedsansökan^[9], efter det han hos förmännen ytterligare förstört sina aktier genom att svänga sitt gissel i Aftonbladet.

---

Det egentligt utmärkande, om man genomgår de äldre årgångarna af Lars Hiertas skapelse, är den qvickhet och rolighet, som på alla afdelningar, och icke minst på den vittra, gjorde sig gällande. Dock vore det en skef föreställning, om man tänkte sig att förekommande frågor behandlades vårdslöst och upplöstes i persifflage. Ett af Aftonbladets första nummer innehåller dess program för den literära kritik, som skulle komma att utöfvas i tidningen. Det heter deri bland annat:

“En sund kritik, en kritik ur höga synpunkter, efter stora principer, höjer sig till rangen af vetenskap. Den måste då vara fullt medveten af sitt ändamål, klar och motiverad, måste känna konstens väsen och betydelse i allmänhet och särskildt uppfatta hvarje konstverk såsom ett helt för sig, förstå dess karakter och inse dess syftning. Kritiken efter mönster liksom går baklänges; den lefver för och i det förflutna. Hvad ett arbete är i och för sig sjelf, är en sak hvarmed denna kritik icke befattar sig: den säger endast hurudant detta arbete skulle varit, om det blifvit författadt af den eller den berömde författaren eller efter hans “godkända“ föresyn. Den låter sålunda sällan något verk vara hvad det är, syfta dit det vill och gälla hvad det kan. En författares namn är för den samma ofta mer än hans verk.“

Nybörjande förmågor blefvo, då de verkligen gjort sig förtjenta deraf, på allt sätt omhuldade i Aftonbladet, dels genom välvilliga recensioner, såsom af Fredrika Bremers förstlingsarbeten, dels genom intagning af goda poetiska alster af förut okända storheter, t. ex. Sehlstedt, hvars “Norrländingens hemlängtan“ finnes tryckt i Aftonbladet 1833.

En stackars obskur dramaturg hade under titeln “Eolsharpan“ utsändt en samling missfoster, hvilka blefvo förskräckligt åtgångna i Aftonbladet. Men vid sidan af hvad denne tagit ur egen fatabur, hade han äfven stulit åtskilligt från Nicander och Ling, och det lustiga i Aftonbladsrecensionen är, att detta tjufgods blir icke endast konfiskeradt, utan sedermera, till stort men för de ursprungliga författarne, i enskildheter undersökt af recensenten. Det är icke så mycket prålaren med lånta fjädrar, som här får sitta emellan, utan fast mera Ling och Nicander bli med mycken qvickhet hudstrukna.

Det är egentligen i kyssar — anmärkes det — som Meanders frikostighet består; Alrik och Hulda (i Runesvärdet) gifva hvarandra vid deras afsked omkring ett halft dussin af olika sorter såsom lågande kyssar, heta kyssar o. s. v.

På ett ställe talas det om att

»kyssa från din mun förlåtelsen»

På ett annat:

»den första kyssen gaf mig lifvet åter»

En annan gång är det någon som

»kysser hellre mig än tusen änglar»

Och Hulda säger då hon blifvit kysst:

»Tack, den var god — tack för din kyss» o. s. v.

Hädiskt skämtas med Nicanders sköna och gudomliga ställe:

»Hu! det är kallt, att gå på jordens yta
i munkedrägt, och heta Peregrinus:
Jag längtar åter till det gamla hemmet
der sorl och larm, ett evigt stridens buller,
der dofva åskor utaf djupa suckar
och utaf tårars svall från qvalens klippor,
förta det stilla, men dock skarpa ljudet
af verldsharmoniens näktergal, den lilla,
som sitter tyst (!) men slug, i verldens centrum,
uppå den stora, ljusa liljeklockan
och breder sina små solklara vingar
med sken utöfver de planeters kulor
och sjunger (!) så att man kan blifva galen.»

Man får i detta stycke lära sig — säger Aftonbladet — att det går an att på en gång tiga och sjunga så att man kan bli galen.

