Förord till Eldbränder och gnistor
|
Lefnadsteckning → |
Förord.
Öfver Palmærs författarskap, materialierna för den föreliggande samlingen af hans skrifter m. m. som till redigeringen hörer har utgifvaren i lefnadsteckningen på nästföljande blad yttrat sig. Det tillkommer honom här blott, att med några ord motivera den titel som valts för det hela. Att använda det i liknande fall brukliga “Valda skrifter“ eller “Skrifter i urval“, då fråga var om Palmærs egendomliga alster, skulle varit mindre lyckadt, dels derför att der icke varit mycket att välja på, efter det allt äkta gods blifvit uppspåradt, och dels derför att hvad P. skrifvit kan icke gerna sägas vara af “vald“ beskaffenhet. Titeln “Eldbränder och gnistor“ är föranledd af ett P—s uttryck (tillämpligt på honom sjelf) i brefven till Svenska Minerva, der han nämligen säger om sin “salige fader“, Nils Nyberg, att han “som en ny Simson släppte satirens räfvar med glödande eldbränder i svansen in på vitterhetsfilistéernas kålåkrar“, samt att hans fader “hade många yttranden, hvilka som glödande gnistor kommo ur hans mun på samma gång som han blåste den ymniga tobaksröken ifrån sig.“
I lefnadsteckningen må anmärkas ett förbiseende, i det nämligen siffran 2 i stället för 3 blifvit använd i en hänvisning (midten af sid. 4). Vidare får utgifvaren bekänna, att han, för att ej allt för mycket stöta nutidens smak, utstrukit några, för sammanhanget ovigtiga, obscena uttryck (på sammanlagdt fyra ställen, nämligen i ett af brefven till Svenska Minerva, i skildringen af den 3 maj, i ett af Stockholmsbrefven och i Lustresan), lemnande åt dem, som så finna skäligt, att genom reproducering visa tryckbarheten af de utelemnade raderna, hvilka äro genom tecken angifna — för öfrigt kunna vi äfven härvid försvara oss med ett ord af Palmær, som han någon gång i tillämpningen sjelf glömt bort: “Grofheten kunde jag väl smälta, men icke trivialiteten.“ Slutligen bör utgifvaren kanske möta dem, som skulle kunna tycka, att uteslutningarna tvärtom kunde varit flera, d. v. s. att hvarjehanda bittra och giftiga omdömen om några af svenska literaturens förnämsta storheter icke bort få stå qvar. Han tager dervid ännu en gång sin tillflykt till författaren sjelf och lånar ytterligare några hans egna ord: “Nu tycker jag mig höra, huru ett halft eller kanske ett helt dussin damer i byxor — hvad damer i kjortlar angår, har jag ej hjerta att säga ett ondt ord — utropar: “Kors, hvad den karlen är grof i sina uttryck!“ — “Ja, mina damer,“ svarar jag, “så förhåller det sig verkligen.“