Efter en dvala med hemska och skakande
syner och röster och tvivelskval
halvt som i sovande, halvt som i vakande
drömde jag sagan om Gral.
Gral är allt varandes hopp och hugsvalan,
Gral är juvelen med underligt sken
siad är Gral av Sibyllan och Valan,
Gral är de vises sten.
Fordom ett kärl av smaragd, som har flutit
över i urtid av livets vin,
nu kring sin dryck har det helt sig slutit,
vinet är vordet rubin.
Gral är smaragd och rubin, och han hyser
kraft av de två i sitt väsens glöd,
grönt, det är hoppet, men kärleken lyser
skimrande, gnistrande röd.
Kraft suger Gral ifrån nedan och ovan,
han bringar enhet åt allt, som är delt,
han har den frälsande läkande gåvan,
allt, som är bräckt, gör han helt.
Synd signar han till det luttrande saltet,
vilket kan rena till bragd ett brott,
han kastar skönhetens ljus över Alltet,
han gör det onda till gott.
Högt genom himmelens glänsande hallar,
långt genom dödsrikets skumtgråa dal,
djupt genom Hyle, där djurtjutet skallar,
sökes den heliga Gral.
Finns han där uppe i renhetens riken,
högt dit den helgade trånaden går,
eller i djup, dit på himlen besviken
tanken förtvivlande når?
Ingen det vet, men han finnes och formas
åter till kalk efter spådomens ord
en gång, när himlar och helveten stormas
djärvt av en man från vår jord.
Den, som går ned genom Hades, att väcka
sovarnes mörker med ljusets bud,
den, som går ned genom Hyle, att släcka
hatarnes tjutande hat mot Gud.
Den, som är älskad av Gud som av Satan,
den, som har Gud liksom Satan kär,
den, som går fram över Vintergatan,
följd av all helvetets här,
kuvande himmelens hat mot de dömda
med de förbannades kärleksbragd,
han är den rätte, som finner det gömda
vin i dess kärl av smaragd.
Trotsarn i kärlek, den starke, som mätte
gudom och mandom och helvetesfall,
famnande alla, han är den rätte,
hjälten, som komma skall.
Så att besvärja mitt lidandes makter,
så att hugsvala och göra mig väl
tankarne sjöngo i rytmiska takter
sagan om Gral för min själ.