En bland de elakaste anmärkningar, som någonsin blifvit gjorda rörande ett drama, drabbar Ling, i det nämligen granskaren säger att med Ling tyckes tit. X. icke ega annat gemensamt än det, att han i hvart annat ord, eller oftare, efter meterns behof, låter sina hjeltar ropa ha! Detta medför likväl den fördel — tillägger Aftonbladet — att tragedierna kunna lätt förvandlas till komedier genom denna interjektions fördubblande.

En af Aftonbladets gunstlingar, liksom allmänhetens, var C. F. Dahlgren, men det hindrade icke, att han stundom fick höra ganska beska saker, såsom då det en gång anmärktes i tidningen, att det slarfvigt hopraffsade burleska godset i åtskilliga af hans berättelser väckte intresse af samma slag som den beryktade David Munck af Rosenschölds “Qvistofta-artiklar“, med hvilka Aftonbladet brukade förlusta sig på samma sätt som Stockholmsposten i verlden med Haqvin Bager.

Bland längre fram berömda vitterlekare, som temligen hårdhändt behandlades vid sitt första framträdande, må nämnas Orvar Odd och Almqvist, den förre för sin romans “Romarskölden“, den senare för “Drottningens juvelsmycke“. Om Sturzen-Becker säger Aftonbladet 1831 att “hittills har herr Assar Lindeblad vunnit det egna anseendet af Tegnérs förste efterhärmare. Det tyckes nu som herr S. skulle hafva lust att göra honom rangen stridig.“

Äfven Böttiger råkade illa ut i Aftonbladet för sitt skaldestycke Odinshög, der han sjunger om högarna att

»Som gudaberg de resa sig ur byn
och famna himlen, stödja aftonskyn.»

Man gör här två nya bekantskaper — anmärker Aftonbladet — den ena med ett slags berg, som kallas gudaberg, hvilka mineralogerna hittills icke torde observerat, och den andra med högar så höga, att de taga himlen i famn, hvilket måste vara en rörande syn.

Det var i denna fördomsfria krets, Palmær år 1834 inträdde, och för att opartiskt bedöma särskildt hans beryktade Aftonbladsartiklar mot Tegnér, bör man hafva för ögonen, att i tidningen fästes vid denna tid intet afseende vid personen, då granskning eller polemik kom i fråga. För öfrigt var Tegnér den angripande parten i detta fall. Palmær upptog blott å Aftonbladets vägnar den handske, som kastats åt det läger inom pressen, till hvilket han hörde.

En dag i augusti 1834 innehöll nämligen Askelöfs tidning, Svenska Minerva, Tegnérs svar på Agardhs inträdestal i svenska akademien. De inledande raderna i detta Tegnérs poem lyda sålunda:

 
Välkommen bland oss, fast ej mer som förr
den plats du intar aktas högt af alla,
en tron i ordets eller sångens verld,
ett domarsäte utan jäf och villa.

I tankens rike väljes man till kronan,
till lagerkronan: den en krona bär
skall också herska, den en sak förstår
skall också döma, det är tingens ordning.
Så troddes fordom, så tros nu ej mer.
Ack! stora minnen bo likväl här inne
i Gustafs stiftelse, der Léhnberg talte
och Oxenstjerna, Kellgren, Leopold
i ädel täflan höjde sångens röster.
Ej mäte vi oss med de stora döda,
men deras andar äro ej försvunna,
på gyllne stolar sitta de i molnen,
de hviska stundom ned uti vår själ,
och minnets ära, om ej någon annan,
är vår, ty henne ha vi ärft af dem.
Men hvad är minnet för en tid som denna,
som ingen forntid, ingen framtid har,
blott ögonblicket som man äflas i,
der dagens infusionsdjur leka frihet
i tanklöst hvimmel, eller falla ner
i platt afgudadyrkan — för sig sjelfva?
Frisinnig är vår tid, och all slags makt,
jemväl den mildaste, den himlaburna,
som styr och lär i andens fria land,
så snart hon erkäns blir hon strax förhatlig.
Ej en skall styra, och ej fler — men alla,
ty medelmåttans jemnlikhet är helig.
— — — — — — — — — — — —

