SOU 1944:69/Följdförfattningar
| ← 25 Kap. |
|
Bilaga. → |
Följdförfattningar.
Beträffande de med strafflagsförslaget sammanhängande ändringarna i
strafflagen för krigsmakten och lagen om straff för ämbetsbrott av präst
ämnar kommittén avgiva särskilda betänkanden.
I grundlagarna torde böra företagas jämkningar i de avseenden som berörts här ovan under punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Det torde även i övrigt böra tagas under övervägande att jämka tryckfrihetsförordningens straffstadganden till bättre överensstämmelse med de föreslagna.
Straffrättskommittén föreslår icke några ändringar i nya rättegångsbalken, då alla före dess ikraftträdande erforderliga ändringar däri torde böra företagas i ett sammanhang. Såsom vid 2: 20 i kommitténs förslag framhållits bör i nya rättegångsbalken 27: 1 företagas en liknande ändring som den kommittén föreslår i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. Beträffande forumbestämmelserna i nya rättegångsbalken 19: 3 är, såsom vid 3: 3 i kommitténs förslag framhållits, en jämkning till överensstämmelse med de nya strafflagsbestämmelserna om fleras medverkan till brott önskvärd. Däremot lämnar kommittén därhän, huruvida den nya bestämmelsen i 1: 2 a i förslaget bör föranleda någon jämkning av nya rättegångsbalkens forumregler. Att bestämmelserna om upptagande omedelbart i högre rätt eller eljest vid särskild domstol av mål om brott av vissa ämbetsmän erhålla en förändrad innebörd genom den nya utformningen av straffstadgandena om ämbetsbrott bör icke föranleda någon ändring av de processuella bestämmelserna. Tvärtom är det enligt kommitténs mening en fördel att dessa bestämmelser om forum privilegiatum genom kommitténs förslag inskränkas till att gälla blott de självständiga ämbetsbrotten i 25: 1–5 i förslaget. En förskingring, trolöshet eller annan allmän förbrytelse i tjänsten bör alltså efter strafflagsreformen oavsett den brottsliges tjänsteställning upptagas vid vanligt brottmålsforum i underrätt. På samma sätt inskränkas de särskilda begränsningarna i målsägandes rätt att föra talan i sådana mål (nya rättegångsbalken 20: 10 och 22: 8), vilket också synes vara en fördel.
Utöver de i detta betänkande upptagna följdförfattningarna erfordras också en del administrativa följdändringar. Sålunda måste den i landsfogdeinstruktionen gjorda fördelningen av målen mellan landsfogdarna och distriktsåklagarna omarbetas med hänsyn till den nya utformningen av brottsbegreppen.
Vidare böra bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 11 december 1936 angående inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av ämbets- eller tjänsteman ändras med hänsyn till att enligt 25: 7 i förslaget avsättning eller suspension kan inträda även vid sidan om fängelse- och bötesstraff. Skyldigheten för domstol att bereda den myndighet, varunder den tilltalade i och för ämbetet eller tjänsten lyder, tillfälle att före målets avgörande yttra sig torde icke böra utvidgas att gälla vid varje åtal mot den som innehar ämbete eller tjänst. Sådant yttrande bör nämligen icke infordras i de ganska talrika fall, då det från början står klart att avsättning eller suspension icke kan ifrågakomma. Däremot bör domstol ej döma till avsättning eller suspension utan att den tilltalades chefsmyndighet haft tillfälle att yttra sig.
Såsom vid 2: 20 i förslaget framhållits är det önskvärt, att administrativa bestämmelser givas till ledning för de verkställande myndigheterna om tillvägagångssättet då anledning till förverkande yppar sig samt beträffande frågan huru med förverkad egendom skall förfaras.
Efter hand som de särskilda specialstraffrättsliga författningarna omarbetas bör övervägas, i vad mån deras förverkandebestämmelser blivit överflödiga genom tillkomsten av de allmänna bestämmelserna i ämnet. Detsamma gäller efter tillkomsten av den föreslagna bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i 25: 4 beträffande särskilda stadganden om straff för överträdelse av tystnadsplikt. Slutligen böra pensionsreglementena anpassas till de nya bestämmelserna om avsättning och suspension (jfr 25: 6 i förslaget).
Förslag till lag angående ändrad lydelse av l § lagen den 17 oktober 1900
om straffregister.
På grund av att återfallsregeln i SL 4: 14 enligt förslaget skall utsträckas att gälla även brott mot SL 12 och 24 kap. föreslås motsvarande utvidgning av straffregistret.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare.
Enligt 3 § lagen angående utlämning av förbrytare må utlämning ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall, utan hinder av vad i SL 1: 2 stadgas, utlämning medgivas jämväl där delaktighetsbrottet är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt fartyg utom riket.
Enligt den föreslagna nya strafflagsbestämmelsen i 1: 2 a skall medverkan genom gärning i Sverige till brott förövat utomlands anses begången både här och utrikes. Regeln i 3 § utlämningslagen att utlämning ej må ske blir tydligen utan vidare tillämplig på ett sådant medverkansbrott. Undantagsbestämmelsen att utlämning kan medgivas i särskilt fall bör emellertid erhålla en formellt jämkad avfattning.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 om
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter.
