SOU 1944:69/1 Kap
| ← Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen |
|
2 Kap. → |
1 KAP.
Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätts tillämplighet beroende av i vilket land brottet blivit begånget. Gällande strafflag besvarar emellertid icke frågan, huruvida ett brott skall anses begånget i det ena eller det andra landet. Den gängse åsikten torde vara, att den för processrätten gällande forumregel som finnes uttryckt i rättegångsbalken 10: 23, nämligen att brottet skall anses vara begånget där handlingens omedelbara verkan inträffat, bör äga motsvarande tillämpning i förevarande avseende. Genom nya rättegångsbalken 19: 1 ändras emellertid regeln om laga domstol i brottmål därhän, att brott anses förövat å den ort där den brottsliga handlingen företogs och, om brottet fullbordades å annan ort, även å den orten. Härmed avses enligt processlagberedningens motiv (SOU 1938: 44 s. 245) den ort, där den omedelbara verkan av handlingen inträffat, ej den ort, där den slutliga effekt som karakteriserar brottet ägt rum.
Strafflagskommissionen framhöll i sitt betänkande med förslag till strafflagens allmänna del (SOU 192319 s. 83), att frågan om svensk straffrätts tillämplighet icke på något sätt vore beroende av spörsmålet, var ett brott i processuellt avseende skulle anses vara begånget, utan borde lösas enbart med hänsyn till vad ur straffrättslig synpunkt kunde framstå såsom ändamålsenligt. I sådant hänseende krävdes enligt strafflagskommissionens uppfattning framför allt en anordning, som i möjligaste mån förhindrade uppkomsten av fall, då intet lands straffrätt vore tillämplig. Enligt strafflagskommissionens förslag om strafflags giltighet (1 kap. 11 §) skall brottet anses vara begånget såväl i det land, där den brottsliga handlingen företogs, som där den medförde en verkan, varav gärningens straffbarhet beror.
Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga förevarande fråga samtidigt med reglerna om fleras medverkan till brott. I samband med att delaktighetens accessoriska natur bortfaller synes nämligen böra fastslås, att ej blott den som här i riket lämnat sin medverkan till ett utrikes förövat brott utan även den som utrikes lämnat sin medverkan till ett här i riket förövat brott skola kunna lagföras här. Ett ytterligare skäl att nu giva en uttrycklig regel är den ovisshet som eljest skulle råda, huruvida förändringarna i rättegångsbalken återverka på strafflagens giltighet eller ej. Härutinnan kan nämligen anföras å ena sidan att den straffrättsliga och den processuella frågan äro fristående från varandra men å andra sidan att de hittills ansetts följa samma regler.
Enligt kommitténs förslag skall, såvitt frågan om strafflags giltighet angår, ett brott anses vara begånget här i riket såväl om den brottsliga handlingen företagits här som om dess verkan inträffat här. Svensk strafflag är sålunda till en början tillämplig, om den brottslige befann sig i Sverige vid utförandet av sin brottsliga handling. Så snart någon del av den brottsliga handlingen ägt rum här i riket, har svensk strafflag behörighet och denna behörighet avser brottet i dess helhet, ej blott den del därav som faller inom landets gränser. I Sverige kan sålunda till bestraffning upptagas exempelvis ärekränkning genom ett härifrån avsänt brev till utlandet, djurplågeri genom djurs försändande till utlandet och fylleri vid framförande av motorfordon över landets gräns.
Ett brott skall vidare enligt den föreslagna regeln om strafflags giltighet anses vara begånget här i riket, om någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan av den brottsliga handlingen inträffat här. Såsom avgörande verkan kan vara att räkna både den omedelbara verkan av handlingen och dess slutliga effekt. Om vid ett mord genom försändande av en bomb i paket mottagaren blir skadad vid paketets öppnande i ett land och sedermera avlider av skadorna i ett annat, skall sålunda mordet anses förövat i Sverige, förutom om bomben avsändes härifrån, jämväl både i det fall att paketet öppnades här och i det fall att mottagaren avled härstädes. Även ett s. k. objektivt överskott kan vara avgörande för ett straffbuds tillämplighet. Förelåg i det nyss anförda exemplet allenast misshandelsuppsåt, skall därför brottet likväl anses vara begånget i Sverige i alla tre de angivna fallen. Att en i Sverige inträffad verkan av en brottslig handling är ägnad att inverka på straffmätningen är däremot icke tillräckligt för att den skall göra svensk strafflag tillämplig. Ha flera medverkat till brott, bör en medverkandes brott anses vara begånget i Sverige, förutom om han befann sig här vid sin medverkan, jämväl om den gärning vartill han medverkat företagits eller fått sin verkan härstädes. Om någon utrikes anstiftar ett brott i Sverige eller ett brott med verkan i Sverige, skall anstiftarens brott anses begånget här lika väl som om han här anstiftat ett brott som begåtts eller fått sin verkan utrikes.