Det var icke underligt, om sådana ord väckte förbittring hos vederbörande. Såsom prof på de känslor det framkallade anföra vi ett allvarsamt uttalande:

“Det namnkunniga utskottsbetänkandet,“ — skrifver Aftonbladet — “vid sista riksdag angående motionen om vissa helgdagars indragning var den hårdaste stöt Tegnérs författareära någonsin fått. En annan stöt, föga mindre hård, har det stora ryktet fått genom receptionstalet till Agardh. Om man ock icke skulle gå så långt i ogillande af detta stycke, att man ansåge det ovärdigt att kungöras med stora bokstäfver i ett extra-nummer af heliga alliansens svenska hoftidning, kan man dock hysa rätt oblida tankar derom. Skalden har förnedrat sin stora talang till ordentliga skällsord om en politisk trosbekännelse, som, om han ej delar den, likväl tillhör en stor mängd personer, dem han ej kan neka bildning, nit och ärlighet.“

Det skämtsamma svar, som äfven följde, blef det på en gång kanske qvickaste och giftigaste hela vår polemiska literatur har att uppvisa: Palmærs fyra bref till Svenska Minerva. Äfven med hågkomst af att Tegnér var den som gjort utmaningen, kan man icke annat än finna att Palmær verkligen hade skäl till den afbön, han några år senare gjorde i Östgöta korrespondenten för sina grofva uttalanden mot Sveriges erkändt störste och mest nationele skald. Dock finnas anledningar, att icke anse denna syndabekännelse såsom särdeles uppriktig. Helt kort efter det Palmær gjort denna ursäkt, har han nämligen i sin tidning en bitande sarkasm om Tegnérs poem “Georg Adlersparres skugga till svenska folket“, hvari skalden med fördubblad skärpa och med tydlig hänsyftning på Aftonbladet uttalar sig om det liberala partiet i landet. Palmær säger nämligen, att då han såg huru detta poem passerade genom hela svenska pressen, så blef han lifligt påmint om, huruledes Münchhausens fläskbit gick ur anka i anka.

I alla händelser är sjelfva aktstycket, de Palmærska brefven, af den märklighet, att det icke gerna kan förgätas i literaturhistorien. Det är ju ett oomtvisteligt faktum, att Tegnér gjorde hvad redan Horatius förklarar tillåtligt, nämligen lån ifrån andra författare, utan att hvarje gång använda citationstecken. Om vi blott förvalta dem väl, bli de enligt den horatianska regeln vår välfångna egendom. Exempelvis har Tegnér i “Axel“ lånat sin allukution till kärleken från Byron, och det vore väl för öfrigt orimligt begärdt, om alla tankar och bilder hos en skald skulle vara nya. Imellertid är detta ett område, der en beläst satiriker kan med framgång taga lagrarna från ett hufvud och sätta dem på ett annat, och Palmær gör onekligen i detta som i andra fall flera anmärkningar, hvilka ännu ej förlorat sin udd, då han rad för rad ironiskt granskar de ord, med hvilka Tegnér i sitt svar på Agardhs inträdestal utslungade en brandfackla som i denna stridslystna tid nödvändigt skulle komma olycka åstad. Också må det hågkommas, att Palmær gaf sin ironiska åder fritt lopp blott i afseende på de rader i Tegnérs poem, som angrepo den liberala pressen. Han anmärker uttryckligen, att det återstående af dikten är skönt och Frithjofs sångare fullkomligt värdigt.