Hänvisningen i 15 § bysamfällighetslagen till SL 24: 6 har ändrats till att avse 20 kap. Skälen härför framgå av motiven till 20: 8 i förslaget (jfr SOU 1940: 20 s. 245).
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 om
vissa tvångsmedel i brottmål.
Emedan enligt 2: 18 andra stycket i kommittéförslaget brott icke är någon förutsättning för förverkande, föreslår kommittén, såsom vid 2: 20 i förslaget nämnts, sådan ändring i beslagsbestämmelserna, att beslag kan läggas å föremål som skäligen kan antagas böra förklaras förverkat oavsett huruvida grunden för förverkande är brott.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 om
ägofred.
Enligt 59 § första stycket skall den som uppsåtligen bryter mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket eller mot betesförbud, varom i 11 § förmäles, straffas med dagsböter. Detsamma gäller enligt andra stycket, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken. I tredje stycket stadgas 5–50 kronors böter för sådana förseelser av oaktsamhet. Fjärde stycket innehåller en regel om konkurrens med allmänna strafflagen.
I SL 24: 8 stadgas för närvarande straff för den som med uppsåt olovligen släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld mark. Såsom i inledningen till motiveringen av förslagets 24 kap. framhållits skola sådana brott enligt förslaget bedömas, om gärningsmannen är annan än fastighetens innehavare, såsom egenmäktigt förfarande samt eljest såsom olovligt brukande. Denna allmänna regel kan icke tillämpas på oaktsamhetsfall, varför det erfordras en motsvarighet till SL 24: 9, varest det stadgas straff för den som vållar att kreatur olovligen inkommer på annans ägor. Kommittén föreslår, att detta stadgande flyttas till 59 § tredje stycket ägofredslagen och att i samband därmed vidtagas vissa jämkningar i sistnämnda paragrafs lydelse i övrigt (jfr k. prop. 1942: 4 s. 199 f.). Vad angår uppsåtlig överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket ägofredslagen skulle, om särskild straffbestämmelse ej införts i lagen, brottet varit underkastat straff enligt SL 24: 8. Det ansågs emellertid vid ägofredslagens tillkomst lämpligt att i dess 59 § sammanföra föreskrifter om ansvar för dylikt missbruk av betesrätt såväl då det varit uppsåtligt som när det skett av vållande, varvid straffen bestämdes i överensstämmelse med SL 24: 8 och 9. Då SL 24: 8 för här ifrågavarande fall ersättes genom den allmänna regeln i 20: 8 i förslaget, bör också den särskilda straffbestämmelsen för uppsåtlig överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket ersättas med en hänvisning till 20: 8. I sammanhang härmed kan föreskriften om ansvar för brott mot betesförbud enligt 11 § lämpligen överföras till andra stycket av paragrafen. Då därefter endast andra stycket kommer att avse förseelse, som tillika kan innefatta förbrytelse emot allmänna strafflagen, bör konkurrensregeln i fjärde stycket göras tillämplig endast å andra styckets fall. Till vinnande av överensstämmelse med 1938 års lagstiftning om sammanträffande av brott bör också hänvisningen till SL 4: 1 ändras till att avse SL 4 kap.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 om
förbud mot vissa sammanslutningar.
Straffbestämmelserna i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar ersättas genom den föreslagna strafflagsbestämmelsen i 9: 7. Kommittén föreslår därför, att 3 § 1934 års lag ändras till att blott imefatta en hänvisning till vad som enligt allmänna strafflagen gäller samt att bestämmelserna om åtal i 5 § och om böters fördelning och förvandling upphävas.
Återstående delar av 1934 års lag handla om förverkande och beslag. Visserligen föreslår kommittén allmänna bestämmelser om förverkande, och beträffande beslag böra allmänna bestämmelser lämpligen införas i administrativ ordning, men kommittén har likväl ansett de speciella bestämmelserna härom i 1934 års lag tills vidare böra bibehållas, särskilt som processlagberedningen framlagt förslag till ändrad lydelse av desamma (SOU 1944: 9 s. 159 och 1944: 10 s. 393).
Förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935.
Epizootilagen hänvisar för närvarande beträffande straffet till SL 19: 17 andra stycket. Såsom vid 19: 8 i kommitténs förslag framhållits äro emellertid de föreslagna nya straffbestämmelserna såtillvida av mera begränsad räckvidd, att de för sin tillämplighet förutsätta att genom överträdelsen vållats allmän fara. Kommittén föreslår därför, att i epizootilagen, liksom i epidemilagen, stadgas särskilt straff, dagsböter, för förseelse mot lagen. Denna straffbestämmelse kan bliva att tillämpa i konkurrens med strafflagen.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 29 § lagen den 3 juni 1938 om
rätt till jakt.
I 29 § 2 mom. första stycket lagen om rätt till jakt hänvisas för närvarande till SL 24: 6. Då detta lagrum enligt kommitténs förslag skallupphåvas, föreslår kommittén, att den där stadgade straffsatsen, dagsböter, direkt angives i jaktlagen.
Förslag till lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944.
Bestämmelsen i 12 § brandlagen att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kan uppstå samt därtill hörande straffstadgande i 19 § brandlagen ersättas av 19: 8 i förslaget. Såsom vid sistnämnda lagrum framhållits kunna därför ifrågavarande bestämmelser i brandlagen upphävas.