Slutligen innehåller den av kommittén föreslagna paragrafen en särskild regel om försök. Ett försöksbrott skall anses vara begånget i Sverige ej blott om försökshandlingen utförts här i riket eller fått en för tillämpligheten av försöksstraff avgörande verkan härstädes utan jämväl om någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan enligt den brottsliges uppsåt skulle ha inträffat här. Även om ingen verkan inträtt, är alltså orten för den avsedda verkan avgörande för behörigheten. Ett straffbart försök skall anses begånget i Sverige dels om försökshandlingen utfördes här, dels ock om dess verkan, därest försöket lyckats, skulle ha inträtt här. Däremot gäller ej något motsvarande angående förberedelse. En förberedelsehandling blir alltså icke straffbar i Sverige blott på den grund att det brott som förberedelsen avsåg skolat utföras i Sverige eller få verkan här.
Till det sagda må fogas en erinran, att enligt 1 och 2 §§ brott begånget utom riket å svenskt fartyg jämställes med brott begånget inom riket.
I den mån den av kommittén föreslagna paragrafen gör svensk strafflag tillämplig även på brott, vilket icke enligt rättegångsbalkens forumregler är att anse såsom begånget i Sverige, får såvitt angår forum för brottet tillämpas vad som gäller om forum för utrikes begånget brott. Enligt nya rättegångsbalken 19: 2 skall åtal för ett sådant brott, om ej Konungen för visst fall förordnar annat, upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.
Den i förevarande paragraf upptagna regeln bör anses äga tillämpning även på specialstraffrättens område i den mån ej annat framgår av särskilda bestämmelser.
Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL 1: 3 mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och det att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, under det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder för realiserande av det svenska straffanspråket.
Denna ståndpunkt går icke fri från erinringar. Å ena sidan kan det i många fall framstå såsom obilligt, att ingen som helst hänsyn får tagas till utomlands undergången bestraffning för här i riket förövat brott. Å andra sidan synes det icke vara riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid skall utesluta brottets bestraffning i Sverige. Dessa synpunkter föranledde strafflagskommissionen att föreslå, att utländsk straffverkställighet icke i något fall skulle i och för sig utgöra hinder för tillämpning av svensk straffrätt men att åtal mot någon som för brottet undergått bestraffning utom riket ej, var än brottet förövats, skulle få ske utan Konungens förordnande (SOU 1923: 9, 1: 10). Om även svensk domstol i sådant fall ådömer straff för brottet, skulle enligt kommissionens förslag det utom riket undergångna straffet såvitt möjligt avräknas.
Genom den av straffrättskommittén föreslagna nya bestämmelsen i 2 a §, vilken för övrigt hade en motsvarighet i strafflagskommissionens förslag, utvidgas svenska strafflagens tillämpningsområde. Det torde därför enligt kommittéförslaget mera ofta än enligt gällande rätt kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av brottsling som redan undergått straff utomlands. Med anledning härav och med beaktande av de synpunkter som nyss anförts har kommittén ansett sig böra föreslå ändrad lydelse av SL 1: 3.
Den föreslagna lydelsen ansluter sig i det väsentliga till strafflagskommissionens förslag. Det göres sålunda beroende på Konungens prövning i varje särskilt fall, huruvida den som utom riket undergått bestraffning för visst brott skall lagföras för brottet även i Sverige. Jämväl i fall, där brottslingen endast delvis undergått sitt utrikes ådömda straff, erfordras enligt bestämmelsen tillstånd av Konungen för åtal här i riket. Ådömer svensk domstol straff, äger enligt den föreslagna bestämmelsen domstolen förordna om avräkning med så lång tid som skäligen finnes motsvara den undergångna bestraffningen. Domstolen bör alltså efter förmåga pröva, huru svårt det utländska straffet är i förhållande till det svenska straffsystemet. Förordnandet kan gå ut på att det svenska straffet anses till fullo verkställt. Emedan i sådana fall åtal mera sällan lära anställas, torde det emellertid bliva vanligare, att efter avräkningen viss del av det svenska straffet återstår att verkställa.
Den föreslagna bestämmelsen gör innehållet i SL 2: 21 överflödigt. Bestämmelsen öppnar nämligen möjlighet att, där så finnes påkallat, lagföra en utrikes bestraffad brottsling för att svensk domstol må bliva i tillfälle att döma honom till avsättning eller suspension. Kommittén föreslår därför, att nämnda lagrum upphäves.