Som man lätt kan ana, väckte dessa Palmærska bref blandade känslor hos allmänheten, men de bidrogo i icke oväsentlig mån att skaffa läsare till Aftonbladet^[10]. De genmälen som förekommo i tidningarna voro, mycket matta. Palmær frågar Svenska Minerva, om de nötter han sändt sin goda tant voro för hårda för hennes gamla tänder, och detta måtte de verkligen hafva varit, eftersom hon icke svarade förr än efter det alla fyra Palmærska brefven med ganska betydliga mellantider sett ljuset. Först då förekom i Svenska Minerva ett “Bref till Aftonbladet från dess slägtinge Truls Trulsson“, stäldt till “min kära Lasse“ och innehållande sådana tarfliga qvickheter som att Lasse, oaktadt sina ansenligt långa ben, skulle komma till korta ifall han ville försöka att rida på Tegnérs Pegas. Och då en tidning i Göteborg salvelsefullt uppträdt, gaf detta Palmær blott anledning till nya dräpande sarkasmer.

Vi hafva nu sökt att så opartiskt som möjligt belysa dessa beryktade bref, öfverlemnande åt läsaren sjelf att bedöma om de “alltid skola stå som en skamfläck för den liberala pressen“, såsom det heter i en väsentligen med anledning af Palmærs uppträdande utgifven stridsskrift^[11]. Bland det mest förargelseväckande, näst förfaringssättet mot Tegnér, var Aftonbladets uppträdande mot Atterbom, som redan 1831 blef omildt behandlad. Värre åtgicks han dock 1835, då han i den literära Upsala-tidskriften gifvit sig åstad som politiker. Det påstås uttryckligen i den nämnda Ekmarckska samlingen, att Palmær var författare till de genmälen Aftonbladet då framlade mot Atterbom, om hvilken det vid detta tillfälle bland annat yttras, att “han alltid ljög i Guds faders, Sons och den helige Andes namn“. För öfrigt erhåller han epiteter sådana som att han var “en af munklegender förtorkad mullvad“, ett “får med romantikens bjellra om halsen“ o. s. v. och om lärofadern Schelling heter det, att hans filosofi “är lik kautschuk, den kan blifva töjd och spänd och tillformad efter omständigheterna“, och att “äfven det simplaste ämne blifver i dess termer insvept, såsom man insveper sill i papper, eller kina i oblat“. Huruvida Palmær verkligen skrifvit dessa uppsatser, tilltro vi oss ej att afgöra.

För öfrigt uppträdde Palmær i Aftonbladet icke blott som literär kritiker. “Teaternotiser,“ säger han en gång, “äro ganska nyttiga, ty derigenom få Stockholmsboarna veta hvad de hafva sett, och landsortsboarna hvad de icke hafva sett, så att bägge kunna vara belåtna.“ Ur denna synpunkt meddelade Palmær Aftonbladets läsare, att den och den dagen börjades första akten af Bankens silfverålder och sista akten af Teaterns jernålder, d. v. s. samma datum öppnades bankoluckan till silfverutvexling och k. teatern gaf sin första representation. Med anledning häraf fann han sig föranlåten att taga teaterstyrelsen i försvar. “Röster hafva höjt sig,“ skrifver han, “som ropat att teaterrörelsen bör vara fri och att k. teatern bör förlora sitt monopolium, men det har blott varit ropande röster i öknen, liksom Johannes Döparens, och ingen har frågat derefter. En af de ropare lärer hafva ropat för högt, och lärer det på sistone komma att gå med honom som det gick med Johannes Döparen^[12].

“Jag påstår tvärtom, att k. svenska teatern bör få behålla sitt monopolium, och dervid utgår jag från följande grundsats: ju större stackare någon är, dess mer bör han hjelpas och tagas under armarna, och i allmänhet böra alla stackare hjelpas; ty de som till något duga, hjelpa sig nog sjelfva — och

 Du kungliga svenska teater!
som ända upp till öronen nedsjunkit i det stackars, stackaretillståndet, du behöfver visst hjelpas och tagas under armarna, om någon behöfver det. Du behöfver behålla ditt monopolium och få dig ett till med görligaste första. Hvar skola vi finna lagerbjelkar^[13] nog, att stödja din lutande bygnad?

“Mest beklagar jag dock dig, du ädle fast olycklige direktör för K. Ma:jts spektakler; ty det är på dina skuldror, som bördan hvilar. Men modet bör du ej fälla. Äfven du har ett ankare i stormen, en räddande vän i nöden! Kom ihåg att teatern har stor skuld, och alldenstund statsskuld är nyttig för en stat, så måste teaterskuld vara nyttig för en teater, och en stor teaterskuld dess nyttigare ju större hon är. Denna skuld är ditt ankare i stormen, din räddande vän i nöden. Fäll icke modet, ädle fast olycklige förste direktör för K. Maj:ts spektakler!“^[14]

I Aftonbladet före Palmærs tid var det icke brukligt att medarbetarne signerade sina uppsatser. Förutom namnet Nils Nilsson Nyberg använde Palmær äfven signaturen P., hvilket en gång framkallade följande tillkännagifvande af honom:

“I anledning af vissa anledningar anser jag mig hafva anledning förklara, att artiklar undertecknade med P., vare sig i hvilken tidning som helst, med undantag af Aftonbladet, icke äro af min hand. Då jag icke eger rätt att sätta P. för sådant användande af signaturen P., bör jag härigenom förklara, det jag endast är och förblifver Aftonbladets P. P.“

Det var dock icke länge, Palmær förblef Aftonbladets P. Hans fallenhet för ett kontemplativt lif lade sig i vägen. Han ville tillbringa dagen på sin soffa med en bok i handen och icke vid skrifbordet. I en dagboksanteckning säger han karakteristiskt nog: “Termometern utvisar 26 ° värme, och min värda lekamen till följd deraf 52 ° lätja. Halfva dagen har jag legat och förargat mig deröfver, att ingenting beqvämligare fins än ligga. Denna verlden är och förblir ändå ofullkomlig, och derför måste vi hoppas på en bättre.“ Under loppet af 1835 beqvämade han sig dock att ännu en gång i påfallande grad ådraga Aftonbladet allmänhetens uppmärksamhet, nämligen genom en vidlyftig recension af sin vän Nicanders “Hesperider“. Att Nicander sjelf var i hög grad belåten med dessa Palmærs uppsatser, visar sig deraf att han omsorgsfullt afskrifvit dem ur Aftonbladet — de finnas bland andra Nicanders handskrifter i k. biblioteket.

Alla blefvo dock icke så belåtna som Nicander. Redan anmälningens begynnelserader voro ock onekligen egnade att väcka en viss anstöt. De lyda sålunda:

“Våra Romfarare kunna indelas i två klasser, bin och flugor, och de senare hafva efter hemkomsten ett mera civiliseradt surr, angenämt för väldanade frökensjälar. På senare klassen ega vi ett fett, vittert och välboret exempel nära till hands^[15], men till den förra klassen hör herr Nicander.“

Mest förbittring väckte dock Palmærs yttrande om Nicanders teckning af Gustaf III i Neapel.

“Man ser här,“ säger Palmær, “den qvicke, sirlige, ridderlige fransyske svensken Gustaf i sällskap med Ferdinand, dei gratia rex bulvanissimus öfver bägge Sicilierna — Papilio Apollo med sina luftiga, af en yppig färgprakt skimrande vingar, flygande i bredd med en ärlig, beskedlig och krönt talgoxe.“

Detta fann Svenska Minerva vara i hög grad sårande för den läsande allmänheten i ett monarkiskt land och nedsättande för svenska språket, att det sålunda skulle begagnas till hvad Minerva kallar “konungavärdighetens skymfande och nedsmutsande“. Naturligtvis blef följden blott den, att allmänheten ytterligare skrattade åt Minervas motbevis, att konung Ferdinand hvarken var en “bulvan“ eller en talgoxe, utan en ganska förståndig och hygglig monark.

Att anföra hela denna recension bland samlingen af Palmærska skrifter skulle ej vara rätt lämpligt, men vi anse oss böra här nämna ännu några punkter i densamma. Om Nicanders “Den mulna dagen“ anmärker Palmær, att den godsinta humor, som genomgår stycket, borde vara så mycket mera välkommen, som den hos oss är sällspord, emedan de flesta, för att kittla sina och sin nästas skrattmuskler, vanligen icke använda andra blommor än etternässlor. Och om “Månskensnatten i Albano“ säger han, att det vore en förhastelse, ehuru en ursäktlig, att lemna detta stycke oläst, derför att svenska akademien hängt på det medelmåttans hallstämpel, nämligen lilla guldpenningen. Slutet på recensionen meddela vi som prof på Palmærs förmåga af ett kraftigt, fulltonigt språk i den allvarligare stilen och af målande karakteristik.

“Vi skola finna,“ yttrar han, “att Nicander i egentlig mening ej tillhör någon af de poetiska skolor, som inom vårt fädernesland för omkring tjugu år sedan bekämpade hvarandra, och med glömska af forna literära tvister öfver Leopolds och Elgströms grafvar räckte hvarandra handen till ett politiskt förbund. Herr Nicanders sånggudinna bar aldrig den fornfranska allongeperuken — fritt och mänadiskt fladdra hennes egna lockar för vinden — och aldrig dvaldes hon i den tyska romantikens bönkapell, dit Febi strålar endast kunna tränga genom fönster af färgadt glas, fullmålade med bilder af riddare och helgon. Rent, ofärgadt och klart har hennes öga emottagit det himmelska ljuset. I rikt mått begåfvad med poesiens syntetiska blick, och i fullkomlig saknad af vetenskapens analytiska, har hon aldrig låtit någon för dagen herskande filosofi spinna sina spindelnät öfver de taflor, hon målat, eller till ett mystiskt och dogmatiserande skorr förstämma strängarna på hennes lyra. Lika främmande är hon för den skrytsamma, trypararmade götiskheten, som, rusig af forntidens mjöd, ville komma oss att blunda för nutidens vanmakt. Nicanders poemer äro inga oorganiska aggregat af liknelser och kraftord: hans berättelser inga stympade bilder utan midt, början och slut. Hans språk, klart, jemnt och flytande, eger ej denna glödhetta, hvari metallen smälter, men den milda sommarvärme, som lockar blommorna i dagen och mognar frukten på trädens grenar.“

Ofvanpå denna recension tog Palmærs maklighet öfverhand, och han visade sig snart ur stånd att tjenstgöra i Aftonbladet liksom vid Karolinska institutet. Hierta yttrade en gång till den som skrifver detta: “Palmær var en ofantligt qvick karl, men han var rysligt lat.“ En umgängesvän till Palmær har berättat, att för det ganska rundliga årsarvode Palmær åtnjöt begärde Aftonbladets utgifvare blott en artikel i månaden, men icke ens så mycket kunde Palmær orka med. Ursprungligen lär han känt sig dragen till Svenska Minerva, men hans tryckande ekonomiska omständigheter tvungo honom att antaga Aftonbladets anbud. Anspråken att han för sitt honorarium skulle lemna regelbundna bidrag till bladet föreföllo honom imellertid oförskämda^[16]. Hierta synes omsider hafva förlorat tålamodet, men väckte ock hos Palmær ett outplånligt agg då han sålunda lät honom ånyo skåda Medusæhufvudet på slottskanslibetjenterna. Något förut hade han utspelat sin roll vid Karolinska institutet.

I hans befattning der ingick skyldigheten att gifva undervisning åt farmacie studerande. Denna sysselsättning utgjorde för Palmær, såsom han sjelf plägade säga, en af hans största plågor, och till sina lyckligaste drömmar räknade han den, då han en gång under sömnen tyckte sig befriad från detta onus. Han lär hafva utfäst sig att gifva de unga männen äfven enskild handledning, men han till och med stängde in sig för att slippa se sina lektionanter. För öfrigt var han mycket vänlig mot sina lärjungar, och när han träffade någon bland dem, som såg modstulen ut öfver en instäld lektion, kunde han uppmuntra honom med ett förekommande: “För resten, nog f-n kan herrn alldeles tillräckligt kemi för att bli apotekare“. En dag då han låg och skolkade med sin Jean Paul i handen, blef han likväl förargad. Plötsligen förnam han nämligen utanför sitt fönster ett väldigt kackel af en hop gäss, som inkommit på institutets gård. Ursinnig öfver afbrottet i sin läsning, rusade han upp från soffan, öppnade fönstret och ropade med full hals åt gässen: “Herrar farmaceuter, lemnen mig för Guds skull med fred i dag; kommen tillbaka i morgon, så skolen I få göra edra prof!“

Till sin närmaste förman, professor Mosander, råkade Palmær, på grund af sin försumlighet och andra omständigheter, i ett spändt förhållande liksom till Retzius, och vid en ordvexling med den förstnämnde yttrade han slutligen att han insåge nog, hvilka intriger som spunnos för Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/29 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/30 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/31 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/32 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/33 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/34 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/35 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/36 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/37 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/38 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/39 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/40 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/41 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/42 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/43 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/44 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/45 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/46 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/47 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/48 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/49 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/50 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/51 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/52 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/53 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/54 då 10 timmar räknas på hvarje dagsverke. Som nu ett sådant per medium betalas med 16 skillingar banko, utgör den af tidsförlusten vållade penningeförlusten ej mindre än 30,416 rdr 32 sk. bko om året. Härtill lägge man dels den summa, som åtgår till inköp af utländska näsdukar af silke och bomull, dels den som förspilles genom förbrukningen af våra hemväfda bomulls- och linnenäsdukar, hvilka eljest skulle med fördel kunna till utländingen afyttras, så torde den årliga totalförlusten blifva åtminstone tre gånger så stor, som den genom tidsspillan uppkomna partialförlust, hvilken nyss till siffran bestämdes. Fins då — frågar Palmær i det eviga förnuftets och den ännu evigare statsekonomiens namn — någonting mera klokt och patriotiskt, än att vi bortlägga det penningförödande bruket att snyta oss med näsduk, och i det stället motsvara näsans kraf med de medel, som en moderlig natur förlänat oss?

Det är en känd sak, att Palmær för egen del tillämpade det bruk af Bacchi håfvor, som han i teori så lysande försvarade. Han tyckte sig på bottnen af glaset se några goda idéer, och han kunde ej komma åt dem utan att tömma glaset. Öfver nykterhetens skadliga följder har han i sina efterlemnade papper åtskilligt att meddela förutom hvad vi ofvan refererat ur hans i tidskriften “Herr Lars“ offentliggjorda afhandling om nykterhetsföreningar i allmänhet och Linköpings i synnerhet. Denna uppsats skulle i sin helhet vara något olämplig att meddela, i synnerhet som frågan om nykterhetsföreningar numera icke har något à propos för dagen, men såsom ett bidrag till Palmærs karakteristik har dess hufvudinnehåll bort omtalas.

Vi bortlägga nu pennan och hänvisa läsaren till den humoristiske författaren sjelf, hvilken i en af de många aforismer, han lemnat efter sig, yttrar följande tänkvärda ord:

“En författare, som ej låter sina läsare somna, liknar de romerska tyrannerna, som plågade sina fångar med sömnlöshet. Medgifvom, att våra flesta författare hafva för godt hjerta etc.“

Palmær hade ej hjerta att låta sina läsare somna, och i förhoppning att detta skall bli ytterligare styrkt genom axplockningen ur hans skrifter, öfverlemnas densamma nu åt allmänheten.

---

1. Enligt uppgift af en Berzelii lärjunge, ungdomsvän till Palmær, erbjöds det denne att få arbeta under Berzelii ledning, men Palmær begagnade sig icke deraf. En annan ännu lefvande vetenskapsman har meddelat att Palmær funnit Berzelius »nedlåtande» och derför dragit sig undan honom.
2. Från Palmærs Upsalatid äro åtskilliga tentamenshistorier och dylika anekdoter om honom i svang. Vi lemna dessa i sitt värde och anföra här blott de säkra underrättelser vi inhemtat i Östgöta nations protokoll samt universitetets matriklar, jemte muntliga upplysningar af tvänne Palmærs ungdomsvänner, sedan många år tillhörande den akademiska lärarekåren i Upsala.
3. »Pro exercitio» disputerade Palmær 1820 under Palmblads præsidium för en afhandling »De rebus Babyloniis», hvilken Palmær på franska egnat till en mecenat, öfverstelöjtnant R. C. Montgomery, samt på latin till fadern. »Nationsexamen» undergick han 1821 (vitsord »cum eximia lande») och latinsk gradualskrifning 1823. Han innehade, förutom ett slägtstipendium, äfven »Hellviks» stipendium.
4. Till en och annan läsares förnöjelse anföra vi några satser: »Præstantissime domine opponens! Modus iste quo observationes tuas adtulisti, omnino mirandus est. Nisi quid me fallit, hicce modus amicitiæ repugnat, quæ sola inter nos nostra omnia ducat. Neque ex animo, nec ex corde tuo, ut dicam, tam acerbe aliquid et tam hostiliter dictum, prodire posse opinor (här inföll Palmær med exklamationer Nååh!) Quam ob rem id tantum dicam» — — nytt infall af Palmær på svenska o. s. v.
5. Jemför C. A. Forselius: inledning till den nya upplagan af Vitalis’ skrifter samt G. Ljunggrens minnesteckning af Vitalis i Sv. akademiens handlingar (femtionde delen).
6. Hans insigter i humaniora kunde nämligen icke räcka till för den tidens kandidatexamen, i hvilken erfordrades approbatur i åtta särskilda ämnen.
7. Uppgiften att Palmær aflagt medicine kandidat-examen beror troligen på en förvexling med brodern August Wilhelm, som var läkare. Notisen har, förlåtligt nog, med stöd af en äldre auktoritet öfvergått äfven i den nya följden af det nämnda biografiska verket. Säkert är, att Palmær aldrig aflagt någon medicinsk examen.
8. Som adjunkt vid Karolinska institutet hade Palmær blott 500 rdrs lön och fria rum.
9. Denna, som är ytterst kortfattad, är både skrifven, inlemnad och beviljad på samma datum, den 6 juli 1835, ett förhållande som är vältaligt nog.
10. Från och med 1834 var Aftonbladet — enligt hvad stämpeluppgifterna ådagalägga — landets mest spridda tidning.
11. »De konstitutionela tidningarnas strid mot den falska liberalismen», en af C. E. Ekmarck utgifven samling artiklar, aftryckta ur Literatur-föreningens tidning, Svenska Minerva, Upsala korrespondenten, Skånska korrespondenten m. fl. tidningar. Den ganska digra volymen är tryckt i Strengnäs 1836.
12. Hänsyftning på den ryktbara dödsdomen öfver kapten Lindeberg, den bekante ifraren mot teatermonopolet.
13. Grefve G. Lagerbjelke hade varit k. teaterns direktör och stridt för densamma inom pressen.
14. Direktör för k. teatern vid denna tid var presidenten i statskontoret P. Westerstrand.
15. Anspelning på Bernhard von Beskow.
16. Bekant är anekdoten om hans slutliga svar till Hierta, föga träffande men karakteristiskt för Palmærs oförsynthet och derför förtjent att tillvaratagas. För sin uraktlåtenhet att skrifva förebar Palmær gång efter annan en svår hufvudvärk. I nya påminnelsebref beklagade Hierta den envisa hufvudvärken, men tillade en förfrågan huru Palmær ansåge att det skulle upptagas, ifall Aftonbladets redaktör en vacker dag instälde tidningens utgifvande »med anledning af en pinsam hufvudvärk». Palmær svarade härpå, att ett sådant tillkännagifvande å Hiertas sida skulle visst taga sig besynnerligt ut, men exemplet vore illa valdt, ty det vore som om en person på träben ville beklaga sig öfver liktornar.